Skrönsakslandets blogg

Man brukar säga att politiker bara har två saker i sin verktygslåda – regler och pengar.

Att ändra gamla och införa nya regler hör till politikens vardag, särskilt i regeringsställning. Men reglering, omreglering och avreglering hör sällan till det som väcker väljarkårens intresse. Det är ofta tekniskt, svårgenomträngligt och otydligt när det gäller de praktiska konsekvenserna för medborgaren. Särskilt avreglering har numera små chanser att väcka entusiasm.

Annat är det med pengar – det som på politikersvenska kallas satsningar.

Alla partier hoppas få allmänheten att göra vågen genom att utlova djärva satsningar. Socialdemokraterna satsar en halv miljard per år på ambulanssjukvården, Miljöpartiet upp till 200 miljarder på tågen och Vänsterpartiet en halv miljard på förlossningsvården. Allianspartierna vill givetvis inte vara sämre. Moderaterna utlovar en satsning med 6 miljarder på vägnätet, Centerpartiet 600 miljoner på utbildning av specialistsjuksköterskor, Liberalerna 12 miljarder på vården och Kristdemokraterna 6 miljarder på skolan. Och även Sverigedemokraterna faller in i kören och utlovar 11 miljarder till pensionärerna.

Miljoner och miljarder jongleras frikostigt, till väljarnas förmodade förnöjelse. Man kan tycka att vi borde vara tacksamma för alla dessa generösa löften. Men vad är det för pengar som partierna lovar ut? Det kan knappast handla om partikassan. Nej, de pengar som partierna glatt satsar är andras pengar.

Varje satsning är ett mynt med två sidor. Det begriper naturligtvis alla, egentligen, men i euforin kring löftena förefaller det oftast som om man helt har glömt baksidan av myntet. För det finns ju bara två sätt att genomföra en satsning. Antingen tar man bort något som fram till satsningen bedömdes vara mer angeläget. Eller också får skattebetalarna stå för notan. De generösa satsningarna förlorar plötsligt sin glans.

Man kan fråga sig om människor i allmänhet uppfattar retoriken om satsningar på det positiva sätt som partierna uppenbarligen hoppas. Det verkar inte troligt. Ingen vuxen tror ju på jultomten. Nästa fråga blir då hur partierna kan ha fått för sig att så skulle vara fallet. Svaret kanske handlar om att de etablerade partierna genom partistödet och odlingen av politiska broilers har hamnat i en såpbubbla, avskuren från den föreställningsvärld som de flesta av oss lever i.

Vad skulle jag själv önska av partierna, i stället för satsningarna? Framför allt beskrivningar av vad man vill åstadkomma på lång sikt. Vilket Sverige man vill åstadkomma om ett eller ett par decennier. Inte bara punktinsatser i anslutning till nästa val. Och i beskrivningen av en bättre framtid vill jag också veta hur det ska gå till, vilka fördelar jag kan vänta mig, men också vilka uppoffringar som krävs för att nå dit.

De gamla partierna bjuder inte på den saken. Därför engagerar jag mig hellre politiskt i Medborgerlig Samling som erbjuder en seriös agenda.

Rubriken är en fräck stöld från 1947 års översättning av den bok som i dag är känd som Bilbo – En hobbits äventyr. Förhoppningsvis medger den bekännelsen absolution. Men det resmål som jag tänker på är inte Ensamma Berget utan ”USAmerika”.

Utvandringen från Sverige till Amerika började på 1850-talet och upphörde i stort sett i och med utbrottet av första världskriget. Toppen inföll under 1880-talet. Under hela perioden 1851-1910 emigrerade 950 000 svenskar till USA. Det ska ställas mot en total folkmängd år 1850 på 3,5 miljoner invånare.

Drivkrafterna bakom emigrationen fanns både på push- och pullsidan. Vid sidan av de ekonomiska faktorerna fanns också sociala och kulturella incitament. Men avgörande var möjligheterna att försörja sig. Den amerikanska staten ägde stora arealer jordbruksmark som man sålde till billigt pris till invandrarna. Till det kom den växande industrin i bland annat Chicago, som gjorde det möjligt för svenskar utan yrkeskunskaper att tjäna ihop till en grundplåt för sin fortsatta etablering.

