Skrönsakslandets blogg

Den här repliken till fyra Allianspolitikers debattartikel har erbjudits till StockholmDirekt, som dock valt att inte publicera.

Fyra företrädare för Alliansen skriver i en debattartikel i StockholmDirekt den 16/8 att ”Stockholm behöver nytt ledarskap”. Det är sant. Den sittande vänsterkoalitionen i Stockholms Stadshus river det som är kärt för oss Stockholmare, står handfallen inför kriminaliteten i Rinkeby, Botkyrka och andra områden och driver en bisarr trafikpolitik som inte respekterar att vi som bor i Stockholm har olika transportbehov.

Men har Alliansen förmågan att bidra med den nödvändiga förnyelsen? I Stadshuset opponerar Alliansen, men i Landstingshuset styr man. Fungerar allt bättre där? Svaret kan ges i tre ord: Nya Karolinska Sjukhuset.

Medborgerlig Samling erbjuder en ny liberal-konservativ politik, med skarpa förslag för förbättrad trygghet, en fungerande sjukvård, en kunskapsorienterad skola, en stadsplanering som lyssnar på opinionen och en reformering av den vanskötta upphandlingen. Men framför allt erbjuder vi ett nytt ledarskap.

Vi som kandiderar för Medborgerlig Samling till kommun- och landstingsfullmäktige är inte yrkespolitiker. Vi har inte levt i den politiska ankdammen sedan tonåren. Vi driver inte vår politik med bidrag från skattebetalarna, utan genom att satsa vår egen tid och vårt eget engagemang. Och den kunskap och erfarenhet vi vill erbjuda har vi inte förvärvat i fullmäktigeförsamlingar utan ute i samhället, i yrkeslivet.

Stockholm förtjänar inte bara en ny politik utan också nya politiker.

Det här inlägget publiceras samtidigt på MEDbloggen.

Sveriges riksdag är ett viktigt mål för Medborgerlig Samling i det kommande valet. Men nästan lika viktigt är att bjuda motstånd mot den sittande vänsterkoalitionen i Stockholms Stadshus. En koalition som river det som är kärt för oss stockholmare, som står handfallen inför kriminaliteten i Rinkeby, Botkyrka och andra områden och som driver en bisarr trafikpolitik som inte respekterar att vi som bor i Stockholm har olika transportbehov. Stockholm förtjänar en ny politik, en politik som kan förverkligas med Medborgerlig Samling i Stadshuset.

I Stockholms läns landsting styr i stället Alliansen. Men också den koalitionen har många synder på sitt samvete – ofta med anknytning till Nya Karolinska Sjukhuset.

Medborgerlig Samlings politiska linje förenar en liberal ekonomisk politik med en konservativ syn på samhällets institutioner. Partistämmor och riksstyrelse har lagt fast den närmare utformningen i ett idéprogram och ett dussin sakpolitiska program. Stockholmsprogrammet har antagits av Stockholmsdistriktets styrelse och konkretiserar vår politik på de områden som är mest relevanta i Stockholm. Vi vill erbjuda en bred och djupgående förnyelse av Stockholmspolitiken som angriper de problem som mest engagerar stockholmarna.

På samma sätt som i rikspolitiken vill Medborgerlig Samling i Stockholm kraftigt begränsa byråkratin till de områden som utgör en kärnverksamhet för det allmänna. Vi vill vara återhållsamma med snabba förändringar: man bör som bekant inte försöka laga det som inte är trasigt. Den kommunala budgeten kommer från skattebetalarna, och vi vill vara rädda om ”andras pengar”. Det finns utrymme att slopa ekonomiskt stöd till många verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte kommunens. Vi är också skeptiska till ”satsningar” på stora prestigeprojekt med tveksamt värde för invånarna.

Vår politik på ett antal nyckelområden syftar till att vrida rätt det som de flesta menar har gått fel.

Stockholm är fortfarande en vacker stad, tack vare att 1950- och 60-talets rivningsraseri stoppades av folkopinionen innan alltför många omistliga kulturvärden hade gått till spillo. Men dagens politiker verkar inget ha lärt. Medborgerlig Samling står på opinionens sida när det gäller att bevara Blasieholmen och rädda Pålsundsområdet. Vi motsätter oss inte en varsam förnyelse av staden, men den kan ske med mycket större respekt för den befintliga stadsmiljön.

Vi vill stärka tryggheten genom ökat utnyttjande av kommunala ordningsvakter, exempelvis i tunnelbanan och i de så kallade utanförskapsområdena. Vi vill också att de kommunala ordningsreglerna utformas och tillämpas på ett sätt som sätter stopp för störande tiggeri och ockupation av kommunal och privat mark.

