Månad: januari 2023

Ordet demokrati är så heligt att jag drar mig för att peta i det, att vända och vrida på det för att utröna vad det betyder för mig. Ändå känns det nödvändigt att göra just det, eftersom många åsikter (och även personer) numera stämplas som odemokratiska.

Folkstyre måste, som jag uppfattar det, innebära att den politiska makten ytterst ligger hos individen, medborgaren. Inte hos ett kollektiv som andra eller jag själv vill mena att jag ingår i.  Jag har en gång i tiden gått 8 år i skolan Norra Latin, men det vore inte demokratiskt om föreningen Norra Latinare skulle ha rösträtt i riksdagsvalen. Det skulle inte ens indirekt ge mig någon makt över rikets styre.

En första förutsättning för demokrati är därför att min politiska makt utgår från mig själv som individ. Många menar att individualismen som tankefigur har sitt ursprung i renässansen, som utmanade medeltidens kollektivism för ca 600 år sedan. Också reformationen för 500 år sedan var en viktig drivkraft för att sätta individen i centrum.

Att makten utgår från individer och att deras beslut blir till politiska åtgärder räcker inte för att konstituera en demokrati. Den som är i minoritet måste skyddas från godtyckliga övergrepp från majoritetens sida. Även om Volvo-ägare är fler än BMW-ägare vore det inte demokratiskt om den förra gruppen beslutar att den senare gruppen ska lämna ifrån sig sina bilar. Idén om vissa grundläggande rättigheter ­– exempelvis äganderätten – bör därför ses som ett ytterligare villkor för demokrati genom att den förhindrar godtyckligt maktmissbruk i majoritetens namn. 

De grundläggande rättigheterna handlar om förhållandet mellan individen och staten och är äldre än det demokratiska statsskicket. Exempel på rättighetsgrundande dokument är Magna Charta och Alsnö stadga för ca 800 år sedan och den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter för 234 år sedan.

Trots vackra deklarationer om mina rättigheter känner jag mig inte trygg med demokratin om orden stannar på pappret. Jag måste inte bara ha rätt utan också få rätt. I primitiva samhällen utövas den dömande makten många gånger av den instans som också har den politiska makten, exempelvis en hövding, en monark eller en överstepräst. Den som tydligast har formulerat principen om maktdelning mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten är Charles-Louis de Secondat Montesquieu. Hans verk ”Om lagarnas anda” har nu 275 år på nacken och har fått stort inflytande i många länder, bland annat Storbritannien och USA. Däremot inte i Sverige, som tillämpar den så kallade folksuveränitetsprincipen. Att en monolitisk folkvilja i vårt land inte balanseras av rättsstatsprinciper upplever många vara ett problem.

Mina möjligheter att utöva demokratisk makt förutsätter också att jag får information om alternativ. Jag måste ha tillgång till en fri åsiktsbildning som kritiserar och utmanar den rådande ordningen. Det anses att det första formella kravet på yttrandefrihet gjordes av Sir Thomas More inför det engelska parlamentet och kung Henrik VIII för exakt 500 år sedan. Under upplysningstiden för 300 år sedan utvecklades tankarna om och kraven på pressfrihet och åsiktsfrihet. Sveriges fick sin första tryckfrihetsförordning för 257 år sedan.

Att få tillgång till åsikter räcker inte för att jag på ett meningsfullt sätt ska kunna utöva min demokratiska makt. Om jag bygger mina val på vidskepelse, vanföreställningar och okunskap vore det bättre att jag inte hade någon makt. Ytterligare en förutsättning för en fungerande demokrati är därför att jag har åtminstone teoretisk tillgång till ett så vederhäftigt faktaunderlag som det nuvarande kunskapsläget medger. Den vetenskapliga revolutionen för 400 år sedan – med Francis Bacon som pådrivare – bröt med medeltidens religiösa dogmatism och introspektion. Kunskap skulle i stället sökas genom observation och erfarenhet, något som i förlängningen ledde till den vetenskapliga metoden och hypotesprövning. 

Det finns en utbredd föreställning att demokratin är identisk med partiväsendet. Partier kan visserligen vara ett praktiskt arrangemang när alla inte kan samlas på torget och utöva sin makt genom handuppräckning. Men det finns andra sätt att utöva folkstyre, inte minst med vår tids tekniska utveckling. Att kritisera partier och politiker kan därför inte betecknas som odemokratiskt.

Demokratin anses ha fått sitt genombrott i Sverige för ca 100 år sedan genom införandet av allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. 