Den första resehandboken för emigranter dök upp 1841. Under hela utvandringsepoken spelade agenter en viktig roll för att organisera resan, såväl de som på uppdrag av amerikansk industri rekryterade arbetskraft som de som företrädde rederierna.

I början av 1900-talet bodde en femtedel av alla svenskar i USA. Mer än hälften av amerikasvenskarna fanns i mellanvästern, men så mycket som 10 procent bodde i Chicago, som därmed var Sveriges näst största stad efter Stockholm.

I Sverige upplevdes utvandringen till Nordamerika både som ett hot och en skam. År 1907 tillsattes en statlig emigrationsutredning som föreslog en rad sociala och ekonomiska reformer i syfte att motverka emigrationen. Många av de reformer som genomfördes på 1920-talet, exempelvis den allmänna rösträtten, låg i linje med utredningens förslag.

Utvandringen till Amerika upplevdes länge som en besvärande del av Sveriges historia. Först i och med Vilhelm Mobergs romanserie Utvandrarna från 1949 blev amerikasvenskarna föremål för positiv uppmärksamhet – trots en kritisk kampanj som drevs av ”Riksaktionen mot smutslitteraturen och mot svärjandet”. Men den del av Amerikamigrationen som fortfarande är jämförelsevis okänd är återvandringen.

De uppskattningar som har gjorts pekar på att så mycket som 25 procent av dem som hade utvandrat till USA senare återvandrade till Sverige. Livet på andra sidan Atlanten var inte alltid någon dans på rosor, även om man ville ge det intrycket i amerikabreven till kvarvarande släktingar. Vid sidan av den billiga jordbruksmarken och rätten att söka arbete i industrin hade staten inget att erbjuda i form av försörjningsstöd eller annan välfärd. Den som inte klarade av att försörja sig av egen kraft hade inget annat val än att återvända. Och vid sidan av de uppskattningsvis 250 000 svenskamerikaner som lyckades genomföra resan ”tillbaksigen” fanns helt säkert många som gick under i misär. Statistiken ger inget besked på den punkten.

I dag tar migrationen andra vägar. Sverige har gått från att vara ett utvandringsland till att bli ett invandringsland. Liksom fallet var med amerikasvenskarna finns blandade drivkrafter. Agenter spelar en viktig roll, numera betecknade som flyktingsmugglare. Men för många är hoppet om ett bättre liv, i materiell bemärkelse, det viktigaste skälet till att våga de risker och umbäranden man utsätter sig för under resan.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Livet i det nya landet blev inte det som utlovades av dem som kom före och av dem som fick ekonomisk vinning av att organisera migrantresor. Och när löftena inte infrias går det naturligtvis alltid att vända åter. Då som nu.

Att hävda att resan ”tillbaksigen” är en omöjlighet är dumheter. Det är bara en fråga om vad som i det enskilda fallet ger bäst utdelning.

Oron över att polisen inte förmår hejda den tilltagande brottsligheten delas nu av allt fler, och även respektabla skribenter vågar ge uttryck för den. Många pekar på att Sverige i förhållande till folkmängden har en mycket mindre poliskår än jämförbara länder. Andra ser polisens effektivitet som det största problemet. Varken det ena eller det andra förefaller möjligt att påtagligt förändra i det korta perspektivet. I jakten på alternativa lösningar har förslaget att sätta in militär i särskilt brottsutsatta miljöer lanserats.

Även om antalet soldater i vårt land är långt mindre än vi behöver skulle naturligtvis en kommendering till polisiär verksamhet få en omedelbar effekt, i motsats till olika åtgärder för att öka utbildningen av poliser. Det framstår också som troligt att militärer är mindre benägna att ägna sig åt korvgrillning och andra förtroendeskapande åtgärder. Trots det är jag rädd för att man inte fullt ut gjort klart för sig den grundläggande skillnaden mellan polisiär och militär verksamhet.

