Sverige mår inte bra. På alltför många områden fungerar inte vårt land på ett sätt som vi förväntar oss. Men vi intalar oss gärna att det handlar om detaljer. Saker som går lätt att rätta till, bara man vill.
Enligt en ledarartikel av Johanne Hildebrandt skulle en upprustning av Sveriges försvar till 1988 års nivå – en högst rimlig ambition – innebära att de nuvarande 14 armébataljonerna ingående i brigader behöver öka till 180. Två luftvärnsbataljoner måste bli 22, en amfibiebataljon utvecklas till 29 marinförband, fyra ubåtar bli 12, sju ytstridsfartyg bli 34. Inom flygvapnet måste fem små flottiljer bli 30 basbataljoner, antalet stridsflygplan öka från 96 till över 300, sex Herkulesplan bli åtta och två radarspaningsplan bli sex. Det handlar om väldigt mycket pengar.
Inger Enkvist pekar i en krönika på att Sverige behöver rekrytera 77 000 lärare till heltidstjänster i grundskolan och förskolan under de kommande fem åren, en siffra som är ungefär densamma som antalet nu anställda i den kommunala grundskolan. Det handlar också om väldigt mycket pengar.
Sverige har i dag 208 poliser per 100 000 invånare. Genomsnittet för EU ligger på 341. Om Sverige skulle anpassa sig till EU-genomsnittet krävs alltså en ökning av antalet poliser med ca 15 000. Men med tanke på situationen i utanförskapsområden och uppklarningsprocenten när det gäller brott mot enskild är det förmodligen inte EU-genomsnittet vi måste sikta på utan betydligt högre. Också mycket pengar.
Underhållet av järnvägen är kraftigt eftersatt. Kostnaden för att rusta upp järnvägsnätet till en sådan standard att tågen någotsånär går i tid är okänd.
Sjukvården är i kris, vi har en exklusiv specialistvård men höga trösklar för att få tillgång till den. Och primärvården framstår som en skam för den som kan jämföra med hur det fungerar i andra länder. Återigen pengar, även om det också handlar om organisatoriska problem.
Vad det sammantaget kostar att rätta till dessa och andra brister har ingen kunnat presentera. Regering och opposition gör utspel om ”satsningar”. Men det handlar om krusningar på ytan, för om man verkligen ville återupprätta en fungerande stat måste debet och kredit gå ihop. Att berätta var pengarna ska tas vinner man inga val på.
Föreställningen att det går att sätta Sverige på fötter igen med hjälp av skattehöjningar kan vi avfärda med en gång. Vi befinner oss redan nära den punkt där nominella skattehöjningar resulterar i ett minskat tillflöde till statskassan – den s.k. Laffer-effekten. Vi måste alltså se oss om efter andra områden som väger tungt i statens utgifter och där en nedskärning skulle ge ett substantiellt bidrag.
Den offentliga sektorn expanderade oavbrutet från mitten av 1900-talet fram till 1980-talet, då tillväxten hejdades genom åtstramningar, först i den statliga sektorn, sedan också inom kommuner och landsting. Från år 2000 till år 2017 har antalet myndigheter minskat från ca 650 till ca 350, varav ca 250 är statliga förvaltningsmyndigheter. Minskningen har främst skett genom sammanslagningar av myndigheter – under samma tid ökade antalet årsarbetskrafter i myndigheterna med ca 10 procent. När besparingar diskuteras riktas ofta uppmärksamheten främst mot den statliga förvaltningen och möjligheten att lägga ner myndigheter som upplevs som onödiga. Det finns säkert goda skäl att ifrågasätta många ämbetsverks existens, särskilt när uppgifterna beskrivs i luddiga termer som ”kunskapsuppbyggnad”, ”stöd”, ”tillsyn”, ”uppföljning”, ”samverkan” och ”samordning”. Men det handlar inte om några betydande belopp som frigörs genom nedläggning av ett antal statliga myndigheter. Den starka expansion av den offentliga sektorn som har skett under det senaste dryga halvseklet handlar dels om kommunal konsumtion, dels inkomstöverföringar.
Stöd till verksamhet som inte utförs mot betalning sker på tre vägar. Dels lämnar enskilda medborgare bidrag till olika slag av ideell verksamhet, dels genom politiska beslut om stöd till viss verksamhet och dels det stöd som beslutas av tjänstemän inom myndigheter och andra institutioner. Hur medborgarna fördelar sina pengar mellan egen konsumtion och välgörenhet finns ingen anledning att ifrågasätta. Den samlade volymen av de skattepengar som delas ut som bidrag till föreningar, forskare, kulturutövare och mycket annat går inte att överblicka eftersom besluten ligger på ett mycket stort antal händer. Men det handlar om mycket pengar. Och flertalet av ändamålen är verksamhet som mycket få medborgare skulle bidra till om de skulle behöva ta pengarna från hushållskassan och inte över skattsedeln. Ett av de få undantagen är förmodligen stödet till barns och ungdomars idrottsverksamhet.