Den nuvarande stadshusmajoriteten, med MP som pådrivare, driver en trafikpolitik som på ett orimligt sätt diskriminerar bilismen. Infrastrukturen behöver byggas ut, men på ett sätt som respekterar stockholmarnas behov av olika trafikslag.

Stockholm växer snabbt, både genom inflyttning från andra delar av Sverige och genom invandring. Integrationen av nyanlända måste ges ett tydligt fokus på likabehandling och egenförsörjning. Vi vill att samma villkor ska gälla för alla när det gäller bostadsförsörjning. Bidrag till nyanlända ska utformas så att de stimulerar till egen försörjning och inga bidrag ska ges till dem som vistas här olagligt.

På skolans område vi vill se en blandning av kommunala och privata skolor där det fria skolvalet skyddas. Kommunen bör se till att kriterierna för rekrytering av skolledare utformas med sikt på att återinföra en kunskapsorienterad skola.

Ett av de största problemen på det landstingskommunala området handlar om den vanskötta upphandlingen. Medborgerlig Samling kräver kraftfulla åtgärder för att skapa en kompetent upphandlingsorganisation.

Vänsterpolitik i Stadshuset, Allianspolitik i Landstingshuset, oavsett majoritet har Stockholms stad och län förtjänat en ny politik som tar problemen på allvar och som har skarpa förslag för att ”vrida tiden rätt”. Medborgerlig Samling erbjuder en ny generation politiker, inte yrkespolitiker utan politiker med yrken, med kunskaper och erfarenheter från det Stockholm som ligger utanför den politiska ankdammen.

Den här repliken till Dan Olofssons debattartikel har erbjudits till Dagens industri, som dock valt att inte publicera.

Entreprenören Dan Olofsson skriver i Dagens industri den 6 augusti  om sin frustration över att Alliansen inte har utmanat regeringens ekonomiska politik under den här mandatperioden. Han undrar om SD möjligen kan vara det alternativ som ger hopp om en kursändring i företagsvänlig riktning.

Efter många års ökenvandring i politikens utmarker framstår SD idag som ett i allt väsentligt socialkonservativt parti.SD har därmed flera beröringspunkter med vänsterflygeln inom S, som genom beroendet av MP och V fått stort inflytande över den ekonomiska politiken. Protektionism, statlig interventionism och överreglering är typiska inslag i en sådan politik. Dan Olofsson menar att inget av detta gynnar det svenska näringslivet eller ekonomin i stort. MED håller helt med om det. Däremot drar vi en annan slutsats.

Alliansen är idag en förbrukad politisk kraft. Den finns bara på pappret, som en teoretisk konstruktion. Centerpartiet, men även stora delar av Liberalerna känner idag liten samhörighet med Moderaterna och Kristdemokraterna. I praktisk politik, i omröstningar och förhandlingar i riksdagen, har Centern vid varje avgörande tillfälle ställt sig på Socialdemokratins sida. Budgethanteringen, misstroendeförklaringen i samband med Transportstyrelseskandalen, den särskilda gymnasielagen för afghaner… Listan kan göras väldigt lång. Att tro att Centerpartiet plötsligt efter valet skulle förvandlas till ett ansvarstagande samarbetsvilligt borgerligt parti är inget annat än en from förhoppning. Att Ulf Kristersson skulle lyckas få till en borgerlig politik med det stödet är uteslutet. Omröstningen om skatt på privata sjukvårdsförsäkringar är ett talande exempel.

Sverige behöver åter en näringslivspolitik som lägger den nödvändiga grunden för tillväxt och sysselsättning och MED är det parti som erbjuder ett företagsvänligt program.

Vi vill bland annat

• Sänka kostnaderna för sociala avgifter till 27 procent,
• Avveckla 3:12-reglerna på riktigt,
• I grunden reformera LAS för en flexiblare arbetsmarknad,
• Göra kollektivavtalen frivilliga,
• Lätta företagens administrativa börda, i synnerhet mikroföretagens.

Bland de partier som kandiderar till Sveriges riksdag finns bara ett verkligt alternativ till en vänsterdominerad socialdemokrati, en Allians som inte klarar av att opponera eller ett socialkonservativt parti som ekonomiskt står till vänster om socialdemokraterna. Vi är idag det enda borgerliga partiet.

EU:s kommissionär för humanitärt bistånd och krishantering, Christos Stylianides, besökte den 6 augusti Färila för att få del av erfarenheterna från den senaste tidens omfattande bränder i olika delar av Sverige, som delvis fortfarande pågår.

I EU-kommissionens pressmeddelande lovordar han medlemsstaternas prov på praktisk europeisk solidaritet och tackar samtliga medlemsstater för deras hjälp.