Polisen ska i första hand vara inriktad på att spåra upp brottslingar och se till att de blir föremål för individuell rättslig prövning. Bortsett från eventuell brottsförebyggande verksamhet är det alltså inte polisen som håller i yxan när det gäller att förhindra brott. Den rollen ligger hos domstolarna och kriminalvården. Polisen ser till att ta fram underlaget i form av dels utredningsresultat, dels den misstänktes fysiska närvaro vid rättsprocessen.

Så är det inte med militären. Militären har en fiende, som har utpekats genom politiskt beslut. Den grundläggande uppgiften är att inkapacitera – nedkämpa – alla som ingår i den fienden, oavsett vad de enskilda individerna har gjort. Det innebär naturligtvis inte att militära förband i alla situationer urskillningslöst skulle skjuta ihjäl alla som uppfattas som motståndare. Men grunduppgiften har betydelse för såväl organisation som teknik och taktik, och den grunduppgiften är inte att skapa underlag för lagtillämpning.

Den här skillnaden i de båda organisationernas syfte har ibland skapat problem, och man behöver inte dra paralleller till Ådalen -31 för att se den saken. I krigshärdar under senare tid, där läget kräver såväl militära som polisiära insatser, har militären ibland fått ersätta en icke-existerande eller ineffektiv polis. Det har inte alltid varit helt lyckosamt.

Men något måste ändå göras för att bryta våldsspiralen i utanförskapsområdena. Vi svenskar låter oss inte gärna inspireras av andra länder för att hitta bättre lösningar. Hellre intalar vi oss att de flesta av världens problem skulle lösas om alla gjorde som vi. Men jag vill ändå våga mig på en jämförelse med Frankrike, som har tre skilda poliskårer.

La Police Municipale – den kommunala polisen – lyder under borgmästaren och är i praktiken kommunaltjänstemän. De ansvarar för ordningsfrågor som felparkerade bilar och lägenhetsbråk samt säkerhetsfrågor som nattlig belysning, risker för att något faller ned i huvudet på förbipasserande och varningar mot översvämning. Översätter vi till svenska förhållanden skulle man kunna se den kommunala polisen som en blandning mellan konstapel Björk i Kalle Blomkvistfilmerna och en förtroendeskapande korvgrillare. De franska kommunalpoliserna ses med välvilja men också ett visst förakt på grund av sin begränsade formella kompetens.

Den statliga polisen, La Police nationale, finns i de större städerna och har till uppgift att försvara republikens institutioner, att upprätthålla den allmänna ordningen och att skydda medborgarna och deras egendom mot brott. Olika delar är specialiserade på brott som narkotika, illegal invandring och organiserad brottslighet.

Den tredje poliskåren är La Gendarmerie nationale. Ordet kommer från gens d’armes, vapenmän. Gendarmeriet lyder under Inrikesministeriets budget och ingår, liksom resten av armén, i Försvarsministeriets ansvarsområde. Till skillnad mot kommunala och statliga poliser har gendarmer tjänstebostad och bor, med sina familjer, i kasern. Allmänhetens inställning till gendarmeriet varierar, från respekt till avsky. Den som haft bostadsinbrott uppskattar professionellt kompetenta och effektiva gendarmer som snabbt ingriper – i kontrast mot den kommunala polisen. De som ser som sin uppgift att demonstrera på gator och torg har däremot inte alltid en sympatisk inställning till – det ofta ganska hårdföra – gendarmeriet.

Även gendarmer utreder alltså brott och övervakar trafiken. Skillnaden mot polisen handlar i stället främst om taktik och vapenhantering. En polis deltar aldrig i en krigssituation, vilket en gendarm gör.

Vi behöver i Sverige olika slag av poliser, från den förtroendeskapande konstapel Björk, via kompetenta brottsutredare till en organisation som förmår skapa respekt för statens våldsmonopol i utanförskapsområden. Vår nuvarande polisorganisation kan förhoppningsvis, efter välbehövlig renovering, leva upp till de två första rollerna. Jag är mer tveksam när det gäller den tredje rollen. Och jag tror inte heller att dagens militärer vore en problemfri lösning.

I stället skulle vi behöva ett svenskt gendarmeri.

Många är de företeelser som kan röra sig både framåt och bakåt. Men det finns några som är enkelriktade, som bara rör sig framåt men aldrig bakåt. Tiden är det mest uppenbara exemplet, och kanske just därför leker science fictionförfattarna gärna med möjligheten att kunna resa bakåt i tiden.

Ett exempel på enkelriktad gata är de avtal om löner och andra villkor som arbetsmarknadens parter sluter. De slutar alltid på plus – något annat skulle utlösa ett ramaskri. Priser på varor och tjänster rör sig däremot gärna i båda riktningarna. Även om den genomsnittliga prisnivån, liksom lönenivån, i normala fall rör sig uppåt finns det enskilda områden där priser och löner sjunker, respektive borde sjunka. Det beror på att den relativa produktiviteten mellan olika sektorer förändras, och det behöver återspeglas i relativprisförändringar. Eftersom lönebildningen är en enkelriktad gata behöver vi inflation. Det är nämligen den som gör det möjligt att sänka löner utan att det märks nominellt.

Ett annat exempel är förmåner. Jag syftar här på de bidrag som bekostas av statliga eller kommunala budgetmedel och som utgår till dem som anses vara i behov av ekonomiskt stöd. Att införa eller höja ett bidrag mottas vanligen positivt av den allmänna opinionen och ses som en angelägen satsning. En förändring i den motsatta riktningen möts däremot av ett massivt fördömande och är i allmänhet politiskt ogenomförbar.

Det som står i fokus för uppmärksamheten är alltså förändringen, inte var någonstans på vägen man befinner sig. Att man för ett antal år sedan befann sig på en lägre bidragsnivå leder inte till slutsatsen att den tidens samhälle var präglat av omänsklig cynism. Och att vi i dag kan antas befinna oss på en lägre nivå än ett antal år fram i tiden är inte heller något som upprör och utlöser fördömanden. Det är förändringen det handlar om, och den enda förändring som uppfattas som acceptabel är den som – i likhet med tiden – rör sig framåt.

Det här problemet är bara möjligt att diskutera i allmänna termer. Så snart man kommer ner på konkret nivå, till en viss form av stöd och till de individer som för närvarande är förmånsberättigade, blir frågan alltför emotionell. Men principiellt bör man ändå kunna diskutera vad en mekanism som ständigt leder till ökade bidrag leder till.

Patrik Engellau diskuterar ofta på sin blogg Det goda samhället ett fenomen som han kallar ”det välfärdsindustriella komplexet”. Tanken är att de politiker och tjänstemän, som har ett egenintresse av att välfärdsapparaten ständigt expanderar, ser till att så också sker. Tanken att välfärden är en enkelriktad gata kan ge en kompletterande förklaring till bidragsekonomins utveckling. Och belyser samtidigt hur oerhört svårt det blir att bryta den trenden.

Snabblån och SMS-lån är ett allvarligt konsumentproblem. Många långivare lockar med förmånliga villkor utan att göra en bedömning av om låntagaren verkligen klarar av att betala tillbaka lånet. Sedan överlåter man åt Kronofogden att driva in skulden, så gott det går.

Vad gör Konsumentverket, som i mätningar klassas som en av Sveriges populäraste myndigheter, åt problemet? Jo man ”öppnar en granskning” mot två av aktörerna. Det har man gjort tidigare, utan att det ledde till någon bättring. Så varför skulle det bli mer resultat den här gången?

Läs hela inlägget på MEDbloggen.

Budet om hustruns kusins bortgång utlöser sedvanliga reflexioner om livets förgänglighet. Och hur man bäst förhåller sig till att det liv, som somliga kallar ”en sexuellt överförbar sjukdom med hundraprocentig dödlighet”, har ett bäst-före-datum.

En framgångsrik modell är naturligtvis total förnekelse: Även om det drabbar alla andra så är det inte helt säkert att det gäller mig.

Fungerar inte det så kan man ju, i likhet med hornpelle, på gamla da’r bli religiös. Det är aldrig för sent att ångra sig, heter det, och även den förlorade sonen blev ju välkomnad med den gödda kalven när han återvände till fadershuset.

Själv tilltalas jag mer av det förhållningssätt som Kurt Vonnegut erbjuder.

I flera av Vonneguts böcker förekommer romanfiguren Kilgore Trout, en science fiction-författare med litterära ambitioner men varierande framgång – i en berättelse har han problem med att få en anständig förläggare och får sina alster publicerade som sidutfyllnad i pornografiska magasin. Kilgore Trouts romaner och noveller, som refereras av Vonnegut, handlar bland annat om tralfamadorianerna. De är invånare från planeten Tralfamador som ser ut som en vaskrensare med sugkopp längst ned. Resten av kroppen utgörs av ett böjligt och uppåtriktat skaft som avslutas med en hand och ett grönt öga i handflatan.

Tralfamadorianernas mest utmärkande egenskap är att de kan uppfatta verkligheten i fyra dimensioner, vilket innebär att de har direkt tillgång till det förflutna, det närvarande och framtiden efter behag. Vonnegut/Trout beskriver deras syn på livsresan som att se på en horisontlinje. Där finns berg, dalar och slätter, men inte i en tidsföljd utan allt i ett panorama där man kan fokusera på det avsnitt man önskar. Tralfamadorianerna vet därför att de på en bestämd plats och tidpunkt kommer att utplånas som resultat av ett misslyckat experiment. Reaktionen på den insikten är ”så kan det gå”, ett konstaterande som Vonnegut i eget namn ofta gör i romanen Slakthus 5.

Att Styx befinner sig längst till höger i panoramat borde inte överskugga resten av horisontlinjen. Ett bättre sätt är att som tralfamadorianerna njuta av hela utsikten över dalar, berg och slätter, allt på en gång. Så kan det gå.

 

Sällan har ett regeringsbeslut mötts av en sådan sympati från alla delar av det svenska samhället som avpolletteringen av Dan Eliasson och utnämningen av Anders Thornberg till ny rikspolischef. Det går att se det inträffade som ett tecken på en principiell kursändring, ett paradigmskifte från en politisk styr- och kontrollmodell till att sätta den professionella kunskapen och förmågan i högsätet. Det vore i så fall en väg ut ur de kriser som i dag sätter sin prägel på många samhällsfunktioner.

Läs hela inlägget i MEDbloggen.

Regeringen har äntligen kommit till skott med att stoppa de ”muntliga avtalen” som telefonförsäljare har lurat på många godtrogna konsumenter. Det ska i fortsättningen krävas skriftlig bekräftelse för att konsumenten ska bli bunden av en beställning. Regeringen är bara att gratulera till att ha förstått det som sedan länge har föreslagits i Medborgerlig Samlings marknads- och konsumentpolitiska program.

Läs hela inlägget i MEDbloggen.

Paulina Neuding skriver i tidskriften Kvartal den 1 februari att de ledande mediahusens kampanj för att granska fakta inför valet är problematisk redan på ett principiellt plan. ”Faktagranskning sker i fri konkurrens mellan medier, inte genom att dominerande aktörer går samman för att granska meningsutbyte mellan medborgare” slår hon fast.

Nyheten om det redaktionella samarbetet har basunerats ut av bland annat SVT, SR, SvD och DN som ett nytt initiativ i syfte att motverka desinformation och öka medvetenheten om källkritik. Frågan är om inte uppgiften om att det är ett nytt initiativ i sig är en fake news. Satsningen lanserades nämligen av Vinnova redan i oktober 2017. Faktakollen ska enligt uppgift dels undersöka påståenden från politiska makthavare, men också påståenden som fått spridning i sociala medier. Däremot finns inga tecken på att initiativet tänker uppmärksamma förekomsten av vilseledande information hos initiativtagarna själva.

Så länge det handlar om att granska trollfabriker och andra systematiska aktiviteter för att sprida desinformation finns inget att invända. Sådana aktiviteter är en del av det som kallas psykologisk krigföring och har funnits länge men under senare år blivit alltmer sofistikerade. Även vi i Sverige drabbas av den typen av verksamhet med ursprung i främmande makt, bland annat i syfte att undergräva vår försvarsvilja.

Men det finns andra problem som är relaterade till fake news. Ett handlar om samhällsdebatten på sociala medier där de sakliga argumenten ibland får stå tillbaka för påståenden om att motståndarsidan ljuger och man själv talar sanning, dvs. påståenden om fake news från båda sidor. Saken blir inte bättre av att rena lögner faktiskt förekommer. När det offentliga samtalet mest handlar om vem som ljuger finns inte mycket kvar av den intellektuella nivå som borde karakterisera samhällsdebatten. Men problemet med faktakollen är att vi i dag ser en skyttegrav mellan etablerade och alternativa media, där båda hyser att djupt misstroende mot den andra sidan. Att MSM (mainstream media) upphöjer sig till rollen som objektiv granskare av sin belackare väcker inte förtroende.

Ett annat problem handlar om etablerade medias egen nyhetsförmedling. Paulina Neuding lyfter i sin artikel fram ideologiskt motiverade, systematiska felaktigheter, undanhållande av relevanta sakförhållanden och att medier valt att vända granskningen mot enskilda medborgare som ansetts ifrågasätta dogmer framför allt kring migration och integration.

Till det kommer de många fall då uppgifterna inte i sig är lögnaktiga utan att man talar om något annat än det som är relevant. Ett exempel är ingående reportage om hur enskilda personer upplever sin livssituation, exempelvis i samband med migration, i stället för objektiva analyser av skeenden i syfta att hjälpa läsarna/tittarna att bättre förstå vad som händer och varför. Där ligger det största fake news-problemet och jag tror knappast att den aviserade granskningen kommer att ta upp det perspektivet.

 

 

Per Gudmundson skriver i dagens SvD att lastbilschauffören och terroristen Rakhmat Akilov aldrig borde ha varit i Sverige. Det är lätt att hålla med. Samma dag, i SvD Näringsliv, berättas solskenshistorien om Khalid Faqirzadeh som sätter ihop motionscyklar på en fabrik i Vansbro. Frågan är om Faqirzadeh egentligen har större skäl än Akilov att vara här.

Faqirzadeh är något så sällsynt som en asylsökande med fast jobb. I Afghanistan hade han jobbat som bilmekaniker och hans nuvarande chef, Marina Syrén, intygar att han gjorde succé från första början när han kom som praktikant. ”Han är skicklig och jättetrevlig”, säger hon.

För drygt tre år sedan fick Faqirzadeh nog av de ständiga klanstriderna i hembyn. Han begav sig av på en åtta månader lång fotvandring som slutade i Malmö hösten 2015. Med placering på asylboende i Vansbro gick han till kommunen, fick en praktikplats på cykelfabriken som sedan omvandlades till korttidsanställning och senare fast anställning. Han trivs, men längtar till fru och barn i Afghanistan som han ringer till varje kväll.

Att staten inte fullt ut lyckas skydda sina medborgare mot kriminellt våld är inte unikt för Afghanistan, även om situationen där just nu är långt värre än på de flesta andra håll. Men frågan är om det utgör asylskäl. Skulle judar i Malmö, butiksägare i Rinkeby eller ambulanspersonal i Bergsjön vara berättigade till asyl i något annat land? Naturligtvis inte. Och klanstriderna i Faqirzadehs hemby är uppenbarligen inte värre än att han som ansvarstagande familjefar kan låta hustru och barn stanna där.

Det är självfallet bra, ceteris paribus, att Faqirzadeh försörjer sig och sin familj genom riktigt arbete i stället för att – såvitt känt är – belasta statens eller kommunens budget. Men det är inte den saken det handlar om. Faqirzadeh är ett mycket sällsynt undantag bland asylsökande, och skulle han en dag beviljas asyl så vore han fortfarande ett undantag genom att han försörjer sig själv.

Fallet Faqirzadeh är ingen solskenshistoria. Han är ett exceptionellt fall i en större berättelse om människor som inte borde vara i Sverige – för deras egen skull och för vår.