Skrönsakslandets blogg

Jag gick i den gamla kunskapsskolan i mitten av 1900-talet, som på många sätt troligen hade fler drag av 1800-talet än av 2000-talet. Det började med folkskolan, där jag fick lära mig psalmer, hembygdskunskap, att sy en bläcktorkare, hur en gullviva ser ut i genomskärning och mycket annat mer eller mindre nyttigt.

Efter fyra år var det dags för läroverket för den som ville mer än det som folkskolan kunde erbjuda. Det fanns många läroverk att välja på i Stockholmsregionen, och man fick söka tillträde baserat på betygspoängen. Goda vitsord från folkskolans fjärde klass krävdes för de mest uppskattade läroverken. Den som meriterade sig accepterade gärna två mils resa till skolan, även om flera andra alternativ erbjöds på närmare håll.

För den som kommit in på läroverket väntade fyra år i realskolan, därefter ny ansökan, fortfarande baserad på betygspoäng, till gymnasiet. Lärarna var antingen läroverksadjunkter eller lektorer. De förra hade magisterexamen, de senare licentiatexamen och titulerades doktor. Vår historielärare var professor. Det var inte ovanligt att lektorerna hade författat läroböcker som var standardverk i landets läroverk.

Gymnasiet avslutades med studentexamen, som grundades på en rad skriftliga prov under sista vårterminen och därefter en dags muntliga förhör. Förhören leddes av en av skolans lärare men i närvaro av censorer som var helt fristående från skolan. Det var inte ovanligt att en censor tog över förhöret om han eller hon inte var nöjd med förhörsledarens prestation. Efter det muntliga förhöret vidtog en spänd väntan på resultatet av betygskollegiets sammanträde. Skulle alla få godkänt? Svaga elever varnades ofta i förväg, så att de kunde välja att göra ett nytt försök nästa år, men det hände också att en elev underkändes på examensdagen och fick lämna skolan i smyg genom en bakdörr. Övriga rusade ut glädjestrålande för att tas emot av väntande familj och vänner med blomster och gratulationer. För många var den här prövningen förmodligen livets största utmaning, på gott och ont. När jag själv tog studentexamen var det en prövning som 95 procent av mina jämnåriga aldrig fick underkasta sig.

Jag upplevde aldrig den nya skolan – enhetsskola, grundskola, gymnasieskola – den kom efter mig. När jag läste om den nya skolan förstod jag att jag själv hade gått i en dålig skola som hade matat mig med färdiga fakta i stället för att låta mig söka kunskap på egen hand. Korvstoppning och katederundervisning kallades det. I den nya skolan skulle i stället elevernas egen nyfikenhet och intresse vara vägledande. Läraren skulle vägleda, inte lära ut. Jag tyckte det lät bra men förstod aldrig riktigt hur det fungerade i praktiken.

Numera läser jag många – i och för sig anekdotiska – vittnesbörd om hur det står till i dagens nya skola. Ska man tro vad som skrivs förefaller det som om den nya skolan är minst lika fokuserad på att lära ut som den gamla. Men det handlar inte om samma saker. I den gamla skolan fick eleverna lära sig räkning med hjälp av logaritmtabell, det svenska partiväsendet under frihetstiden, minst tre främmande språk, Stiernhielms dikt Herkules och mycket annat mer eller mindre nyttigt. Den nya skolan ser däremot som sin uppgift att bibringa eleverna en djupare förståelse för klimatångest, vegetarianism, multikultur, HBTQ-aktivism, feminism och andra tendenser i tiden.

När den gamla skolan lade tyngdpunkten på sakförhållanden verkar den nya i stor utsträckning (naturligtvis inte uteslutande) handla om värderingar – värderingar som av somliga anses utgöra en del av värdegrunden, av andra karakteriseras som PK (politiskt korrekta).