Trots de goda erfarenheterna av det frivilliga mellanstatliga samarbetet är kommissionären inte nöjd. Enligt pressmeddelandet är det ”dags att gemensamt dra lärdom av dessa tragedier och stärka Europas civilskyddsmekanism, så att vi tillsammans kan stå bättre rustade och starkare för att reagera på olika typer av katastrofer på hela kontinenten”.

I uttalanden inför pressen i Färila förklarar Christos Stylianides sina ambitioner mer i detalj.

Systemet är inte tillräckligt, anser han, och hoppas att ett eget EU-brandflyg ska klubbas före årets slut. Han vill också att EU bygger upp ett system med särskilda vattenpumpar, sök- och räddningsinsatser, fältsjukhus och grupper för akutsjukvård som operativt ska kontrolleras av EU-kommissionen. Kostnaden kommer att belasta EU-budgeten. Förslaget innebär också att EU bidrar med ekonomiskt stöd till medlemsländer för att de ska bygga upp sin kapacitet, vilket i sin tur innebär en starkare kontroll och styrning av åtgärderna på nationell nivå..

Dagens händelse är ett skolexempel på två skilda visioner för det europeiska samarbetet, låt oss kalla dem den federativa och den konfederativa. För kommissionären Stylianides ligger lösningen på ett problem, i det här fallet årets omfattande bränder, i att överföra mer makt och resurser till EU:s centrala nivå. EU:s grundläggande princip om subsidiaritet – att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån – är förvisad till högtidstalen. Den praktiska EU-politiken fungerar alltför ofta på det motsatta sättet, och för dem som i sin dagliga gärning utvecklar EU-politiken framstår handlingskraft som liktydigt med centralisering.

En konfederation är en union med bibehållen suveränitet för de ingående parterna. Bekämpandet av de senaste bränderna är ett lyckat exempel på hur länder frivilligt kan erbjuda stöd till varandra, samtidigt som det grundläggande ansvaret för samhällsskyddet och beredskapen är nationellt.

Vi behöver EU, att backa processen vore lika framgångsrikt som att ”unscramble an egg”. Men vi behöver också fråga oss vilket EU vi behöver. Som medlemsland har Sverige ett ansvar för att påverka utvecklingen. Subsidiaritetsprincipen är sund, om den var vägledande skulle EU vara en konfederation och inte en konstruktion som i små steg är i ständig rörelse mot en federation. Stylianides besök i Färila är en liten detalj i en större helhet, men den ger en fingervisning om vad som kan hända och vad vi behöver göra

Det här inlägget har erbjudits till Mitti Stockholm, som valt att inte publicera.

Stockholm är en av världens vackraste städer. Den hotas inte av naturliga förändringar, som det riktiga Venedig. Men vår huvudstad är drabbad på två sätt, och det är inte naturen som ligger bakom hoten, det är människor, och närmare bestämt politiker.

Det första hotet handlar om att riva det som är vackert och som vittnar om vår stads kultur och historia. Almstriden 1971 sågs på sin tid som slutpunkten för 50- och 60-talens ohämmade rivningsraseri. Mannaminnet är kort – vår tids stadshuspolitiker verkar inget ha lärt, kanske för att de inte var med på den tiden.

Rivningarna av Astoriahuset och Slussenkarusellen går inte längre att göra ogjorda. Mark- och miljödomstolen stoppade planen för Nobelhuset på Blasieholmen i maj, men stadshusmajoriteten kommer att överklaga. Omvandlingen av Pålsundsområdet försenas till 2019. Horsstensleden stoppades till slut av regeringen. Planerna för Apples ”flaggskeppsbutik” i Kungsträdgården ligger ute för samråd.

Det andra hotet gäller nya hus. Många hus som numera uppförs avviker dramatiskt från det formspråk och de dimensioner som ger Stockholm sin särskilda profil. Få människor uppfattar de nya husen som vackra, men arkitekterna menar att varje tid måste bygga i sin stil. Föreningen Arkitekturupproret visar på sin hemsida  att den argumentationen är falsk. Det går att bygga nytt utan att det blir pastisch eller eklekticism. Sådant byggande sker på många andra håll i världen, till medborgarnas glädje.

Motståndet kommer från medborgarinitiativ och föreningar. Men politikerna i stadshuset stöder sällan sina väljare i stadbyggnadsfrågor, de utgör i stället hotet.

Folkliga opinionsyttringar är viktiga, men de räcker inte. Vi måste få in fler politiker i kommunfullmäktige som prioriterar en varsam omvandling av Stockholm. Medborgerlig Samling vill stoppa vandaliseringen och förnya så att stadsmiljön förskönas. Vår vackra stad kan utvecklas till att bli än vackrare. Om vi vill.