När införandet av demokrati i länder utanför vår världsdel diskuteras handlar det bara om den detalj som i vårt land infördes för 100 år sedan. Inte om det som hände i Västeuropa för 800, 600, 500, 400 och 300 år sedan och som ofta saknar motsvarighet i de länder där progressiva krafter vill ”införa demokrati” genom allmän rösträtt. Saknas de nödvändiga grunderna så röstar naturligtvis medborgarna som man kan vänta.

Nu påstås en stor del av svenskarna oroa sig för att demokratin är hotad. Organisationen Civil Rights Defenders är ”mycket oroade över Tidöavtalet och hur det i förlängningen kommer att påverka den svenska demokratin. Grundläggande fri- och rättigheter skulle inskränkas om åtgärderna i Tidöavtalet blir verklighet”. Man kunde tro att organisationen ser framför sig en begränsning av den allmänna rösträtten, men så är inte fallet. I stället handlar det i hög grad om FN:s rättighetskatalog, ett regelverk som förtjänar en särskild granskning och som har väldigt lite att göra med min möjlighet att aktivt delta i folkstyret.

Det finns mycket som det finns större anledning att oroa i sig över, till exempel hur yttrandefriheten påverkas av deplattformering och cancelkultur, hur den vetenskapliga metoden åsidosätts i forskning och opinionsbildning, hur Sverige lever upp till rättsstatsmodellen och hur kollektivism påverkar den politiska processen. Frågor som är grundläggande delar av den demokratiska infrastrukturen.

Musikalen Hair, som hade Broadwaypremiär 1968, innehöll bland annat låten The Age of Aquarius. Gruppen The 5th Dimension släppte låten, tillsammans med Let the Sunshine In, året efter och hade stor framgång både i USA och internationellt.

Bakgrunden till låten är en föreställning att världen påverkas av stjärnbilderna under epoker som är 2000 år långa. Sedan vår tideräknings början styrs vi av Fiskarnas stjärnbild, näst i tur står Vattumannens. Bland astrologerna råder dock olika meningar om när övergången sker; åren 1433, 1844, 2150, 2314 och 2654 har föreslagits av olika ”experter”. Lika stor oenighet gäller vad som karakteriserar Vattumannens tidsålder jämfört med Fiskarnas. I praktiken har intresset för Vattumannens tid i slutet av 60-talet i stället sammanfallit med New Age-rörelsens agenda. 

De nya strömningar som blev dominerande för drygt 50 år sedan handlade i stor utsträckning om att man ifrågasatte etablerade uppfattningar. Visst fanns en del som förtjänade att ifrågasättas, men många av de ”barn som kastades ut med badvattnet” hade förtjänat ett bättre öde.  68-rörelsen, och vad som följde i dess spår, påminde på många sätt om romantiken, 150 år tidigare. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg uppstod romantiken ”som en motrörelse mot upplysningen, som hade dominerat den föregående epoken. Förnuft och intellekt avvisades. Likaså allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer. Romantiken var antirationalistisk, antimaterialistisk och i viss mån anticivilisatorisk. I stället hyllade romantiken känslan, fantasin och den subjektiva inre upplevelsen. I förlängningen fick mysticism och metafysiska spekulationer en bördig grogrund.” 

Även New Age-rörelsen hade sina rötter i ”mysticism och metafysiska spekulationer”. Begreppet New Age myntades år 1932 av Alice Bailey, en utbrytare ur Teosofiska Samfundet. I likhet med den teosofi som först utvecklades av den beryktade Madame Blavatsky intresserar sig New Age för astrologi, astralkroppar, själavandring och liknade pseudovetenskapliga föreställningar.

En annan gren av 68-rörelsen var politisk. Den vände sig mot en socialdemokrati, och motsvarande vänsterpartier i andra länder, som blivit en del av etablissemanget. Med början i studentrevolterna 1968 bildades partier som snart ”förökade sig genom delning” i inbördes oenighet om Lenin, Stalin, Trotskij eller Mao Zedong var världens frälsare. Målet var att monopolkapitalets makt skulle brytas genom revolution. Sedan dess har många folkliga uppror ägt rum i olika delar av världen, sällan med bestående framgång. Dock aldrig i de västliga liberala demokratierna.