Värderingar är inte huggna i sten eller invändningsfria. I ett öppet och demokratiskt samhälle utsätts de ständigt för kritik och omvärdering i samhällsdebatten. I andra samhällen ser staten som sin uppgift att vidmakthålla en uppsättning godkända värderingar och angripa avvikelser.

Visionen av en skola där eleverna fritt, utan styrning söker sin egen kunskap, drivna av nyfikenhet, var nog aldrig annat än en förflugen idé, en stollig dröm. Ett sådant kunskapssökande kan människor med speciella förutsättningar ägna sig åt, oberoende av hur skolan är organiserad, och gör det också. Vad vi i stället fick var en skola som förkastade den gamla kunskapsskolan och i stället ägnar tid och kraft åt flyktiga moderörelser.

Det känns inte bra.

I en understreckare i SvD den 5 mars skriver Per I Gedin om Stockholmsutställningen 1930, som lanserade funktionalismen inom arkitekturen.

Stockholmsutställningen och ”funkis” omges av ett mytiskt skimmer och uppfattas allmänt som genombrottet för det moderna, rationella och goda samhället. Det handlade inte bara om arkitektur, utan också om en vision som bar vidare till folkhemmet, det starka samhället och socialdemokratin som statsbärande ideologi. Men skrapar man på ytan blir bilden mindre ljus. Den människosyn som genomsyrade funktionalismen var i själva verket nära besläktad med den tidens fascistiska idéer.

Stockholmsutställningen hyllade på olika sätt den ”nya” människan, en stark och idealiserad figur som höjde sig över den gamla tidens försoffade småborgare. Där visades skulpturer som har klara kopplingar till den nya ”konst” som i Sovjetunionen, Italien och Tyskland förhärligade regimen och gjorde rent hus med det som man betraktade som 20-talets unkna dekadens. I den centrala paviljongen ”Svea rike” hyllades den nordiskt vita rasen, som jämfördes med ”lappar” och andra lägre stående folk. Samtidigt tar utställningen också avstånd från ”Herr Medelson” som avbildas som motsatsen till frisksportaridealet – småfet, groggande och underkuvad.

Avståndstagande från det gamla och förlegade handlade inte bara om människosynen. Funktionalismens idé, som vidareutvecklades i stridsskriften ”Acceptera” 1931, motarbetade också hantverket och småskaligheten. Enhetlighet, storskalighet och kollektivism blev ledord för den modernistiska rörelsen. Tankegodset byggde till stora delar på Le Corbusiers idéer om stadsplanering med stora separerade hus och rivning av äldre bebyggelse. Hans förslag om rivning av Gamla Stan i Stockholm förverkligades dock aldrig. Le Corbusiers politiska kopplingar till den italienska fascismen och till Vichyregimen i Frankrike är omdiskuterade. Hans arkitektur bygger dock helt klart på den visionära modernism som hyllar bostaden som en maskin för ett kollektiv.

Mitt emot mitt hem på John Ericssonsgatan i Stockholm ligger fortfarande Sven Markelius kollektivhus från 1935, ofta besökt av grupper av arkitektstudenter från hela världen. Huset domineras av små lägenheter som inte erbjuder mycket mer än sovutrymme och ett litet sällskapsrum med balkong. Måltiderna intogs i en gemensam restaurang, eller skickades upp till lägenheten med en mathiss (den delen finns fortfarande kvar). Barnen förvarades i ett kindergarten, som dagis kallades på den tiden. Och smutstvätten skickades ned till den kollektiva tvättinrättningen via rör från lägenheterna. Bland initiativtagarna till kollektivhusprojektet märks särskilt Alva Myrdal.

Synen på den nya tidens människa bekräftades i Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Författarna föreslår bland annat att ”folkmaterialets kvalitet” ska förbättras genom sterilisering av undermåliga individer och selektiv avel. På så sätt skulle man minska antalet individer som bär på olämpliga ärftliga egenskaper. Det är tankar som varit i säck innan de kom i påse, bland annat i Herman Lundborgs Rasbiologiska institut. Lundborg var föreståndare för Stockholmsutställningens paviljong ”Svea rike”.