Debattinlägget har tidigare publicerats i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

I lagen om offentlig anställning anges att man vid anställning bara ska fästa avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten ska sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Ordet ”förtjänst” missuppfattas ofta – det betyder i detta sammanhang helt enkelt antalet tjänstår. Det kan framstå som en relikt från en äldre tid, då statens tjänare ofta kunde se fram emot att i tur och ordning bli befordrade.

”Förtjänst” handlar alltså i grunden om den erfarenhet som byggs genom långvarigt arbete i en verksamhet. Nästan lika viktigt som skicklighet är därför erfarenheten – och då inte erfarenhet i största allmänhet eller erfarenhet av lojalt partiarbete – utan erfarenhet från det specifika område och de särskilda frågor som arbetet handlar om.

Principen att låta såväl förtjänst som skicklighet väga tungt vid utnämningen av ämbetsmän syftar till att lägga ledningen av myndigheter i händerna på dem som har gedigen kunskap om och erfarenhet av den verksamhet som myndigheten ansvarar för. Det kan också kallas tillämpad meritokrati, alltså ett system där kunskaper och meriter är avgörande.

Hur har då de senaste decenniernas regeringar hanterat utnämningsmakten, sin makt att utnämna högre tjänster inom den statliga förvaltningen och domstolsväsendet? Regeringen tillsätter cirka 500 sådana tjänster. Från och med 2007 har öppenheten ökat, många tjänster annonseras nu ut och har en tydlig kravprofil. Trots det sker besluten om tillsättning utan insyn från allmänheten och utan att protokoll sparas.

Kritiken mot hur tillsättningen av ämbetsmän sker har under senare år vuxit, särskilt när det gäller överrepresentationen av generaldirektörer med socialdemokratisk bakgrund. Bland annat har tidigare riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius betecknat den svenska ordningen som korrupt och icke förenlig med en fullödig rättsstat.

De steg mot ökad öppenhet vid tillsättningarna som genomfördes av alliansregeringen 2007 har i praktiken inte haft någon betydelse. Lojalt partiarbete trumfar fortfarande sakkunskap och integritet. Att rätta sig efter politiska signaler, istället för det som står i lagar och förordningar, premieras. Att ha varit chef för en myndighet tycks automatiskt vara en merit för att bli chef för en helt annan myndighet.

Den reformering av landets myndigheter som Medborgerlig Samling eftersträvar kräver en ämbetsman som utför sitt uppdrag med integritet, sakkunskap och ansvar inför uppgiften. Den politiserade ämbetsmannen skadar demokratin och måste lämna rum för den professionella ämbetsmannen. Vägen till en sådan förändring går via utnämningsmakten, som bör förändras så att ämbetsmän utnämns utifrån förtjänst och skicklighet, i stället för utifrån politiska meriter.

Det svenska förbudet mot ministerstyre, att ministrar lägger sig i beslut som gäller ett enskilt ärende, har lång tradition, och bör värnas som en av de saker som motverkar otillbörlig politisk påverkan. I kombination med en reformerad utnämningsordning leder det till att ämbetsmännen kan agera mer självständigt. Det kräver i sin tur att möjligheterna att ingripa när det blir fel skärps. De idag begränsade ansvarsbestämmelserna har lett till att det numera är mycket ovanligt att offentliganställda anmäls för tjänstefel.

Flertalet av de senaste årens skandaler och missförhållanden, så som Transportsstyrelsens hantering av it-säkerhet och ledningen av polismyndigheten, har sin grund i en korrupt relation mellan regeringen och ledningen av de statliga myndigheterna. Det kan bara motverkas genom en radikal reformering av reglerna för utnämning av ämbetsmän:

• Inrätta en nämnd under riksdagen som får till uppgift att tillsätta myndighetschefer och de högsta domarbefattningarna.
• Inför regler för tillsättningen av de tjänster som beslutas av såväl den nya nämnden som regeringen och som innebär att samtliga tjänster utannonseras, att alla ansökningshandlingar är offentliga samt att beslutet motiveras skriftligen i ett offentligt protokoll.
• Inför strikta bestämmelser om ämbetsmannaansvar.

Om landets medborgare, politikernas uppdragsgivare, ska kunna känna fortsatt förtroende för myndigheterna är reformer i denna riktning nödvändiga.

Den dolda styrning som regeringen ägnar sig åt genom utnämningsmakten skadar tilltron till landets myndigheter och i förlängningen även till demokratin.

Den politiska vänstern återkommer gärna till påståendet att den ekonomiska klyftan har ökat under senare tid. Även om det skulle vara så att den inte har ökat menar man ändå att klyftan är för stor. Även om det skulle vara så att den inte är för stor menar man ändå att politiken bör se till att den blir mindre. Implicit ända till dess att det inte längre finns någon klyfta.

