Konkurrensen, marknadsekonomin, hyllas i vårt land av de flesta till höger om extremvänstern. Det vill säga, som princip. I det enskilda fallet är det ofta sämre bevänt med entusiasmen.
Marknadshyror skulle leda till att folk inte längre har råd att bo. Polska byggjobbare skulle leda till att lönerna sänks. Avskaffas Systembolagets monopol skulle folk supa ihjäl sig.
Motståndet mot fortsatt konkurrensutsättning är starkt. Men också missnöjet med många liberaliseringar som faktiskt har genomförts.
Avregleringen av taxibranschen har ökat risken för att passagerare rånas eller våldtas. Efter upphävandet av apoteksmonopolet riskerar många att bli utan nödvändiga läkemedel. Friskolorna gör orättmätiga vinster som hamnar i utländska fickor.
Mot farhågorna och vanföreställningarna står en övertygelse att konkurrens leder till konsumentnytta och samhällsekonomisk effektivitet. Nationalekonomen Adam Smith skrev för nästan 250 år sedan: ”In general, if any branch of trade, or any division of labour, be advantageous to the public, the freer and more general the competition, it will always be the more so.”
Senare tiders ekonomer har inte alltid trott lika förbehållslöst på konkurrensens välsignelser. Det kan möjligen bero på att det för en ekonom är intressantare att konstruera komplexa regleringssystem än att konstatera att den osynliga handen ordnar allt till det bästa. Men viktigare är nog teorierna om naturliga monopol, dvs. branscher där kostnaden för produkten sjunker för ökat antal kunder så att det blir billigast för kunderna om endast en aktör levererar produkten.
Att i praktiken bestämma var stordriftsfördelar ska resultera i monopol i stället för konkurrens är inte lika lätt som att bygga en teoretisk modell. För 50 år sedan ansågs bryggeribranschen vara ett typiskt exempel på en sådan bransch. Genom sammanslagningar av bryggerier var vi inte långt ifrån att göra teorin till verklighet. Men utvecklingen tog en annan väg, och jag tror att få idag skulle önska att allt öl i Sverige skulle tillverkas av Pripps.
Telefoni är ett annat exempel på en bransch där man länge menade att det bara fanns plats för ett företag – Televerket – och att telefonsamtal bara kan överföras via koppartrådar som hänger i stolpar. Idag vet vi bättre. Konkurrensen mellan teleoperatörer är stenhård, och ingen tror att stordriftsfördelar skulle motivera en monopolisering.
Så är det på område efter område, det handlar inte bara om stordriftsfördelar och statisk effektivitet. Genom att flera aktörer tävlar om att tillfredsställa kunder tillför konkurrensen ett dynamiskt element som stimulerar till kostnadsbesparingar, produktutveckling och tekniska innovationer. Drivkraften är utsikterna till vinst, något som ett statligt monopol aldrig bekymrar sig om.
Många som pläderar för fri konkurrens ser i första hand till konsumentintresset. Det fördelningspolitiska argumentet är inte hela sanningen, även om priser ofta sänks och kvalitet höjs som ett resultat av konkurrenters ansträngningar att vinna marknader. Den viktigaste samhällsekonomiska effekten är – enkelt uttryckt – att den samlade produktionen tar mindre resurser i anspråk. Samhällsekonomisk effektivitet kommer i slutändan hela medborgarkollektivet till del, som låga priser, höga löner eller ökad ersättning till kapital.
Konkurrensens förbannelser är ofta direkta, kortsiktiga och drabbar identifierbara grupper. Därför hamnar röstmaximerande politiker, från vänster till höger, gärna i ställningstaganden som hämmar konkurrensen. Konkurrensens välsignelser är däremot i allmänhet indirekta, långsiktiga och gynnsamma för det samlade medborgarkollektivet. En klok och ansvarstagande politik bör därför inte stanna vid att hylla marknadsekonomin som princip, utan också prioritera ekonomisk liberalism i det enskilda fallet.