Det är lätt att avfärda de tankar som präglade Stockholmsutställningen som den tidens allmängods, något som senare tider inte berörs av. Det är inte sant. Stockholmsutställningen lade grunden för en utveckling som på många sätt fortsatte senare under 1900-talet. Rasbiologiska institutet fortsatte verksamheten fram till 1958, då namnet ändrades och institutionen knöts till Uppsala Universitet. Lagen om tvångssterilisering av fysiskt, mentalt eller socialt handikappade personer avskaffades 1976. En lag om tvångssterilisering vid könsbyte upphörde år 2013. När det gäller bostadsbyggande var den modell som lanserades genom Stockholmsutställningen dominerande under hela senare delen av 1900-talet, inte minst under det s.k. miljonprogrammet under 1960- och 70-talet.

En intressant parallell är den svenska konsumentpolitiken. Konsumentverket och konsumentpolitiken har sina rötter i det tidiga 70-talets socialdemokratiska ideologi. År 1971 lämnade den av regeringen tillsatta Konsumentutredningen sitt slutbetänkande Konsumentpolitik – riktlinjer och organisation (SOU 1971:37). I betänkandet kan man bland annat läsa att ”hushållen har en svag ställning i det samhällsekonomiska samspelet” och att ”det är en uppgift för konsumentpolitiken att avhjälpa svagheter”. Utredningen kritiserar den tidigare synen på hushållens behov, som betecknas som ”konkurrensekonomisk”. I stället menar man att man ”i konsumentverkets arbete inte i någon avgörande grad (kan) bygga på konsumenternas anspråk, uttryckta genom efterfrågan av produkter eller på andra sätt” och att ”behoven måste här – som i annat samhällsarbete – formuleras normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner om individernas välbefinnande.”

Synen att staten är bättre skickad än konsumenterna själva att bedöma och styra hur de ska tillgodose sina behov påminner på att slående sätt om 30-talets bostadspolitiska ambitioner. De som flyttade in i de nya bostäderna tillfrågades inte om sina önskemål, man ansåg att de skulle lära sig att bo där även om de inte gillade det. Med Gunnar Myrdals ord: ”Människorna måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de kom att uppskatta det slagets konsumtion, och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder.”

Annika Strandhäll tyckte sig i Ungern se en politik ”som osar 30-tal”. Men 30-talet är mer närvarande, här och nu, än vi gärna vill medge. Det finns en ideologi som vi kan kalla modernismen, för att undvika de politiska etiketter som känns mer provocerande, och den finns fortfarande i många av de strukturer som är en del av dagens svenska samhälle. Det handlar inte om de små, extrema grupper som excellerar i vit makt-romantik. Det handlar inte heller om politiska partier som driver en nationalkonservativ eller socialkonservativ linje. Modernismen finns som inslag i main-stream-samhället. Det är där den bör identifieras, och kritiseras på saklig grund. Inte genom antagonistiska invektiv, utan genom argument.

I ett samhällsklimat som det svenska är det svårt att erbjuda trovärdiga alternativ till modernismens visioner. I understreckaren pekar Per I Gedin på att det före Stockholmsutställningen fanns starka krafter som ville verka för en småskalig stadsplanering i österrikaren Camillo Sittes anda. I Stockholm finns bostadsområdena Lärkstaden och Röda bergen som uttrycker en helt annan människosyn än funktionalismen. I Göteborg finns Lorensbergs villastad och Landala egnahem. De medborgare och det samhälle som känner samklang med det slaget av boende är inte samma som de som trivs i Le Corbusiers Unité d’habitation i Marseille. Och det senare slaget av människor kanske inte finns alls? Det som finns är i stället en visionär elit som anser sig bättre förstå vad som är bäst för andra.