Efter hand strömmade allt fler trosvissa rörelser ur Vattumannens kruka. Redan 1962 hade Rachel Carsons bok Tyst vår publicerats. Carson kritiserade den omfattande användningen av DDT, och menade att giftet skulle utrota insekterna, och i förlängningen de fåglar som livnär sig på insekter, och som sjunger på våren.  Boken blev startskottet för miljörörelsen, som sedan dess i bokens och New Age-rörelsens anda har förutspått den slutgiltiga utplåningen av den ena arten efter den andra. Att olika växter och djur förr eller senare försvinner är i sig inte förvånande; av de arter som befolkade jorden för hundratals miljoner år sedan finns idag mycket få kvar. De hot som miljörörelsen målade upp handlade om något som skulle ske inom en mycket snar framtid. Men dystopierna infriades sällan: fåglarna sjunger fortfarande på våren och sälar och havsörnar mår återigen bättre än någonsin. Kärnkraften, som miljörörelsen ville avskaffa, börjar många inom klimatrörelsen nu se som det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen.

Medborgarrättsrörelsen i USA fick en ny vändning 1968 i och med att Martin Luther Ling mördades. Tidigare hade kampen handlat om att upphäva åtskillnaden, framför allt juridiskt, mellan vita och svarta. Black Power-rörelsen ville gå längre än så och få ekonomiskt och politiskt självstyre för de svarta, som  på så sättskulle bli fria från vad man uppfattade som den vita överheten. Denna ”omvända rasism”, som betonade rasgrundad identitet och kamp mot dem som identifierades som vita, har i förlängningen blivit ett bärande inslag i identitetspolitiken. Identitetspolitiken är i sin tur en del av det vidare begreppet ”kritisk teori”. De ”kritiska” teorierna har mycket gemensamt med New Age-rörelsen, bland annat att objektiv kunskap anses vara omöjlig att uppnå och att fokus i stället bör riktas mot upplevda problem och egna erfarenheter.

Tre saker förenar de rörelser som har rötter i föreställningen om Vattumannens tidsålder: De fokuserar på en dramatisk förändring eller ett allvarligt hot i den nära framtiden, de avvisar den etablerade vetenskapen och de betonar den subjektiva upplevelsen. Men det som hände åren kring 1968 var inte övergången till en 2000-årig astrologisk era. Snarare var det en våg av mysticism, svärmeri och allmän flummighet som förtjänar att lämnas åt historien.  Erfarenhet och rationellt tänkande ­­har inte spelat ut sin roll. Efter 50 år av förvillelser är de viktigare än någonsin.

Konkurrensen, marknadsekonomin, hyllas i vårt land av de flesta till höger om extremvänstern. Det vill säga, som princip. I det enskilda fallet är det ofta sämre bevänt med entusiasmen.

Marknadshyror skulle leda till att folk inte längre har råd att bo. Polska byggjobbare skulle leda till att lönerna sänks. Avskaffas Systembolagets monopol skulle folk supa ihjäl sig. 

Motståndet mot fortsatt konkurrensutsättning är starkt. Men också missnöjet med många liberaliseringar som faktiskt har genomförts.

Avregleringen av taxibranschen har ökat risken för att passagerare rånas eller våldtas. Efter upphävandet av apoteksmonopolet riskerar många att bli utan nödvändiga läkemedel. Friskolorna gör orättmätiga vinster som hamnar i utländska fickor.

Mot farhågorna och vanföreställningarna står en övertygelse att konkurrens leder till konsumentnytta och samhällsekonomisk effektivitet. Nationalekonomen Adam Smith skrev för nästan 250 år sedan: ”In general, if any branch of trade, or any division of labour, be advantageous to the public, the freer and more general the competition, it will always be the more so.” 

Senare tiders ekonomer har inte alltid trott lika förbehållslöst på konkurrensens välsignelser. Det kan möjligen bero på att det för en ekonom är intressantare att konstruera komplexa regleringssystem än att konstatera att den osynliga handen ordnar allt till det bästa. Men viktigare är nog teorierna om naturliga monopol, dvs. branscher där kostnaden för produkten sjunker för ökat antal kunder så att det blir billigast för kunderna om endast en aktör levererar produkten.

Att i praktiken bestämma var stordriftsfördelar ska resultera i monopol i stället för konkurrens är inte lika lätt som att bygga en teoretisk modell. För 50 år sedan ansågs bryggeribranschen vara ett typiskt exempel på en sådan bransch. Genom sammanslagningar av bryggerier var vi inte långt ifrån att göra teorin till verklighet. Men utvecklingen tog en annan väg, och jag tror att få idag skulle önska att allt öl i Sverige skulle tillverkas av Pripps. 

