Rapport – nyhetsförmedling eller underhållning?

Som många födda på 40-talet har jag svårt att bryta vanan eller ovanan att varje kväll se en nyhetssändning från SVT. Hoppet är att jag ska få en djupare insikt i det som händer i Sverige och världen. Men oftast lämnar nyhetssändningen i stället efter sig en känsla av besvikelse som ibland gränsar till ursinne. Det här är kontentan av Rapport kl. 19:30 den 19 augusti.

Kvällens rubriker:

  • Eslöv – Skolanställd svårt skadad
  • Smuggling – Kokainets nya väg till Sverige
  • Gävle – Omfattande sanering väntar

Det första inslaget handlade om en 45-årig man, anställd vid en högstadieskola, som blivit allvarligt skadad genom en knivattack av en 15-åring. 15-åringen har gripits. Eleven Amelie Rose intervjuas. Hon var inte närvarande men återger vad andra har berättat för henne. Vi får veta att Amelie ”blev jätterädd” och att många satt och grät. I en annan intervju berättar eleven Ludvig Åberg att också han blev jätterädd när han fick höra att någon hade kommit med vapen. Enligt en reporter på plats blev många Eslövsbor ”chockade och väldigt förvånade över att det här har hänt”.

I min värld är det fullkomligt självklart att människor upprörs av ett mordförsök, det är ingen nyhet. Det jag i stället ville veta är hur en 15-åring kan gå omkring beväpnad med kniv i skolan, vad gärningsmannen har för bakgrund i övrigt, hur mordförsöket ska ses i ett större sammanhang. Jag vill förstå, inte höra hur personer utan direkt anknytning till händelsen känner sig.

Nästa inslag är mer intressant. Det handlar om hur internationella brottssyndikat börjat exportera narkotika direkt till Sverige i stället för att gå vägen via andra europeiska länder. En medlem i en mexikansk knarkkartell intervjuas och vi får veta att Europa har blivit en mer intressant marknad eftersom ”det finns bra kunder” och ”det är där pengarna finns”. Vad vi i Sverige har gjort för att dra till oss mer direktimport av narkotika får jag däremot inte veta, och det kanske inte heller var meningen eftersom inslaget egentligen bara är en ”teaser” för ett kommande SVT-program i serien Uppdrag granskning.

Översvämningarna i Gävle är inte längre någon nyhet. Inslaget fokuserar i stället på hur några människor upplever situationen. Enligt Louise Rosén var det katastrof i källaren och hon väntar på att det ska komma en skadereglerare. Man ”jobbade hela natten och dagen efter”. Sven-Olof Nygren upptäckte att saker som tillhört hans avlidna fru hade förstörts av vattnet. ”Det gör ont” säger han, och det kan man känna stor sympati för.

Men det jag skulle vilja veta om skyfallets effekter i Gävle handlar inte om hur Louise och Sven-Olof känner sig. I stället undrar jag varför det blev så här. Har man byggt bostäder på fel ställen? Har man försummat åtgärder som skulle ha gjort att vattnet hade runnit undan i stället för att översvämma källare? Har det hänt tidigare i Gävle eller var regnvädret en ”svart svan” som ingen hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Många frågor, men inga svar. I varje fall inte i Rapport.

Efter de händelser som togs upp i rubrikerna gick Rapportsändningen vidare till vad som ska hända med afghansvenskar som blir kvar sedan utvisningarna till Afghanistan stoppades för en månad sedan. Det är i mitt tycke en av de mest brännande frågorna för Sverige att hantera den närmaste tiden. Det handlar om rättssäkerhet, att den som inte har rätt att vistas i vårt land verkligen rättar sig efter domstolsbeslut. Det handlar också om signalen till alla som nu vill lämna Afghanistan i förhoppningen att få ett bättre liv i en europeisk välfärdsstat. Och det handlar om konsekvenserna för vårt land av kombinationen massinvandring/dysfunktionell assimilering. 

Rapport väljer att belysa problemet genom en intervju med Wahidulla Haidari, som har två månader på sig att finna en fast anställning och därmed uppehållstillstånd. Han säger att ”det är helt fruktansvärt, en dålig känsla” att inte kunna planera. Enligt Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik erbjuder man hjälp i form av dagersättning och bostad till de personer som saknar uppehållstillstånd men ändå inte kan utvisas. Däremot får dessa personer inte jobba. När situationen klarnar i fråga om skyddsskälen i Afghanistan kommer verket att fatta individuella beslut. Men enligt Rapport ifrågasätts den linjen av Vänsterpartiet och olika frivilligorganisationer som i stället vill ha en generell amnesti. Kinna Skoglund, initiativtagare till nätverket ”Vi står inte ut” säger i en intervju att stoppet inte gör att ungdomarna känner sig tryggare. Hon menar att man skulle kunna skicka dem ”i morgon”. Och hon får därmed sista ordet i inslaget.

Bland övriga nyhetsinslag fäster jag mig särskilt vid ett reportage som uppmärksammar att två månader gått sedan eldupphör utropades mellan Hamas och Israel, efter de strider i maj som enligt SVT:s nyhetsankare ”vissa ser som ännu ett våldsutbrott men som för andra har förändrat livet totalt”. I en längre intervju med Riad Ashtakna i Gaza får vi veta hur huset han bodde i träffades av raketer och sedan rasade samman. Reportern Frida Björk berättar att han inte nåddes av varningar om att evakuera hus i riskzonen och att flera av hans familjemedlemmar omkom när huset rasade. Reportern berättar också att ”enligt Israel var man under 11 dagar av bombningar enbart fokuserad på militära mål”, bland annat att bomba terrorstämplade Hamas tunnelsystem som löper under stan. ”Men det civila priset har varit högt” säger reportern. Inslaget avslutas med Riads ord om den sorg han drabbats av.

Människor drabbas på ett fruktansvärt sätt av krig. Men insikten om hur det slår i enskilda fall hjälper oss inte att bättre förstå vad som händer och varför. Vad Rapport väljer att inte berätta är att den aktuella konflikten inleddes av Hamas genom raketattacker mot Israel. Inte heller att svaret från Israels sida var något man kallt räknade med, och att man från Hamas sida cyniskt placerar det som kommer att bli militära mål där även civila drabbas, och på så sätt ger underlag för just det slag av reportage som Rapport visade. I alla krig är berättelser om oförrätter och oskyldigt lidande det bränsle som ger näring åt nya krigshandlingar. Det är ett fult spel, och ett spel som Rapport som en nyttig idiot spelar med i.

Mina förväntningar på ett seriöst nyhetsprogram är att jag ska få analyser och fördjupade faktabeskrivningar som bättre hjälper mig att förstå världen. I stället får jag reportage som berättar hur oroliga eller sorgsna några enskilda personer är. Det är inte nyhetsjournalistik, snarare en sorts perverterad underhållning. Därtill kryddat med inslag med tydlig politisk agenda.

Det är naturligtvis helt legitimt att sända sådana program om man själv står för fiolerna. Men att Sveriges skattebetalare ska bära kostnaden är helt horribelt.

Ett svar på ”Rapport – nyhetsförmedling eller underhållning?”

Lämna ett svar till Eva+josephson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.