Vårt behov av kontroll

Denn für dieses Leben
ist der Mensch nicht schlau genug
(Bertolt Brecht, Das Lied von der Unzulänglichkeit, 1928)

En av effekterna av den pågående coronapandemin är en utbredd upprördhet över felaktiga slutsatser och beslut. Många vill utkräva ansvar av de ansvariga. Av dem som haft ansvar för att dra rätt slutsatser från början och på den grunden fatta rätt beslut. 

Man borde naturligtvis ha lagt upp rejäla beredskapslager av rätt sorts skyddsmasker i stället för att använda pengarna till det man trodde var mer angeläget. Man borde naturligtvis ha rekryterat annan biträdespersonal till äldreboendena än relativt nyanlända som inte har förutsättningar eller vilja att ta till sig information från myndigheterna. Man borde naturligtvis ha vetat att SARS-CoV-2 beter sig på ett annat sätt än andra coronavirus och att Sverige redan från december 2019 fick in det nya viruset från andra håll än norra Italien. Man borde. Men lyckades inte.

Att vi bör lära av sådant som inte blev bra och se till att det – så långt möjligt – blir bättre nästa gång är en självklarhet. Men varför är vår toleransnivå så låg när det gäller slutsatser och beslut som vi i efterhand kan se var fel?

New Public Management (NPM) är den sammanfattande benämningen på en rad tekniker för att organisera och styra den offentliga sektorn som hämtat inspiration från i första hand nordamerikanska managementmodeller för det privata näringslivet. Mätbara mål och resultat är i fokus för styrningen och kontrollen av verksamheten. NPM har kritiserats för att ersätta ämbetsmannaansvar och tillit till professionen med styrning mot resultatmål, som inte alltid omfattar professionens värderingar om kvalitet och etiska överväganden. Den har också kritiserats för att öka yrkesutövares administrativa börda, till exempel med dokumentation inom vården, polisen och skolan. 

NPM genomfördes på bred front i Sverige under 1980- och 90-talen, i såväl statlig som kommunal förvaltning. En av effekterna var att det nya tänkandet gav ökat utrymme för toppstyrning, något som utan tvekan har sina rötter i nordamerikansk företagskultur som är utpräglat hierarkisk och vertikal, i motsats till skandinavisk. Fastställda resultatmål ersatte professionella värderingar och i de högre ledningsfunktionerna ersattes beprövad erfarenhet från sakområdet med politiska meriter eller generell managementexpertis. Det passade som hand i handske för ett politiskt etablissemang med aptit på att ständigt utvidga den politiska styrningen av olika slag av samhällsservice. Ökad kontroll innebar minskat beroende av professioner som inte alltid delade dagens politiska agenda. Borgerliga och socialdemokratiska regeringar var ofta lika goda kålsupare, men möjligheten att låta den politiska viljan dominera passade särskilt bra in i den socialdemokratiska traditionen.

De politiska strömningar som utvecklades under mellankrigstiden förenades av en stark framtidstro och en övertygelse om människans möjligheter att genom politisk vilja styra utvecklingen mot denna framtid. Den politiska ”modernismen” tog sig uttryck i såväl det kommunistiska Sovjets femårsplaner som det nazistiska Tysklands ambitioner att renodla en arisk ras. Men även i demokratiska länder fanns ambitionen att genom kontroll omdana människan och samhället. Makarna Myrdal hade höga ambitioner när det gällde att uppfostra medborgarna. De menade att det var ”samhällets”, dvs. statens, sak att se till människornas objektiva behov och inte till det som de subjektivt efterfrågade. Socialdemokratin har alltsedan dess haft en stark inriktning på att hävda politikens dominans över civilsamhället, alltifrån Olof Palmes ”politik är att vilja” till 1974 års grundlagsreform då Montesquieus maktdelningslära ersattes av den folksuveränitetsprincip som reducerar rättsstaten till politikens förlängda arm. När NPM lanserades var möjligheten att förse den socialdemokratiska viljan med ett nytt kontrollinstrument högst välkommen.

Somliga menar att vi svenskar alla är socialdemokrater. Kanske är vi därmed också alla kontrollfreaks, med stora svårigheter att hantera osäkerhet. Under min tid i utlandstjänst träffade jag en gång min före detta chef som deltog i samma möte. På frågan om det inte snart var dags för mig att återvända till Sverige svarade jag att jag gärna såg att klimatet först blev lite varmare och att det antagligen var något som inte påverkades av några klimatpolitiska ansträngningar. Före detta chefen, som var kraftigt S-märkt både som politiker och statstjänsteman, såg med förfäran på mig: ”Menar du att vi inte skulle kunna påverka den saken?” Att inte kunna kontrollera skapar ångest, både när det gäller coronapandemier och annat.

Men det finns andra sätt. Det går att hantera osäkerhet och acceptera att Schrödingers katt kan vara antingen död eller levande fram till den tidpunkt då det går att öppna lådan. Och kanske framför allt acceptera att människor inte är ofelbara men i de flesta fall ändå gör så gott de kan.

Ett svar på ”Vårt behov av kontroll”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.