Telefoni är ett annat exempel på en bransch där man länge menade att det bara fanns plats för ett företag – Televerket – och att telefonsamtal bara kan överföras via koppartrådar som hänger i stolpar. Idag vet vi bättre. Konkurrensen mellan teleoperatörer är stenhård, och ingen tror att stordriftsfördelar skulle motivera en monopolisering. 

Så är det på område efter område, det handlar inte bara om stordriftsfördelar och statisk effektivitet. Genom att flera aktörer tävlar om att tillfredsställa kunder tillför konkurrensen ett dynamiskt element som stimulerar till kostnadsbesparingar, produktutveckling och tekniska innovationer. Drivkraften är utsikterna till vinst, något som ett statligt monopol aldrig bekymrar sig om. 

Många som pläderar för fri konkurrens ser i första hand till konsumentintresset. Det fördelningspolitiska argumentet är inte hela sanningen, även om priser ofta sänks och kvalitet höjs som ett resultat av konkurrenters ansträngningar att vinna marknader. Den viktigaste samhällsekonomiska effekten är – enkelt uttryckt – att den samlade produktionen tar mindre resurser i anspråk. Samhällsekonomisk effektivitet kommer i slutändan hela medborgarkollektivet till del, som låga priser, höga löner eller ökad ersättning till kapital.

Konkurrensens förbannelser är ofta direkta, kortsiktiga och drabbar identifierbara grupper. Därför hamnar röstmaximerande politiker, från vänster till höger, gärna i ställningstaganden som hämmar konkurrensen. Konkurrensens välsignelser är däremot i allmänhet indirekta, långsiktiga och gynnsamma för det samlade medborgarkollektivet. En klok och ansvarstagande politik bör därför inte stanna vid att hylla marknadsekonomin som princip, utan också prioritera ekonomisk liberalism i det enskilda fallet.

Ett inslag i Rapportsändningen den 30/12, med rubriken ”Tufft år väntar hushållen”, berättar att Sverige står inför sämre tider nästa år. ”Sannolikt får hushållen betala det högsta priset sedan 90-talskrisen”. Att det blir värre nästa år beror på att ”notan för de senaste kriserna till stor del betalats med statskassan”. 

I en intervju med Mats Kinnwall, chefekonom på Teknikföretagen, lägger reportern Ulf Hambraeus Bonnevier själv ut texten för att förklara hur det hänger ihop:

– På en punkt är den här krisen annorlunda, jämfört med de senaste ekonomiska kriserna vi har haft under det här seklet. Det är att hushållen den här gången får betala ett särskilt högt pris. Både under finanskrisen och pandemin kunde penningpolitiken och finanspolitiken agera kraftfullt för att stimulera ekonomin och hushållen klarade sig relativt helskinnade. Nu verkar det vara nästan tvärtom. Trots goda statsfinanser kan regeringen inte hjälpa hushållen.

Dystra nyheter. Men för ”oberoende” public service är det på sitt sätt en god nyhet. Den demonstrerar tydligt hur mycket sämre vi kommer att få det under den nya regeringen, jämfört med hur den föregående regeringen hanterade de ekonomiska påfrestningarna.

”Hushållen” som drabbas är vi alla. Men vem är ”statskassan och finanspolitiken” som så generöst såg till att vi tidigare inte behövde lida av de ekonomiska kriserna? Inte är det ”pennies from heaven”. Och inte en gåva från den socialdemokratiska partikassan. Nej, det är naturligtvis alla vi skattebetalare, som fyller på statskassan med pengar som vi har tjänat i vårt anletes svett. Pengar som sedan frikostigt spenderas genom den av regeringen förda finanspolitiken. På ena eller andra sättet drabbas vi medborgare av de ekonomiska problemen – antingen i vår egenskap av hushåll eller som skattebetalare.

Att Rapportinslaget fokuserar på hushållen, och helt glömmer skattebetalarna, är naturligtvis inte en tillfällighet. En institution som under så lång tid impregnerats med lojalitet mot den tidigare regeringen svänger naturligtvis inte över en natt till lojalitet mot en regering stödd av partier som nyss var varg i veum.

Det grundläggande problemet är inte vilken politisk riktning public service är lojal mot. En nyhetsförmedling som förtjänar epitetet ”tredje statsmakten” (eller ”fjärde statsmakten” i länder med en tydligare rättsstatstradition) ska över huvud taget inte vara lojal. Den ska granska makten, var den än finns, rapportera vad som händer, analysera orsaker och sammanhang, förklara så att vi bättre förstår vår tid och vår värld.

Att vår nuvarande public service skulle kunna reformeras så radikalt att de kraven uppfylls är inte sannolikt. Därför bör nuvarande public service avvecklas.