I pestens tid

Plötsligt händer det. För bara några dagar sedan kunde vi gå på krogen, bjuda hem vänner och familj, gå och handla på ICA, apoteket och bolaget, ta bussen ner på stan. Nu har hustrun och jag identifierats som riskgrupp och gått i frivillig – men av myndigheterna uppmanad – karantän. Mat kommer med hemleverans till dörren på fredag, medicin och vin på måndag. Nöjeslivet begränsas till promenader med säkerhetsavstånd till förbipasserande samt Netflix och Viaplay. Och all kontakt med omvärlden är virtuell.

Det är inte bara min lilla värld som i ett slag har vänts upp-och-ned. Sverige är inte heller att känna igen. Inte när det gäller informationsflödet, inte samhällsdebatten och inte heller flertalet människors vanor och beteenden.

Det finns två reaktioner som är typiska för kriser, situationer när något dramatiskt har hänt och många människor känner stark oro. Den första är stark kritik mot att man inte har fått information, alternativt att den kommer för sent eller att den är tillrättalagd. Kritiken förefaller förutsätta att någon har tillgång till fullständig och säker information redan från dag 1, men av något skäl sitter och ruvar på den i stället för att dela med sig. Så är det naturligtvis inte. Vi vill gärna att någon ska kunna erbjuda den säkerhet vi själva saknar. Men i en ny situation är det svårt att fastställa vad som verkligen är evidens. Kunskapsläget förändras hela tiden, och med det de budskap som sprids.

Den andra är jakten på en syndabock. Sverige är ökänt för tendensen att alla springer åt samma håll, att vi fokuserar på en fråga i taget och som konsekvens att vi gärna ägnar oss åt drev – som när hajarna känner första lukten av blod i vattnet. Den här gången har drevet särskilt riktats mot statsepidemiologen Anders Tegnell. Att förmågan att ge ett förtroendegivande intryck i Tv-intervjuer inte är ett kriterium vid rekryteringen av statsepidemiologer är uppenbart. Men bortsett från det, och från en del olyckliga formuleringar, har jag svårt att se att Tegnell har gjort sig förtjänt av en så massiv hudflängning som har skett. En annan smittskyddsexpert, Johan Giesecke, säger egentligen samma sak i den här intervjun. Skillnaden är bara att han har förmågan att framföra budskapet på ett sätt som inger sympati.

Mycket av kritiken mot hanteringen av Coronapandemin verkar utgå från föreställningen att utbrottet i Sverige skulle ha kunnat stoppas om åtgärderna hade varit mer kraftfulla. Så är det naturligtvis inte heller. En stor del av Sveriges befolkning kommer att få Coronainfluensa, kanske 40-60 procent, och de allra flesta kommer inte att ha mer besvär än vid en vanlig säsongsinfluensa. En liten andel, kanske 1-2 procent, kommer att dö av sjukdomen. Räknat i antal betyder det att 4-6 miljoner svenskar kommer att smittas och att mellan 40 000 och 120 000 kommer att dö. De senaste dagarnas mediarapportering om att antalet dödsfall ökat till totalt 7 personer framstår i jämförelse som tämligen ointressant.

Avvägningen mellan olika strategier och åtgärder – kraftfulla eller mindre kraftfulla – måste också inkludera en avvägning mellan olika slag av risk. Den grupp som främst riskerar att dö i Coronainfluensa är multisjuka 85-plussare. De kommer naturligtvis – liksom vi alla – ändå att dö någon gång. Corona betyder att de kan komma att gå bort något eller några år tidigare än som annars hade varit fallet. Det är självfallet tragiskt i det personliga perspektivet, för dem själva och för deras anhöriga. Ser man till effekterna för Sverige i ett makroperspektiv har det däremot inte samma betydelse. Den risken ska vägas emot effekterna av drastiska åtgärder, eller information som kan utlösa panik, som kan betyda att ett stort antal människor som skulle ha kunnat vara aktiva i produktionen i stället sätter sig i karantän. Nedläggning av företag, minskad BNP och minskad tillgång till de varor och tjänster vi alla behöver har också ett pris. Det priset kan handla om mer än ekonomin, nämligen ett annat slag av risker för människors liv och hälsa.

Coronaepidemin kommer att gå över någon gång, ingen vet riktigt när. Blir förloppet för snabbt kommer förhållandena inom sjukvården att bli outhärdliga. Blir det för långsamt blir effekterna för Sveriges ekonomi och näringslivets möjligheter till återhämtning dramatiska.  Men en gång kommer de flesta av oss ut tämligen oskadda på andra sidan av tunneln och kan få anledning att fundera över vad som borde ha gjorts bättre innan krisen kom.

Medborgerlig Samling är kritiskt mot politikerstyre och förordar en ökad professionalisering av områden som skola, sjukvård och polis. I samband med Coronakrisen har många önskat att svenska politiker, på samma sätt som i många andra länder, mer skulle peka med hela handen och besluta om åtgärder som av allmänheten uppfattas som kraftfulla. I stället har man i Sverige i ovanligt hög utsträckning hänvisat till experterna. Plakatpolitik är aldrig bra. Evidens, beprövad erfarenhet och verifierbara fakta är den linje som håller i längden. Även i kris.

Medborgerlig Samling är också kritiskt mot Sveriges beredskapsplanering. Beredskapslager finns knappast längre, sjukvården dimensioneras så att den är otillräcklig även för ett normaltillstånd, det allmännas resurser slösas på excesser, futiliteter och stolligheter samtidigt som det som är viktigast för vår grundtrygghet åsidosätts.

Att vi i krisen håller samman utesluter inte att vi samtidigt kritiserar det som alltför länge har brustit i ledningen av vårt land. I bästa fall kan krisen, trots påfrestningarna, hjälpa oss att ändra det som behöver ändras.

Ett svar på ”I pestens tid”

Lämna ett svar till Adrienne Smith Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.