Inte heller de samlade kostnaderna för migrationen till Sverige från utomeuropeiska länder under senare år går att precisera. Också här handlar det om stora pengar. Den svenska välfärden är dimensionerad för den befolkning som har byggt upp dess bas. Den kan självfallet inte komma alla människor i världen till del, men den räcker inte heller till alla dem som kommer till vårt land i avsikt att få ett bättre liv. Om varje person som väljer att flytta till Sverige skulle svara för sin egen och sin familjs försörjning genom osubventionerat arbete – oavsett om det handlar om personer med asylskäl i strikt bemärkelse eller människor med andra bevekelsegrunder – skulle mycket stora resurser frigöras.
Min slutsats är att det går att återskapa ett fungerande försvar, en fungerande rättsstat, en fungerande skola, en fungerande sjukvård och allt annat som i dag fungerar så uppenbart bristfälligt. Det kommer att kosta mycket stora pengar, större än någon har kunnat eller vågat sätta en siffra på. Men debet och kredit måste gå ihop. Lika stora pengar måste därför frigöras genom att saker som vi tagit för självklara helt enkelt avvecklas. Det vore en smärtsam procedur, som få politiker skulle vilja ställa sig bakom. Och därför kommer det förmodligen att ske ändå, utan kontroll, utan avsikt, som något som bara händer.
Jag tror dessvärre att du är väl optimistisk, det blir inte något som ”bara händer” hur nödvändigt det än är. Jag tror istället att vi för lång tid framöver kommer att få vänja oss vid att det offentliga Sverige inte kommer att klara av sina kärnuppgifter som säkerhet, försvar, skola och sjukvård. Det som krävs för att komma till någon form av ordning är politiska beslut, det är ingenting som bara kan hända. Allt som pågår just nu och som är på väg att föröda Sverige är sånt som styrs av lagar och förordningar och det enda som kan ändra på den utvecklingen är politiska beslut i den lagstiftande församlingen. Och dagens riksdagspolitiker saknar både insikt, förmåga och mod att göra vad som krävs, hur nödvändigt det än är. Det är först när de antingen har bytts ut eller har kommit till sans som utvecklingen kan vändas.
@Staffan Tjus Jag ser mig nog snarare som pessimist än som optimist i det här fallet. När pengarna är slut är de slut. När samhällsfunktioner brakat samman så fungerar de inte. Helt oavsett vilka politiska beslut som tagits eller uteblivit.
Hej, hej,
Jag ser mig som optimist i de här frågorna.
Politikerna arbetar, och ska arbeta, åt medborgarna/skattebetalarna.
Vill man ändra på den riktning samhället fördas i har vi riksdagsval vart fjärde år.
Mellan dessa val kan man diskutera, såsom vi gör nu, och engagera sig på andra sätt.
Vi får det samhälle vi väljer.
Jag skulle gärna betala högre skatt för upprustningar i infrastruktur, vård, skola, polisiär verksamhet, försvar och så vidare.
”If not you, then who. If not now, then when.”, ”Ask not what your country can do for you. Ask, what you can do for your country.”.
Det jag försöker visa i inlägget är att vi måste tänka om när det gäller hur stora pengar det handlar om. Det finns i dag inget parti att rösta fram i nästa val som vill upprusta försvaret till 1988 års nivå, som vill fördubbla antalet lärare i skolan, som vill fördubbla antalet poliser osv., helt enkelt för att de aldrig skulle kunna föreslå de nedskärningar i välfärden som gör det möjligt. Du säger att du gärna vill betala högre skatt, men förmodligen tänker du dig att det handlar om marginella förändringar. Hur skulle du få din ekonomi att gå ihop om du exempelvis fick behålla 30 procent av din bruttolön i stället för 60 procent?
G-son: I runda slängar, vad skulle det kosta att genomföra de förbättringar/upprustningar du föreslår?
Det bekymmersamma är att de som har utredningsresurser och skulle kunna räkna fram en sådan siffra inte har intresse av att göra det. En ensam bloggare kan ställa frågan, men knappast ge svaret.
Jag gilla sammanfattande översikter av detta slag. Hjälper oss opponenter mot den rådande regimen att över tid mejsla fram en annan framtidsvision.
För övrigt tackar jag dig för att du sköt in denna bisats.
”Återigen pengar, även om det också handlar om organisatoriska problem.”
Denna lilla bisats har jag ägnat 30 år av mitt liv som läkare att fylla med innehåll. Resultatet kommer i bokform i slutet av maj i år.
Dessvärre finns det ytterligare faktorer att ta hänsyn till. Vi lever i en kultur där det kortsiktiga mer och mer kommit att dominera. Att då, som politiker, kämpa för kloka långsiktiga beslut ger inte alltid applåder. Att som företagsledare prioritera det långsiktiga, när man bedöms efter senaste kvartalsrapporten, kräver mod. Att som medborgare spara och investera för generationer verkar löjligt när andra spelar på postkodlotteriet.