I grunden är det politik det handlar om. Vilket slag av samhälle vi vill utveckla. Få stöder fascism eller nazism idag. Men modernismen lever på många sätt kvar, med sin lust att ”riva för att få luft och ljus”, med sin prioritering av kollektivet, med sin fäbless för stora visionära lösningar. Det borde vara dags nu att se till individen, att värna traditionen, att låta samhället betyda något annat än staten.

Professorn i global hälsa Mats Målqvist skriver i SvD den 4 mars 2019 att ”det är en politik som minskar inkomstklyftorna och en gemensam vision om ett jämlikt samhälle” som förklarar Finlands goda resultat på en rad områden. Debatten om Finland visavi Sverige har handlat om bland annat broderlandets framgångar på områdena polis, skola, sjukvård och renare luft samt att finländarna är såväl godare som lyckligare människor.  Att Målqvist har hittat förklaringen till alla dessa framgångar verkar alltför bra för att vara sant. Och det är det naturligtvis inte heller.

För att ge trovärdighet åt sin tes hänvisar Målqvist till Nordiska Ministerrådets rapport: Increasing Income Inequality in the Nordics – Nordic Economic Policy Review 2018, sid 21). Rapporten stöder påståendet att inkomstskillnaderna – enligt den s.k. GINI-koefficienten – har ökat i Sverige, något mer än i Finland. Däremot behandlar rapporten inte hur detta kan ha påverkat luftkvalitet eller skolresultat i Finland.

Mark Twain (och kanske ursprungligen Benjamin Disraeli) menade som bekant att det finns tre slag av lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Det finns därför goda skäl att se skeptiskt på förmenta statistiska bevis, även när de förs fram av professorer.

Målqvist bygger sin debattartikel på statistik över inkomstskillnadernas förändring, inte på nivån. Den gängse diskussionen om farorna med stora inkomstskillnader – osagt om det är sant eller ej – handlar däremot just om nivån, dvs. hur stora skillnaderna är mellan olika grupper i ett samhälle. När det gäller inkomstutjämning  ligger alla de nordiska länderna i den absoluta toppen bland världens länder. Mycket talar för att de länder som uppvisar stora inkomstskillnader drabbas av sociala spänningar och dysfunktionalitet och att en förändring mot mindre skillnader kan vara gynnsam. Något stöd för att de länder som redan ligger i toppen skulle vinna på en än längre gående ekonomisk utjämning finns inte. I varje fall är det inget som Målqvist lyckas visa i sin artikel.

Tvärtom finns flera omständigheter som talar för motsatsen. Bläddrar man längre fram i Nordiska Ministerrådets rapport finner man att en ökning av inkomstskillnaderna är starkt korrelerad till en allmän inkomstökning. Enkelt uttryckt: när man får det bättre ökar också skillnaderna. En annan del av rapporten handlar om hur ökningen av inkomstskillnaderna kan förklaras av utvecklingen för det högsta inkomstskiktet. Det är allmänt känt att svenska (och nordiska) företagsledare har löner som är markant lägre än motsvarande tjänstemän i jämförbara länder.  Om de skillnaderna har minskat skulle det kunna leda till bättre möjligheter för svenska storföretag att rekrytera kvalificerade medarbetare. Kanske också att den osunda floran av förmåner vid sidan av lönen rensas.

Verkligheten är som vanligt komplex. Debattartiklar som på ett slarvigt sätt hänvisar till statistik för att ge trovärdighet bör ses med stor skepsis. Särskilt om den tes som förs fram ger näring åt utbredda fördomar. Och även om avsändaren är professor.

”An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur” (Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs). Citatet tillskrivs Axel Oxenstierna, som i övrigt gjorde sitt bästa för att genom sitt livsverk falsifiera hypotesen. Men mycket talar för att han själv snarare utgjorde undantaget än regeln.

