Ekonomisk liberalism – på riktigt

De flesta av riksdagspartierna bekänner sig till principen om ekonomisk liberalism. Förmodligen menar de att det räcker att hylla marknadsekonomi och tillåta privatägda företag för att kvala in. Men skrapar man på ytan är det i praktiken si och så med stödet för en liberal ekonomi på riktigt.

Vad innebär då ekonomisk liberalism i klassisk mening? Det finns många svar och många kriterier, beroende på vem man frågar. Själv menar jag att tre grundläggande principer måste respekteras för att man ska kunna tala om verklig ekonomisk liberalism.

Det är näringslivet som är motorn för vårt välstånd.

Näringslivet skapar de ekonomiska resurser som låter oss konsumera och investera. Det är också där grunden skapas för den offentliga välfärden. Staten skapar inga resurser, den använder bara de resurser som skapats i privat verksamhet.

Därför ska staten inte försöka efterlikna företag i förhoppningen att det ger tillskott till statskassan. Företagande kan lika gärna leda till förluster, sådana är marknadens villkor. Men när företag misslyckas får ägarna bära konsekvenserna. Ett statligt eller kommunalt företag fyller i stället i hålen med skattepengar. Historien visar en rad skandaler, misslyckanden och förluster kopplade till statligt företagande. Till det kommer att konkurrensen snedvrids på marknader med blandat offentligt och privat ägande.

Staten ska inte heller styra näringslivets inriktning med subventioner och pålagor. Politiker ska inte gynna vissa branscher eller vissa slag av företag. Byråkrater ska inte försöka bedöma vad som blir framgångsrika projekt, det är entreprenörers uppgift. 

Regelverket för företagande ska vara enkelt, förutsägbart och stabilt.

Att driva företag är förenat med risk. En satsning kan gå bra, och ge vinst, men den kan också innebära ett misslyckande. Det vet man inte i förväg. Däremot ska de spelregler som staten ställer upp gå att förutse, som reglerna för en fotbollsmatch eller trafikregler. 

När politiker och byråkrater skapar osäkerhet genom förhandlingar, hot eller påtryckningar blir resultatet att företagen inte längre kan prioritera ekonomisk effektivitet och marknadsframgång. Då drabbas vi alla av ett lägre välstånd än vi skulle kunna ha.

Det betyder att tillämpningen av reglerna i huvudsak ska ligga hos rättsväsendet. Domstolarna bör erkännas som en statsmakt som står fri från politisk påverkan, i enlighet med Montesquieus maktdelningsprincip. Genom vägledande domar skapas klarhet och stabilitet när det gäller reglernas närmare innebörd.

Konsumenternas behov tillfredsställs bäst genom deras fria val på en marknad.

Det är inte politikens sak att detaljstyra vad medborgarna behöver. Staten ska inte genom information, propaganda, ekonomiska pålagor eller direkta förbud försöka uppfostra medborgarna i en riktning som de inte själva prioriterar.

Konsumenten blir ”kung” bara om det finns alternativ att välja mellan. Vid monopol tvingas köparen acceptera det som bjuds. Fri och effektiv konkurrens lägger makten hos konsumenten, men den kan sättas ur spel genom hemliga uppgörelser mellan konkurrenter, eller genom att ett dominerande företag missbrukar sin makt. Den bästa konsumentpolitiken är därför en politik som med skarpa verktyg säkrar en effektiv konkurrens och motverkar monopol.

Var och en av de här principerna är raka motsatsen till den politik som i verkligheten har drivits under närmare 100 år av socialdemokratisk dominans. En dominans som inneburit att också förment borgerliga partier har ”traskat patrullo”.

Den socialdemokratiska industripolitiken har resulterat i ett stort antal statsägda storföretag, många gånger med förfärande resultat. Även bland många konservativa finns starka sympatier för förstatligande och statlig styrning. På den kommunala sidan har offentligägda företag uppmuntrats. När det gäller den privata sektorn har näringspolitiken gynnat storföretag (som är lättare att påverka politiskt) samtidigt som entreprenörer och småföretagare setts med misstänksamhet.

Statens styrning av företagandet har bland annat skett genom myndigheter som Industriverket, Teknikutvecklingsverket, Tillväxtverket eller Vinnova. 

Den socialdemokratiska modellen för marknadsreglering har föredragit ”mjuka” medel, som uppdrag till myndigheter att förhandla, skapa riktlinjer och påverka genom information. Politiker har ofta uppmanat näringslivet till självreglering genom att hota med lagstiftning om branscher inte ”tar sitt ansvar”. Resultatet har blivit som en fotbollsmatch där domarna hela tiden ändrar reglerna och utvisar spelare godtyckligt. Funnes en sådan fotbollsmatch i verkligheten vore den ingen större njutning för publiken.

Den konsumentpolitik som lanserades i början av 1970-talet, med skapandet av ett nytt Konsumentverk, tog avstånd från det tidigare konkurrensekonomiska synsättet. Den ideologiska linjen skulle i stället vara att konsumenterna generellt är svaga och kräver statens stöd. Det stödet skulle inte utgå från konsumenternas egna önskemål, som de kommer till uttryck genom efterfrågan, utan i stället formuleras normativt med utgångspunkt från statens ambitioner om individernas välbefinnande. 

Genom en ”mjuk” påverkan på såväl konsumenter som företag, genom lagstiftning och punktskatter och genom statliga monopol på områden som spel och alkohol har konsumtionen styrts i riktning mot vad medborgarna anses behöva, i stället för vad de själva efterfrågar.

Den politik som socialdemokratiska regeringar drivit under lång tid strider mot alla tre principerna. Den är en uttalat anti-liberal ekonomisk politik. Borgerliga partier har i opposition inte haft förmåga – kanske inte heller vilja – att ta strid mot den anti-liberala ekonomiska politiken. Och under perioder med borgerlig regeringen har inte heller något paradigmskifte skett när det gäller den ekonomiska politiken. De liberaliseringar som har införts har inte varit mer än krusningar på ytan.

I Sverige finns bara ett parti – ännu så länge utan plats i riksdagen ­­– som erbjuder program för en liberal ekonomisk politik på riktigt.