Galenskap och förnuft

Katarina Barrling skriver i Tidskriften Kvartal om skillnaderna mellan Anywheres och Somewheres – en uppdelning lanserad av den brittiske författaren David Goodhart. Den förra gruppen hyllar individuell frihet, modernitet och förändring; man skulle kunna beteckna dem som kosmopoliter. För den senare gruppen är trygghet och traditioner viktiga; man känner en bindning till både sin hemort och sitt land. Enligt Goodhart är 50 procent av befolkningen övervägande Somewhere, 25 procent är Anywhere och resten pendlar mellan de två.

Barrling diskuterar hur de svenska riksdagspartierna förhåller sig till de två grundmodellerna och kommer fram till att Sverigedemokraterna är det enda svenska parti som otvetydigt ansluter sig till de värden som Somewheres omfattar. Hon frågar sig också hur mycket av framgången för Sverigedemokraterna som har att göra med invandringen som sådan och hur mycket som beror på den vidare frågan: den inhemska politikens inriktning mot det mångkulturella samhället. Det som i Sveriges fall innebar ett farväl till folkhemmet.

Men det finns fler aspekter på motsättningen mellan dem som främst söker frihet och dem som prioriterar trygghet.

Det är helt uppenbart att de som sitter med problemformuleringsmonopolet i vårt land – politiker, journalister, opinionsledare, alla de som kan göra sin röst hörd i traditionella media – återfinns i gruppen Anywheres. Somewheres lyckas sällan tränga sig in i SVT:s utbud eller i de stora dagstidningarnas ledar- och debattsidor. De är därför hänvisade till så kallade sociala och alternativa media. Och där finns de, med högt röstläge.

Genom att Anywheres dominerar det offentliga samtalet, och i hög utsträckning för en intern samhällsdebatt inom den gruppen, hamnar de lätt i positionen att Somewheres inte är en motståndare på jämlik nivå utan ett problem att hantera. Därför handlar diskussionen i hög grad om Trumpanhängare, Brexitröstare, Sverigedemokrater och andra motståndare till den gränslösa visionen som ett samhällsproblem, inte som en politisk motsättning.

När respekten för motståndarens rätt att hävda en avvikande mening släpper blir fältet fritt för demonisering. De 50 procent av befolkningen som värdesätter trygghet och tillhörighet högre än frihet och förändring likställs plötsligt med rasister och kryptonazister. Det civiliserade samtalet får vika för invektiv och schabloner. Och möts naturligtvis av motangrepp i lika högt tonläge från den andra sidan, som i sin tur reduceras till att vara nättroll och konspirationsteoretiker.

Det som från demokratisk utgångspunkt är betänkligt i den här utvecklingen är att Anywheres är 25 procent av befolkningen och Somewheres 50 procent.

Vi har, som jag ser det, hamnat i en mycket olycklig samhällspolitisk situation. Kanske befinner vi oss i den medicinska definitionen av kris, nämligen den punkt där det står och väger mellan att patienten tillfrisknar eller dör.

Det enda svaret jag kan se på dagens kris är att vi erbjuds ett politiskt alternativ som erkänner att människor behöver såväl frihet och förändring som trygghet och stabilitet. Somliga behöver mer av det ena, andra mer av det andra. Men ska vi hålla ihop som nation måste båda ingredienserna finnas med, vi kan inte fortsätta med en situation där de 25 procenten föreskriver multikultur, identitetspolitik och radikalfeminism som en norm för alla att rätta sig efter. Men alternativet måste också ta avstånd från det tonläge som alltför mycket har präglat utspelen från båda sidor. Vi vill inte höra mer om ”bruna krafter” eller ”landsförräderi” som svar på åsiktsskillnader. Det alternativ som vi behöver måste präglas av klokhet, eftertänksamhet, balans, värdighet, helt enkelt ett vuxet sätt att axla sitt ansvar.