För närmare 30 år sedan hade jag en chef som hade både klokskap och integritet. Han hade på nära håll sett hur världen – inte minst Sverige – styrs. ”När de kommer upp på de höga nivåerna blir de fartblinda”, förklarade han för mig. ”De tror att de är osårbara”. Det är inte svårt att komma på exempel, och de finns i alla sektorer – politiken, offentlig förvaltning, näringslivet och kulturen.

Troligen beror fenomenet inte på att fartblinda personer har lättare att avancera till höga nivåer. Min föreställning är i stället att den som nått en framskjuten position intalar sig att uppgiften, snarare än den egna personen, är viktigare än allt annat. Därför kan det vara nödvändigt att skrivna och oskrivna regler eller ekonomiska och andra begränsningar får stå tillbaka, så att uppgiften kan främjas med maximal effektivitet. De förmåner man får del av upplevs ha ett högre syfte. Och man föreställer sig att omvärlden gör samma prioritering, med känt resultat när så inte är fallet.

Tondövhet är ett besläktat men ändå annorlunda fenomen. Där handlar det snarare om att man ser sin egen uppfattning om vad som är riktigt och viktigt som så självklar att man inte förstår hur någon kan uppleva verkligheten på ett annat sätt. Man varken kan eller vill lyssna.

EU-ordförande Donald Tusk menar att det finns en särskild plats i helvetet för dem som drev på för Brexit, påhejad av Guy Verhofstadt som tvivlar på att Lucifer skulle släppa in dem. Margot Wallström kan inte förlåta britterna, som på grund av dåligt politiskt ledarskap skapar ett historiskt misstag och skapar problem för oss alla. Madeleine Albright tycks i en bok (Fascism. En varning) mena att all opposition mot globalisering och kapitalism hotar en god och nödvändig världsordning. De opinioner som lyft fram Chavez, Erdogan och Trump pekas inte explicit ut som fascistiska men diskuteras i en sådan kontext. I Frankrike har François Hollandes uttryck les sans-dents (de tandlösa) för att beteckna det folkliga missnöjet följts av Emmanuel Macrons les fainéants (latmaskarna). Exemplen på tondövhet är legio.

Samhället behöver eliter, människor som är särskilt duktiga och framgångsrika inom sitt område. Världen vore tråkigare utan de bästa artisterna, torftigare utan de bästa konstnärerna, författarna och kompositörerna. Vi skulle vara fattigare utan de skickligaste entreprenörerna, våra organisationer skulle vara ineffektivare utan de bästa ledarna. Världen skulle utvecklas sämre utan de bästa forskarna. Och vi skulle troligen leva i en bättre värld med bättre politiker.

Men elitism förpliktar. När eliten uppfattas som alltför självgod, när fartblindhet och tondövhet breder ut sig, då föds missnöje och protest.

Demokratins viktigaste funktion, som jag ser det, är att medborgarna kan säga stopp när man inte är nöjd. Det är vad som har hänt i USA när majoriteten valde Donald Trump till president, i Storbritannien när man valde Brexit och i Frankrike när man först utplånade de två partier som under lång tid hade dominerat fransk politik och nu går ut på gatorna för att markera sitt missnöje med den som man fick i stället.

Folklig demokratisk protest fungerar bra för att säga nej till det man inte vill ha. Den fungerar inte lika bra för att formulera alternativ. I Storbritannien förefaller allt nu peka mot en utgång som ingen kommer att bli nöjd med. I Frankrike uppfattar allt mellan yttersta vänstern och yttersta högern de gula västarna som ”sitt folk”. Man styr inte om ett tåg till en bättre kurs med hjälp av nödbromsen. Det behövs något mer.

Demokratisk medborgarmakt utövas genom politik och politik skapas av politiker. Politiker med det förstånd som Axel Oxenstierna efterlyste, men som också har den integritet som motverkar fartblindhet och den empati som motverkar tondövhet. En elit, men en god elit.

