Vattumannens tid

Musikalen Hair, som hade Broadwaypremiär 1968, innehöll bland annat låten The Age of Aquarius. Gruppen The 5th Dimension släppte låten, tillsammans med Let the Sunshine In, året efter och hade stor framgång både i USA och internationellt.

Bakgrunden till låten är en föreställning att världen påverkas av stjärnbilderna under epoker som är 2000 år långa. Sedan vår tideräknings början styrs vi av Fiskarnas stjärnbild, näst i tur står Vattumannens. Bland astrologerna råder dock olika meningar om när övergången sker; åren 1433, 1844, 2150, 2314 och 2654 har föreslagits av olika ”experter”. Lika stor oenighet gäller vad som karakteriserar Vattumannens tidsålder jämfört med Fiskarnas. I praktiken har intresset för Vattumannens tid i slutet av 60-talet i stället sammanfallit med New Age-rörelsens agenda. 

De nya strömningar som blev dominerande för drygt 50 år sedan handlade i stor utsträckning om att man ifrågasatte etablerade uppfattningar. Visst fanns en del som förtjänade att ifrågasättas, men många av de ”barn som kastades ut med badvattnet” hade förtjänat ett bättre öde.  68-rörelsen, och vad som följde i dess spår, påminde på många sätt om romantiken, 150 år tidigare. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg uppstod romantiken ”som en motrörelse mot upplysningen, som hade dominerat den föregående epoken. Förnuft och intellekt avvisades. Likaså allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer. Romantiken var antirationalistisk, antimaterialistisk och i viss mån anticivilisatorisk. I stället hyllade romantiken känslan, fantasin och den subjektiva inre upplevelsen. I förlängningen fick mysticism och metafysiska spekulationer en bördig grogrund.” 

Även New Age-rörelsen hade sina rötter i ”mysticism och metafysiska spekulationer”. Begreppet New Age myntades år 1932 av Alice Bailey, en utbrytare ur Teosofiska Samfundet. I likhet med den teosofi som först utvecklades av den beryktade Madame Blavatsky intresserar sig New Age för astrologi, astralkroppar, själavandring och liknade pseudovetenskapliga föreställningar.

En annan gren av 68-rörelsen var politisk. Den vände sig mot en socialdemokrati, och motsvarande vänsterpartier i andra länder, som blivit en del av etablissemanget. Med början i studentrevolterna 1968 bildades partier som snart ”förökade sig genom delning” i inbördes oenighet om Lenin, Stalin, Trotskij eller Mao Zedong var världens frälsare. Målet var att monopolkapitalets makt skulle brytas genom revolution. Sedan dess har många folkliga uppror ägt rum i olika delar av världen, sällan med bestående framgång. Dock aldrig i de västliga liberala demokratierna.

Efter hand strömmade allt fler trosvissa rörelser ur Vattumannens kruka. Redan 1962 hade Rachel Carsons bok Tyst vår publicerats. Carson kritiserade den omfattande användningen av DDT, och menade att giftet skulle utrota insekterna, och i förlängningen de fåglar som livnär sig på insekter, och som sjunger på våren.  Boken blev startskottet för miljörörelsen, som sedan dess i bokens och New Age-rörelsens anda har förutspått den slutgiltiga utplåningen av den ena arten efter den andra. Att olika växter och djur förr eller senare försvinner är i sig inte förvånande; av de arter som befolkade jorden för hundratals miljoner år sedan finns idag mycket få kvar. De hot som miljörörelsen målade upp handlade om något som skulle ske inom en mycket snar framtid. Men dystopierna infriades sällan: fåglarna sjunger fortfarande på våren och sälar och havsörnar mår återigen bättre än någonsin. Kärnkraften, som miljörörelsen ville avskaffa, börjar många inom klimatrörelsen nu se som det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen.

Medborgarrättsrörelsen i USA fick en ny vändning 1968 i och med att Martin Luther Ling mördades. Tidigare hade kampen handlat om att upphäva åtskillnaden, framför allt juridiskt, mellan vita och svarta. Black Power-rörelsen ville gå längre än så och få ekonomiskt och politiskt självstyre för de svarta, som  på så sättskulle bli fria från vad man uppfattade som den vita överheten. Denna ”omvända rasism”, som betonade rasgrundad identitet och kamp mot dem som identifierades som vita, har i förlängningen blivit ett bärande inslag i identitetspolitiken. Identitetspolitiken är i sin tur en del av det vidare begreppet ”kritisk teori”. De ”kritiska” teorierna har mycket gemensamt med New Age-rörelsen, bland annat att objektiv kunskap anses vara omöjlig att uppnå och att fokus i stället bör riktas mot upplevda problem och egna erfarenheter.

Tre saker förenar de rörelser som har rötter i föreställningen om Vattumannens tidsålder: De fokuserar på en dramatisk förändring eller ett allvarligt hot i den nära framtiden, de avvisar den etablerade vetenskapen och de betonar den subjektiva upplevelsen. Men det som hände åren kring 1968 var inte övergången till en 2000-årig astrologisk era. Snarare var det en våg av mysticism, svärmeri och allmän flummighet som förtjänar att lämnas åt historien.  Erfarenhet och rationellt tänkande ­­har inte spelat ut sin roll. Efter 50 år av förvillelser är de viktigare än någonsin.