Ett riktigt dåligt förslag

Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska föreslå begränsningar av privata sjukvårdsförsäkringars påverkan på offentligt finansierad hälso- och sjukvård. 

– I den skattefinansierade vården ska det inte vara möjligt att köpa sig före kön. En grundbult i Sveriges välfärdssystem är att medborgarna kan vara trygga i att vård ges utifrån behov, inte utifrån storleken på ens plånbok, säger socialminister Lena Hallengren.

Ett förslag som bygger på en grundbult är naturligtvis en allvarlig sak, som kräver en noggrann analys. I det här fallet krävs dessutom en analys i två steg: är det för det första rätt att medborgarnas plånböcker har olika storlek och, för det andra, bör den som har en större plånbok få köpa sig före i kön?

Det finns, vad jag kan komma på, bara ett argument för att alla människor bör ha samma inkomst. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgar nämligen att alla människor är lika i värde. Respekten för alla människors lika värde nämns också i den svenska regeringsformen. Eftersom en varas värde kommer till uttryck genom priset framstår det som logiskt att också människans värde bör komma till uttryck genom inkomsten. Lika värde kräver alltså lika inkomster. Men många menar att ”lika värde” bara är en felöversättning av ”equal in dignity”. Och då faller ju argumentet samman.

I andra vågskålen ligger ett antal argument för inkomstskillnader. En högre inkomst skulle kunna motiveras av

  • arbete, jämfört med att inte arbeta,
  • mängden arbete, exempelvis timmar per dag eller dagar per vecka,
  • arbetets svårighet, exempelvis krav på utbildning eller erfarenhet,
  • skicklighet och goda arbetsprestationer,
  • brist på kvalificerade sökande,
  • hur mycket människor är villiga att betala för den vara eller tjänst som är arbetets resultat.

De flesta håller säkert med mig om att minst ett, kanske alla, av dessa kriterier motiverar att vissa människor har en större plånbok än andra. Hur stor skillnaden bör vara är en annan diskussion, som jag bland annat har berört här. Men det eventuella problem som Hallengren pekar på handlar om vad den som har en större plånbok ska få använda pengarna till.

Det finns mycket man kan kosta på sig när man har råd. Man kan

  • köpa en dyrare bil,
  • köpa dyrare kläder,
  • köpa eller hyra en dyrare bostad,
  • köpa dyrare mat,
  • teckna en sjukvårdsförsäkring.

Regeringen och Hallengren lär knappast överväga ett förbud mot prisskillnader på bilar och kläder. När det gäller bostäder har hyresregleringen ingalunda lett till enhetspris på bostäder, oavsett läge eller antal rum. Och på marknaden för bostadsrätter är som bekant plånboken avgörande. Ingen misstänker socialministern för att vilja förbjuda konsumenter som har råd att köpa oxfilé i stället för falukorv. Men när det gäller sjukvården är plötsligt möjligheten att mot en extra slant få bättre vård som ett rött skynke. Enligt Hallengren vill medborgarna vara trygga med att ”vård ges utifrån behov”, förmodligen för att vård skulle ha en särskild status som något vi alla behöver. Men vi behöver också mat och tak över huvudet för att överleva, ändå tillåter vi där att efterfrågan trumfar över ”behovet”.

Pressmeddelandet om det nya utredningsuppdraget inleds med orden ”regeringen ser med oro på den snabba utvecklingen där allt fler svenskar tecknar en privat sjukvårdsförsäkring och därigenom kan få förtur till vård”. Att utvecklingen har varit snabb är naturligtvis inte någon tillfällighet. Orsaken är att regeringen har misslyckats att ge de svenska medborgarna en sjukvård som lever upp till rimliga krav för ett land på Sveriges utvecklingsnivå. Att vi har en avancerad specialistvård för den som får tillgång till den är allmänt erkänt. Problemet handlar om primärvården och vårdköerna. Den så kallade vårdgarantin framstår numera mest som ett dåligt skämt. Väntetiderna för att remitteras till en specialist eller för operation är under all kritik. Vårdcentralerna har svårt att rekrytera kvalificerad personal och förefaller ha som främsta funktion att vara en flaskhals som stryper tillgången till mer avancerad vård. Att många människor som inte är nöjda med sakernas tillstånd väljer att teckna en sjukförsäkring är inte förvånande. Men förutsättningen är naturligtvis att man får något för försäkringspengarna när man inte fått det man borde ha rätt till för skattepengarna.

Genom de privata sjukvårdsförsäkringarna tillförs vården resurser som indirekt kommer alla till godo eftersom de är ett komplement till den offentliga finansieringen. Att förhindra att försäkringstagarna får något för pengarna är i praktiken liktydigt med att förbjuda sådana försäkringar. Det är ett mycket dåligt förslag, ett pinsamt försök att skyla över ett politiskt misslyckande. Och lika dumt som att försöka hindra folk från att skaffa paraply när det saknas tak över busshållplatsen.

Ett svar på ”Ett riktigt dåligt förslag”

Lämna ett svar till Annika Steen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: