Sverige mår inte bra. På alltför många områden fungerar inte vårt land på ett sätt som vi förväntar oss. Men vi intalar oss gärna att det handlar om detaljer. Saker som går lätt att rätta till, bara man vill.
Enligt en ledarartikel av Johanne Hildebrandt skulle en upprustning av Sveriges försvar till 1988 års nivå – en högst rimlig ambition – innebära att de nuvarande 14 armébataljonerna ingående i brigader behöver öka till 180. Två luftvärnsbataljoner måste bli 22, en amfibiebataljon utvecklas till 29 marinförband, fyra ubåtar bli 12, sju ytstridsfartyg bli 34. Inom flygvapnet måste fem små flottiljer bli 30 basbataljoner, antalet stridsflygplan öka från 96 till över 300, sex Herkulesplan bli åtta och två radarspaningsplan bli sex. Det handlar om väldigt mycket pengar.
Inger Enkvist pekar i en krönika på att Sverige behöver rekrytera 77 000 lärare till heltidstjänster i grundskolan och förskolan under de kommande fem åren, en siffra som är ungefär densamma som antalet nu anställda i den kommunala grundskolan. Det handlar också om väldigt mycket pengar.
Sverige har i dag 208 poliser per 100 000 invånare. Genomsnittet för EU ligger på 341. Om Sverige skulle anpassa sig till EU-genomsnittet krävs alltså en ökning av antalet poliser med ca 15 000. Men med tanke på situationen i utanförskapsområden och uppklarningsprocenten när det gäller brott mot enskild är det förmodligen inte EU-genomsnittet vi måste sikta på utan betydligt högre. Också mycket pengar.
Underhållet av järnvägen är kraftigt eftersatt. Kostnaden för att rusta upp järnvägsnätet till en sådan standard att tågen någotsånär går i tid är okänd.
Sjukvården är i kris, vi har en exklusiv specialistvård men höga trösklar för att få tillgång till den. Och primärvården framstår som en skam för den som kan jämföra med hur det fungerar i andra länder. Återigen pengar, även om det också handlar om organisatoriska problem.
Vad det sammantaget kostar att rätta till dessa och andra brister har ingen kunnat presentera. Regering och opposition gör utspel om ”satsningar”. Men det handlar om krusningar på ytan, för om man verkligen ville återupprätta en fungerande stat måste debet och kredit gå ihop. Att berätta var pengarna ska tas vinner man inga val på.
Föreställningen att det går att sätta Sverige på fötter igen med hjälp av skattehöjningar kan vi avfärda med en gång. Vi befinner oss redan nära den punkt där nominella skattehöjningar resulterar i ett minskat tillflöde till statskassan – den s.k. Laffer-effekten. Vi måste alltså se oss om efter andra områden som väger tungt i statens utgifter och där en nedskärning skulle ge ett substantiellt bidrag.
Den offentliga sektorn expanderade oavbrutet från mitten av 1900-talet fram till 1980-talet, då tillväxten hejdades genom åtstramningar, först i den statliga sektorn, sedan också inom kommuner och landsting. Från år 2000 till år 2017 har antalet myndigheter minskat från ca 650 till ca 350, varav ca 250 är statliga förvaltningsmyndigheter. Minskningen har främst skett genom sammanslagningar av myndigheter – under samma tid ökade antalet årsarbetskrafter i myndigheterna med ca 10 procent. När besparingar diskuteras riktas ofta uppmärksamheten främst mot den statliga förvaltningen och möjligheten att lägga ner myndigheter som upplevs som onödiga. Det finns säkert goda skäl att ifrågasätta många ämbetsverks existens, särskilt när uppgifterna beskrivs i luddiga termer som ”kunskapsuppbyggnad”, ”stöd”, ”tillsyn”, ”uppföljning”, ”samverkan” och ”samordning”. Men det handlar inte om några betydande belopp som frigörs genom nedläggning av ett antal statliga myndigheter. Den starka expansion av den offentliga sektorn som har skett under det senaste dryga halvseklet handlar dels om kommunal konsumtion, dels inkomstöverföringar.
Stöd till verksamhet som inte utförs mot betalning sker på tre vägar. Dels lämnar enskilda medborgare bidrag till olika slag av ideell verksamhet, dels genom politiska beslut om stöd till viss verksamhet och dels det stöd som beslutas av tjänstemän inom myndigheter och andra institutioner. Hur medborgarna fördelar sina pengar mellan egen konsumtion och välgörenhet finns ingen anledning att ifrågasätta. Den samlade volymen av de skattepengar som delas ut som bidrag till föreningar, forskare, kulturutövare och mycket annat går inte att överblicka eftersom besluten ligger på ett mycket stort antal händer. Men det handlar om mycket pengar. Och flertalet av ändamålen är verksamhet som mycket få medborgare skulle bidra till om de skulle behöva ta pengarna från hushållskassan och inte över skattsedeln. Ett av de få undantagen är förmodligen stödet till barns och ungdomars idrottsverksamhet.
Inte heller de samlade kostnaderna för migrationen till Sverige från utomeuropeiska länder under senare år går att precisera. Också här handlar det om stora pengar. Den svenska välfärden är dimensionerad för den befolkning som har byggt upp dess bas. Den kan självfallet inte komma alla människor i världen till del, men den räcker inte heller till alla dem som kommer till vårt land i avsikt att få ett bättre liv. Om varje person som väljer att flytta till Sverige skulle svara för sin egen och sin familjs försörjning genom osubventionerat arbete – oavsett om det handlar om personer med asylskäl i strikt bemärkelse eller människor med andra bevekelsegrunder – skulle mycket stora resurser frigöras.
Min slutsats är att det går att återskapa ett fungerande försvar, en fungerande rättsstat, en fungerande skola, en fungerande sjukvård och allt annat som i dag fungerar så uppenbart bristfälligt. Det kommer att kosta mycket stora pengar, större än någon har kunnat eller vågat sätta en siffra på. Men debet och kredit måste gå ihop. Lika stora pengar måste därför frigöras genom att saker som vi tagit för självklara helt enkelt avvecklas. Det vore en smärtsam procedur, som få politiker skulle vilja ställa sig bakom. Och därför kommer det förmodligen att ske ändå, utan kontroll, utan avsikt, som något som bara händer.
Lennart