Den borgerliga oppositionen har haft svårt att hantera frågan om klyftan. Man erkänner att det finns statistik som kan tyda på en viss ökning, men vill tona ner problemet med hänvisning till att det ändå måste finnas vissa skillnader mellan dem som anstränger sig och dem som inte gör det. Helst verkar Allianspartierna vilja undvika frågan och rikta uppmärksamheten åt annat håll.

Det stora felet som båda sidor gör sig skyldiga till är att inte gå på djupet med vad man egentligen talar om, förmodligen därför att känsla och förnuft pekar i olika riktning. För de flesta som följer sin spontana känsla är existensen av ekonomiska klyftor i samhället förenad med obehag. Människor är lika mycket värda och har rätt att ha det lika bra – i alla fall i stort sett. För de flesta som följer sitt förnuft är föreställningen om ett samhälle med total ekonomisk utjämning, ett utopiskt kommunistiskt samhälle, både orimlig och motbjudande.

Det som opinionsbildningen runt klyftorna oftast missar är att det handlar om två olika saker. Dels inkomstklyftor och dels förmögenhetsklyftor, dvs. den ojämna fördelningen av ägandet av kapital.

Inkomstklyftorna mäts vanligen med den s.k. gini-koefficienten. Värdet ligger mellan 0 och 1, där 0 betyder att alla har samma inkomst och 1 att en person får all inkomst i landet. Måttet tar inte hänsyn till omfördelningseffekter genom offentligfinansierad välfärd. Sverige har traditionellt varit ett av de länder som haft lägst gini-koefficient, dvs. jämnast inkomstfördelning. Tog man hänsyn till välfärdseffekten skulle noteringen bli lägre.

Aktuell statistik från SCB visar att Sveriges gini-koefficient har ökat från 0,271 år 2005 till 0,320 år 2016, dvs. en ökning med 18 procent. Under samma period har den reala ekonomiska standarden ökat med 35 procent. Normalt är det så att gini-koefficienten sjunker när samtliga invånare i ett land blir fattigare och stiger när alla blir rikare, vilket är just det som har inträffat i Sverige. En ytterligare förklaring till de ökade inkomstklyftorna är givetvis den stora migrationen till Sverige under särskilt den senare delen av perioden.

Sverige har fortfarande, i en internationell jämförelse, extremt små inkomstklyftor. Den begränsade ökning av gini-koefficienten som statistiken visar har trots det lett till braskande tidningsrubriker och upphetsade politiska uttalanden.

Förmögenhetsklyftorna redovisas inte i någon motsvarande statistik. Olika forskningsrapporter ger skiftande svar, beroende på vad som har undersökts. Det går därför inte att dra några säkra slutsatser om vare sig förmögenhetsfördelningen i Sverige jämfört med andra länder eller om fördelningen har blivit mer eller mindre ojämn över tid.

En del av svenskarnas förmögenhet består av ägande av bostaden. Om priset på den villa man bor i fördubblas innebär det givetvis en förmögenhetsökning. Men det är fortfarande samma villa. En annan del består av aktieägande. När det går bra för Sverige stiger värdet på aktier, och därmed förmögenheten för dem som äger aktier. Det finns knappast skäl att fördela förmögenheterna jämnare genom att förmå alla att bo i villa eller att äga aktier.

De stora förmögenheterna handlar inte om den egna bostaden eller aktiesparande. De finns i stället i ägandet av stora och framgångsrika företag. Frågan är då om den koncentrationen av förmögenheter egentligen är något problem. Var skulle exempelvis IKEA ha varit i dag om företaget hade startat med att alla Sveriges dåvarande 7 miljoner invånare hade ägt en lika stor andel? Att vara entreprenör är inte allom förunnat. Det innebär bland annat ett risktagande – det kan gå bra men man kan också förlora allt. Är det något som bör spridas jämnt på alla? Jag tror inte det. För de flesta människor är det viktigt att företag levererar goda varor och tjänster till låga priser, inte att man själv äger företaget. Förmögenhet handlar om kontroll, inte om konsumtion.

Det finns andra problem med förmögenhetsfördelningen än att alltför mycket ligger i händerna på Krösus Sork och Joakim von Anka. Ägandet av storföretagen är numera i hög grad anonymiserat, genom korsvis ägande mellan företag, genom institutionellt ägande och genom ett starkt utspritt aktieägande. Det har ofta lett till att kontrollen över företagen inte längre ligger hos ägarna utan hos anställda tjänstemän. Den risk att förlora allt som driver ägaren att sköta sitt företag rationellt drabbar inte på samma sätt en anställd företagsledning. Effekterna kan vi se i en rad missförhållanden, som orimligt frikostiga förmåner av olika slag eller strävan till imperiebyggande som saknar ekonomiskt försvar.

