Den som av rubriken drar slutsatsen att jag blivit nazist bör inte sluta läsa här utan kan gott göra sig omaket att hänga med en bit till.
Forskaren och författaren Mark S. Weiner, känd bland annat för boken ”Klanvälde” diskuterar i en intervju i Kvartal vad det betyder att vara svensk. Han jämför med Norge, där medborgarna känner stolthet över att vara just norrmän. Han jämför med USA där medborgarna är väl förtrogna med den konstitutionella grunden för nationen. Under elva månader i Sverige har han slagits av hur svenskar skyggar för frågan vad det innebär att vara svensk, att få uttrycker stolthet över sin nationalitet och att man förnekar att något sådant som ”typiskt svenskt” över huvud taget finns. Dessutom har 99 procent inte en susning om vad grundlagarna stadgar när det gäller de demokratiska fundamenten för vårt land. Weiner är bekymrad över sakernas tillstånd eftersom han menar att bristen på tydlighet i de här avseendena allvarligt försvårar en framgångsrik integration av alla de människor som har invandrat till vårt land under de senaste åren.
Att vara svensk är inget att skämmas för, lika lite som att tillhöra någon annan nationalitet, även om man någon gång i utlandet kan känna sig generad över att dela ursprung med vissa turister. Det är heller inget att yvas över. Sverige är inte någon ”humanitär stormakt” befolkad av en ras som är moraliskt mer högtstående än andra folk. Vi svenskar är olika – onda, goda eller lagom – och det är andra nationaliteter också. Men i vissa avseenden är vi det på ett sätt som är specifikt för just oss.
Det finns alltså saker som förenar oss svenskar. Ett kulturellt kitt som gör att vi ser det som naturligt att följa just Sveriges lagar, inte Norges. Och att vår skatt går just till den svenska statskassan, inte till Finlands. Det betyder inte att vi är lika i alla avseenden. Vi är en produkt av våra erfarenheter; av att vara född i Stockholm och inte i Staffanstorp eller Kalix, att vara 79 år och inte 19 eller 49. Men ändå med en föreställning om vad det innebär att vara svensk, oavsett om man – och andra – inte alltid lever upp till den föreställningen.
Så låt mig sticka ut huvudet – med risk för att bli dekapiterad – och föreslå några grundläggande förhållningssätt som för mig handlar om att vara svensk.
Man ska göra rätt för sig
En klassiker. Många, bland annat Patrik Engellau, menar att den svenska välfärdsstaten blev en sådan succé till stor del på grund av att svensken inte gillade att anlita den. Svensken ville stå på egna ben och inte ligga det allmänna till last. ”Den som inte arbetar ska heller inte äta” är ett annat klassiskt uttryck. Det må vara att den stränga synen på att ”bra karl reder sig själv” har urvattnats något i våra dagar. Välfärdsstatens ymnighetshorn är alltför omfattande, och kontrollen alltför ofullkomlig, för att inte några ska frestas att fuska lite grann med exempelvis vab-dagar. Men i grunden upprörs gemene man när människor utan ömmande skäl drar fördel av välfärdsstaten i stället för att bidra till bruttonationalprodukten. Den Lutherska arbetsmoralen är djupt inympad i den svenska folksjälen.
En ann’ är så god som en ann’
Sverige anses vara ett av världens mest egalitära länder. Visst har ödet gynnat oss olika, visst finns de som glider fram på en räkmacka medan andra har kört huvudet i väggen på alla plan. Trots det finns en stark norm att skillnaderna inte ska prägla vårt sätt att kommunicera. När en tiggare ligger på knä på trottoaren och vädjar med sitt inövade ”heeej” känner jag starkt obehag. Jag kanske inte borde känna så, men det är en del av hur jag fungerar och jag tror att det är mycket svenskt. I södra Europa verkar ingen ha problem med det slaget av underordning. Säger däremot någon ”hörru, jag har det lite knackit just nu, kan du avvara en spänn?” är det helt OK, även om jag vet att den spelade kamratligheten är falsk och att pengarna inte kommer att gå till fika. På motsvarande sätt uppåt: jag tror inte att det finns någon person i Sverige som jag skulle tveka att säga du till. Till och med kungen? Jag vet faktiskt inte, har inte haft den möjligheten. Den svenska kulturen är i vilket fall starkt horisontell när det gäller hur vi uttrycker oss, och där skiljer vi oss från de flesta andra länder.
Tillit
Olika undersökningar pekar på att svenskar jämfört med andra nationaliteter har en hög grad av tillit. Det gäller inte bara människor emellan utan också i förhållande till det allmänna, staten, eliterna. Det är på både gott och ont. Tilliten gör att vårt samhälle blir effektivt, konfliktfritt, förutsägbart. Vi kan i hög utsträckning lita på avtal och överenskommelser och behöver inte på samma sätt som andra söka stöd i lagregler för att driva processer. Myntets baksida är att man i andra länder uppfattar oss som naiva, lättlurade och ibland drar fördel av det. Tilliten kan också innebära att vi drar oss för att kritisera det som borde ifrågasättas. Själv vill jag gärna inkludera tilliten bland det som gör att jag uppfattar mig som svensk. Man mår bättre av att lita på folk, även om det någon gång slår fel, än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.
Hur svårt det är att smälta in i ett annat lands kultur vet var och en som har bott utomlands. Helt går det nog aldrig. Hur väl man lyckas beror på en själv, hur öppen man är för att ta till sig andra värderingar, hur lyhörd man är för att det som var självklart i det gamla landet inte är det i det nya. Det är viktigt att skilja mellan det som är oviktigt, som helgdagar och matseder, och saker man inte bör bryta mot om man vill accepteras och respekteras.
Så är det också för den som kommer till Sverige. Men problemet är att den svenska kulturen är så tveksam till att erkänna vår särart. Ändå finns dolda normer som är benhårda. För att anknyta till mina tre förslag: Den som ser det som naturligt att undvika att jobba för att i stället bli försörjd av skattebetalarna kan inte räkna med någon större förståelse. Den som i sin samvaro med svenskar markerar att man antingen är förmer än andra eller att man spelar ut offerkofta kommer inte att etablera någon fungerande kommunikation. Den som utgår från att andra kommer att luras och därför passar på att vara först uppfattas inte som pålitlig. Och den som uppfattar allt som är relaterat till staten som en fiende – från tunnelbanevakter till ambulanspersonal – och beter sig därefter kan vara säker på att själv betraktas som en fiende.
Det här handlar om beteende, inte om vem man är. Till den som lagligt bor i Sverige och vill bli svensk säger jag: ”Välkommen i gänget! Det har ingen betydelse hur du ser ut eller var du är född!”