Ämbetsmän och politruker

SD-ledaren Jimmie Åkesson kräver i ett inlägg på DN Debatt att statsepidemiologen Anders Tegnell avgår (här, bakom betalvägg). Uttrycket ”avgå” brukar avse förtroendeuppdrag, men man kan förmoda att det handlar om att Tegnell ska säga upp sig från sin anställning som statstjänsteman. En sådan anställning kan också avslutas genom avsked, men det verkar inte vara aktuellt här. SD-ledarens krav förefaller grundas på att han anser att Tegnell har haft fel, inte att han gjort fel, vilket är en helt annan sak.

Större delen av mitt yrkesliv har utspelats i den svenska statsförvaltningen. Jag har där sett många exempel på två förhållningssätt som jag vill beteckna som ämbetsmannen och politruken.

Den svenska ämbetsmannamodellen har sitt ursprung i Axel Oxenstiernas reformer på 1600-talet. Syftet var att bygga upp en statsförvaltning som präglades av kompetens, integritet och en förhållandevis stark ställning i förhållande till kungamakten. De tendenser han ville bekämpa handlade om korruption och egenintresse.

Tjänstemän som präglas av ämbetsmannaidealet finns än idag, åtminstone i de statliga förvaltningsmyndigheterna. Mindre uttalat på regional och kommunal nivå. Men det finns också rika exempel på motsatsen: tjänstemän som i första hand prioriterar följsamhet till uppdragsgivaren, inte till uppdraget som sådant. Exemplen från senare års skandaler är väl kända, men jag har också själv upplevt många exempel.

För ämbetsmannen är det en hederssak att bygga slutsatser och beslut på bästa tillgängliga fakta; vetenskap och evidens om man så vill. Politruken tummar däremot gärna på sanningen om det ligger i uppdragsgivarens intresse. Och det intresset styrs i sin tur av vad som är opinionsmässigt populärt.

I min värld framstår Tegnell som ett exempel på den seriöse ämbetsmannen. Han har stått pall inför högröstade opinioner och byggt sina uttalanden på den kunskap som funnits tillgänglig vid varje tillfälle. När kunskapsläget har förändrats har budskapet också förändrats. 

I en tid då stark oro präglar den offentliga debatten har många svårt att smälta bristen på stabilitet i myndigheternas bedömningar och rekommendationer. Man vill att det ska finnas en säker kunskap från början, och att de som sitter inne med den ska kunna tvingas att avslöja vad de vet. I en tänkvärd understreckare i SvD den 31/5 (här) säger filosofiprofessorn Bengt Kristensson Uggla att den som vill påskina att man har absolut kunskap bara visar sin vetenskapliga okunnighet. ”Evidens handlar nämligen inte om säkerhet och slår inte fast någon slutgiltig sanning, i stället handlar det om att hantera osäkerhet inom ramen för en strävan efter sanning.”

Att hantera osäkerhet kan vara ett tungt krav på politiken. Det är lättare att peka med hela handen, att möta människors oro med drastiska beslut oavsett vad man vet om effekten. Och, som i det aktuella fallet, kräva avgång för dem som valt den svåra vägen.

Sverigedemokraterna är uppenbarligen inte ett parti som strävar efter en evidensbaserad politik, med de svåra avvägningar en sådan politik kräver. I stället har man rättat in sig i ledet bland alla de partier som tror sig vinna väljarnas förtroende genom kortsiktig opportunism.

Ett svar på ”Ämbetsmän och politruker”

  1. En text som är en nyttig påminnelse om vad som bör gälla! Åkessons utspel kan inte vara bland det bästa han har uträttat. Känslan är att det kan visa sig att Tegnell vinner i längden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.