Det är tacksamt att måla upp en bild av groteska och snabbt ökande klyftor i samhället. När det gäller inkomster finns inget stöd för att vi skulle ha ett fördelningsproblem – det kan i själva verket vara så att vi har för små klyftor om vi är angelägna om vårt välstånd. Förmögenhetsklyftorna vet vi i verkligheten väldigt lite om, trots Pikettys påståenden om motsatsen. Däremot vet vi att det finns problem med alltför svag ägarkontroll. De ekonomiska klyftorna är ett tacksamt ämne för känslosam polemik, men knappast för seriös analys.

Idag den 19 juli infaller den så kallade skattefridagen. Den innebär att allt vi har tjänat hittills under året har gått in i statskassan. Från och med i morgon får vi själva disponera vår lön.

Det här är naturligtvis en mycket teoretisk konstruktion, som utgår från genomsnittet för alla löntagare. Men skattefridagen illustrerar i alla fall på ett tydligt sätt att vi till mindre än hälften bestämmer själva vad våra inkomster ska användas till. Mer än hälften förfogar politikerna över.

Diskussionen om våra höga skatter är gammal, och länge uppfattades högskattesamhället som en socialdemokratisk favoritsport. Så var det en gång, men i dag ifrågasätter inte Allianspartierna att skattefridagen infaller en månad efter midsommar. Några föreslår marginella skattelättnader, men det handlar om krusningar på ytan. Inte om att modellen utmanas på allvar.

På skatteområdet finns alltså ingen opposition i riksdagen. Men den finns utanför, i ett parti som vill in, för att förändra många saker som är i grunden fel.

Medborgerlig Samlings skuggbudget innebär att statens utgifter skulle minska med 170 miljarder kronor – en minskning med 17 procent – vid utgången av 2022.  Trots det minskade skatteuttaget föreslår vi omfördelningar som ger kraftiga förstärkningar av rättsstaten, försvaret, skolan och infrastrukturen på bland annat transportområdet.

Med Medborgerlig Samlings budget skulle skattefridagen ha infallit den 15 juni. Så ser en verklig oppositionspolitik ut.

Det här inlägget har tidigare publicerats i MEDbloggen.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken kännetecknas av en rad stelheter. Den försvårar anpassning till ändrade förhållanden. Den skyddar dem som är ”innanför”, som har ett anställningskontrakt. Den reser murar mot dem som är ”utanför”. Och framför allt favoriserar den kollektivet – facket och kollektivavtalen – framför den enskilde arbetstagaren.

Medborgerlig Samlings arbetsmarknadspolitiska program, som ingår i det marknadspolitiska programmet, föreslår en rad åtgärder för att göra den svenska arbetsmarknaden mer flexibel. Vi vill avskaffa Arbetsförmedlingen, eftersom den inte längre förmedlar riktiga jobb. Ansvaret för att hjälpa sjukskrivna att återgå i arbete bör läggas över på Försäkringskassan. Samhall bör ges en förstärkt roll att hjälpa den som har det särskilt svårt att få ett ordinarie jobb. Arbetslöshetskassorna bör finansieras av medlemmarna och anslutningen till en arbetslöshetskassa bör bli obligatorisk. Vi vill att lönenivån fastställs mellan arbetsgivare och arbetstagare, utan extern inblandning, och att stridsåtgärder för att tvinga ett företag att teckna kollektivavtal förbjuds. LAS behöver reformeras ordentligt, gärna med inspiration från den danska flexicurity-modellen.

Frågan är om de åtgärderna är tillräckliga i ett längre perspektiv. En sak är att rätta till det som fungerar illa på dagens arbetsmarknad. Men Sverige förändras, vi befinner oss i en process som kommer att ställa oss inför nya och annorlunda krav.

En sak är de demografiska förändringarna. Vi ser redan i dag hur gamla människor blir allt äldre och att unga människor träder in i arbetslivet allt senare. I mitten av ålderspyramiden finns den minskande andel av befolkningen som producerar det som vi alla ska konsumera. Den ogynnsamma utvecklingen kommer att fortsätta också i framtiden – om vi inte gör något för att motverka det.

Vi ser också hur jobben blir alltmer krävande. Många menar att det i dag krävs godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan för att över huvud taget vara ”anställningsbar” – något som nästan en fjärdedel av dem som börjar på ett yrkes- eller högskoleförberedande program misslyckas med. Inget tyder på annat än att kraven i en nära framtid kommer att ställas ännu högre.