Kaj Schueler skriver i SvD:s kulturbilaga den 27 januari att han – apropå minnesdagen av förintelsen – känner en tilltagande oro över att vi inte lärt oss den läxa som historien försökt undervisa oss om. ”Vart är vi på väg när hatiskt och främlingsfientligt tal har flyttat in på den etablerade politiska arenan?”

Är det verkligen så? Att det finns kommentatorer på sociala medier som uttrycker sig på ett sätt som inte är comme-il-faut i mer civiliserade rum går inte att förneka. Likaså att det i samma medier finns de som ger uttryck för rasföreställningar eller som skär alla människor med visst geografiskt ursprung över en kam. Men det kan knappast betecknas som den ”etablerade politiska arenan”. Skulle verkligen debatten i Sveriges riksdag, på de rikstäckande dagstidningarnas ledarsidor eller i SVT:s nyhetssändningar ha gett uttryck för hat eller tagit ställning för främlingsfientlighet? Att skapa halmdockor bidrar inte till ökad förståelse för vad som är det verkliga problemet.

Vem är för övrigt ”vi” som inte har lärt sig läxan? Är det Kaj Schueler som ifrågasätter förintelsen. Nej, naturligtvis inte. Man får förmoda att han räknar sig de goda människorna som står fast i sin övertygelse att allt ha förstått, i en omgivning som bättre borde läsa på sin läxa.

Om vi ska lära oss något av historien, exempelvis varför Weimarrepubliken sopades undan av en nationellt socialistisk regim, räcker det inte med att det hade varit bättre om de goda demokraterna hade fortsatt att vara goda demokrater. Det avgörande var att de blev färre, eftersom de hade misslyckats att leverera det som alltmer missnöjda och frustrerade medborgare ville ha. Med alla sina goda ambitioner hade Weimarrepubliken inte lyckats förhindra social oro, tilltagande kriminalitet, skakiga statsfinanser och många människors upplevelse av att deras privatekonomi såg allt mörkare ut.

Det finns goda skäl att dela den oro Kaj Schueler känner när han blickar ut över Europa. Man behöver för övrigt inte lyfta blicken längre än till vårt eget lands gränser. Men oron borde i första hand handla om orsakerna till missnöjet med tingens ordning. Det räcker inte med att förfasa sig över ”de onda” och hur missnöjet kommer till uttryck. I stället måste vi släppa den bekväma övertygelsen om att allt i grunden står väl till i vårt land. Det fanns orsaker till att Hitler fick så starkt stöd i mellankrigstidens Tyskland, på samma sätt som det finns orsaker till att små grupper av nättroll och vitmaktsromantiker nu dyker upp i vårt land. Och att också ”vanliga” människor känner en tilltagande oro för att alltför mycket har gått helt snett.

De som styr vårt land har inte levererat, och det gäller på en rad områden. Det handlar inte bara om en stark befolkningsökning under kort tid genom invandring från utomeuropeiska länder. Men en del av förklaringen är att regeringar dels har förnekat konsekvenserna av ”öppna hjärtan” för det svenska samhällets hållbarhet, dels misslyckats att vidta de åtgärder som krävs för att situationen ska bli hanterlig.

Människors missnöje med den tilltagande kriminaliteten i utanförskapsområden är inte ett uttryck för främlingsfientlighet utan en högst legitim reaktion. Likaså missnöjet med att grupper av unga män som inte respekterar vår sociala kod skapar oro på bibliotek och gör att tjejer inte törs röra sig fritt på gator och torg. Likaså oron för att den kommunala ekonomin har blivit en tickande bomb. Likaså förtvivlan över att polisen inte kan utreda vardagsbrott och att sjukvården och äldrevården går på knäna. Likaså upprördheten över skolans oförmåga att ge barn och ungdomar den utbildning de förtjänar under lugna och ordnade förhållanden.