Alltsedan den industriella revolutionen (och tidigare än så) har mänskligt arbete tagits över av maskiner. Först det fysiskt tunga arbetet, sedan rutinartat intellektuellt arbete. Det tredje steget har redan börjat och kommer med stor sannolikhet att fortsätta i accelererad takt. Det handlar om högkvalificerat intellektuellt arbete som kommer att tas över av de avancerade tillämpningar som ofta kallas artificiell intelligens.

I den mån den politiska debatten uppmärksammar de här förändringarna stannar man vid två slag av ”lösningar”. Den ena är att de som inte lyckas kvalificera sig till ett osubventionerat anställningskontrakt ska få sin försörjning genom beskattning av dem som har anställning. De ”arbetsmarknadspolitiska åtgärderna” presenteras gärna som en sorts katalysator, som kommer påskynda övergången till ett ”riktigt” arbete. I verkligheten handlar det ofta om en livslång försörjning utan krav på arbete med en produktivitet högre än noll, även om etiketterna kan variera – exempelvis långtidssjukskrivning, försörjningsstöd eller medborgarlön. Den andra ”lösningen” handlar om att påverka lönebildningen. Genom att sänka ingångslönerna antas arbetsgivare bli beredda att anställa personer som idag anses ”kosta mer än de smakar”.

Invändningen mot det första förslaget är att vi helt enkelt inte har råd. Invändningen mot det andra förslaget är att den som inte har rätt bakgrund för att klara av en arbetsuppgift inte blir mer kvalificerad av att lönen är lägre. Och invändningen mot båda lösningarna är att de stirrar sig blinda på arbete i form av anställning.

Den svenska arbetsmarknaden och dess institutioner är sedan länge präglad av en närmast total dominans för lönearbete som modell för medborgarnas försörjning. Det är i grunden en socialdemokratisk modell, men den har okritiskt anammats av den borgerliga oppositionen, även när den varit i regeringsställning.

De pågående och framtida förändringarna när det gäller demografi, jobbens komplexitet och AI kräver att vi tänker utanför boxen. Lönearbetet måste i mycket högre utsträckning än hittills kompletteras av arbete i egen regi. Det kan röra sig om tillverkning och försäljning av varor, av handel, av utförande av tjänster av olika slag, allt i egen regi som företagare eller i form av uppdragsverksamhet. Och det gäller ”riktiga” jobb i betydelsen att ersättningen kommer från konsumenter eller företag som bedömer att värdet av det man får överstiger det man betalar. I den mån kunden utgörs av det allmänna förutsätts att det inte handlar om någon subvention utan en ersättning för prestation på samma sätt som för en privat kund.

Den politik som ska bana vägen för en ökad andel försörjning i egen regi handlar om regler och kostnader. Genom den nuvarande fokuseringen på lönearbete har inställningen till småföretagare och entreprenörer förblivit njugg. Byråkrati lägger en stor börda på den som vill starta verksamhet i egen regi, en börda som ökar väsentligt den dag man vill anställa en medarbetare. Kostnaderna i form av olika slag av skatter och avgifter utgör också en hög tröskel att ta sig över. Egenregiverksamhet har ofta en mycket lägre produktivitet än det avancerade lönearbetet i stora företag, därför är det nödvändigt att utforma pålagorna efter en annan måttstock.

Medborgerlig Samling ser i grunden människan som stark, med förmåga att ta ansvar och råda över sig själv. I ett gott samhälle har arbete och egenförsörjning en central roll och alla som har förmågan att arbeta bidrar till samhällets produktion. En väg att möta dagens och morgondagens utmaningar är att erkänna arbete som ett vidare begrepp än anställningskontrakt.

Det händer inte så ofta att jag läser Dagens Nyheter. Någon gång får jag överta tidningen från en god vän; senast handlade det om söndagstidningen den 10 juni. Där läser jag med stigande förvåning en artikel på fem helsidor med rubriken Så blev DN-artikeln om invandringens kostnader ett slagträ i debatten. Nätversionen är endast tillgänglig för prenumeranter.

Det som artikeln handlar om är den s.k. Sandvikenrapporten, som konsultbolaget PWC gjorde på uppdrag av Sandvikens kommun i maj 2014. Rapporten uppmärksammades av DN, som i en notis skrev att ”Sandviken tjänar över 500 miljoner kronor årligen på de utomlandsfödda personer som bor i kommunen.” Rapporten har senare kritiserats från metodsynpunkt, och DN har kritiserats för att okritiskt återge slutsatsen att invandringen är en vinstaffär.

Det kan framstå som märkligt att DN ägnar fem helsidor åt en fyra år gammal rapport, av ifrågasatt kvalitet, och en kortfattad notis i tidningen. Men det som det egentligen handlar om är att DN, både då och idag, anklagas för att låta en politisk agenda få företräde framför kritisk analys och korrekt nyhetsrapportering. Det är en allvarlig sak för landets största dagstidning, och artikelns omfång tyder på att tidningens ledning inte är oberörda av kritiken.

Artikeln är inte helt lätt att följa. Den byter fokus gång på gång, tar upp en tråd och släpper den igen. När jag läst klart är jag inte mycket klokare, men upplever en olustkänsla. En unken eftersmak. Jag försöker bena ut vad den består av.

Guilt by association

Artikeln innehåller uttalanden av flera personer, både i form av direkt intervju, kommentarer via Skype och citat från sociala media. Ossi Carp som för fyra år sedan skrev notisen, redaktionschefen Caspar Opitz och chefredaktör Peter Wolodarski förklarar och lägger till rätta varför man gjorde som man gjorde och hur saken har utvecklats. De citeras som ”sanningsvittnen” utan att deras intresse i saken ifrågasätts.

Annorlunda är det med de personer som är kritiska. Om nationalekonomen Tino Sanandaji heter det att ”han själv aldrig forskat om integrationens kostnader”, trots att hans bok Massutmaning allmänt uppfattas som det kanske tyngsta inlägget hittills i frågan. I stället beskrivs han som ”en av de mest profilerade debattörerna bland dem som vill se en kraftigt minskad invandring”, att han sprider sin kritik genom Facebook- och blogginlägg och att dessa inlägg sprids vidare av ”flera ledande sverigedemokrater och partiets officiella konto på Twitter”.

Bland dem som i artikeln framställs som kritiska mot rapporten och notisen får Sverigedemokraterna stort utrymme. Ett valmöte på Gotland 2014 beskrivs med många detaljer. Vi får veta att Sandvikenrapporten nämns i SD:s valfilm senare samma år. En SD-film från 2017 citeras också, utan koppling till rapporten eller notisen i DN.

En annan kritiker är C-riksdagsmannen Staffan Danielsson. Om honom får vi veta att han ”är 70 år, och inne på vad som ser ut att bli hans sista månader som riksdagsledamot”. Han beskriver sig själv som lojal partimedlem. ”Det sista är hans egen beskrivning. Om det råder det delade meningar.” skriver artikelförfattaren.

Appellerar till känslorna

Intervjuerna med personer som inte ser något större problem med notisen 2014 redovisas i torr och saklig ton. Redovisningen av Sverigedemokraternas möte på Gotland är helt annorlunda och frammanar bilden av något som liknar ett väckelsemöte. ”Heja Jimmie! Heja Jimmie!” inleds beskrivningen. ”– Solen skiner på de goda, ropar en kvinna i publiken och de andra jublar.” Jimmie Åkesson berättar om Sandvikenrapporten: ”En halv miljard kronor, säger partiledaren och visar att han knappt kan hålla sig för skratt.” Han berättar också att Erik Ullenhag hyllat nyheten, vilket leder till att ”några gapskrattar”.

Också intervjun med Staffan Danielsson skiljer ut sig genom fokuseringen på intervjusituationen snarare än budskapet. Vi får veta att den sker i ”hans lilla kontor med utsikt över riksdagshuset” och att ”den som släpps in genom säkerhetsslussen och följer trapporna ned under Mynttorget kan med lite tålamod hitta fram till Staffan Danielssons dörr”. Innan intervjun börjar får journalisten och fotografen en röd bläckpenna med texten ”Jag kryssar Staffan Danielsson 2018”. ”Jag åker och delar ut pennor till alla som vill prata politik. Lite som Gudrun Schymans homepartyn förra valet, säger Staffan Danielsson.”

Ingen faktagranskning

Är det sant att Sandvikenrapporten är behäftad med allvarliga metodfel eller att den har en så snäv inriktning att den inte kan ge underlag för generella slutsatser? Har kritikerna rätt som menar att DN-notisen återger undersökningsresultatet på ett sätt som är gravt missledande? Vi får inget svar i artikeln. Den ägnar sig över huvud taget inte åt det slag av kritisk faktagranskning som många väntar sig av ledande massmedia. I stället ställs en rad påståenden bredvid varandra, som om det inte finns något sådant som en korrekt analys utan bara alternativa berättelser. I slutändan kan läsaren inget annat göra än att värdera de citerade personernas trovärdighet. En nationalekonom som citeras av anonyma twittrare, en partiledare som är persona non grata och en överårig riksdagsledamot som är i onåd hos sitt parti, de väger alla lätt i den värderingen – i varje fall i Dagens Nyheters värld.

Allt tyder på att Dagens Nyheter genom en brett upplagd artikel i ett söndagsnummer vill anlägga moteld mot den växande kritiken mot mainstream media för att svika sitt journalistiska uppdrag. För mig framstår artikeln snarare som ett belägg för att kritiken är motiverad.