Kanske hade Weimarrepubliken lyckats bevara Tyskland demokratiskt med en kraftfullare politik som hade tagit människors missnöje på allvar? Ingen vet. Vi har idag möjlighet att lära av historiens läxa. Och den läxan är inte att brännmärka medborgarnas missnöje som orsaken till problemen. Missnöjet är bara symtomet. Lösningen ligger i stället i en bättre politik, som tar problemen på allvar i stället för att fortsätta ”business-as-usual”, och som inte slår sig till ro med att intala sig att man tillhör ”de goda”.

Det sägs att det är viktigare att ställa rätt frågor än att ge rätt svar. En djupdykning i morgontidningen ger i varje fall ofta upphov till många obesvarade frågor. Exempelvis Svenska Dagbladet Näringsliv den 17 januari.

En fet rubrik utropar ”Nytt rekord: 636 000 i bostadskö i Stockholm”. Vem sätter inte kaffet i vrångstrupen vid ett sådant besked? Att den bostadsbrist som många talar om kan ha nått sådana höjder! Vad betyder egentligen 636 000? Stockholms stads nuvarande befolkning uppgick den 30 september 2018 till 960 031 personer. Så 66 procent av stockholmarna skulle sakna bostad? Sover under en gran? Nej naturligtvis inte. Varför står de då i kö? Förmodligen för att de vill ha en annan bostad – större eller mindre, dyrare eller billigare, eller kanske i en annan del av Stockholm? Många kanske rentav köar i fåfängt hopp om något som inte finns, därför att de inte är beredda att betala vad det kostar. Kanske den långa kön egentligen inte har något alls att göra med någon bostadsbrist utan snarare med den bristande flexibiliteten på bostadsmarknaden. Frågor, frågor.

Längre ner i samma artikel får vi veta att Bostadsförmedlingen under det senaste året bara förmedlade 7 900 vanliga hyresrätter som inte var öronmärkta. Dock gick många av dessa till internköer. Det är naturligtvis glädjande för de ca 8 000 stockholmare (eller färre) vars bostadshopp gick i uppfyllelse. Mindre roligt för de andra 628 000. Att ha hjälpt 1,25 procent av de köande låter inte så imponerande, som kvantifierad måluppfyllelse. Hur nu målet ser ut. En naturlig fråga borde vara varför Bostadsförmedlingen överhuvudtaget existerar. Den måste förmodligen dra en del resurser, även om resultatet är magert. Är det skälet till att fastighetsägare i olika delar av Sverige nu skapar sin egen bostadsförmedling? Fler frågor.

En annan artikel berättar om Marie Linders varning med anledning av januariöverenskommelsen. Marie Linder är ordförande för hyresgästföreningen, och hon är djupt besviken.

– Inför man fria marknadshyror i nyproduktionen så kommer samhället att tvingas ge stöd för att människor inte ska hamna på gatan, säger hon.

Resonemanget är lite svårt att förstå. Om en nybyggd hyreslägenhet erbjuds till bostadskonsumenterna har de – eller snarare en av dem – möjlighet att acceptera erbjudandet, eftersom man anser sig kunna klara den föreslagna hyran. Hur skulle det kunna innebära att man hamnar på gatan? Alla de andra bostadskonsumenterna hamnar naturligtvis inte heller på gatan för att man tackar nej till en lägenhet med marknadshyra. Sedan finns alternativet att ingen är intresserad av erbjudandet. Då kan fastighetsägaren välja mellan att sänka hyran (till en nivå som också är en marknadshyra) eller att låta lägenheten stå tom. Det senare blir naturligtvis kostsamt i längden. Om det får till konsekvens att fastighetsägaren kommer på obestånd blir det en tydlig signal till andra aktörer på marknaden att akta sig för att hamna i samma situation. Men vad som än händer, hur skulle det kunna leda till att någon hamnar på gatan?

Påståendet att frågorna är viktigare än svaren gäller nog mer för vetenskaplig forskning än för media. Min förväntan på media är snarare att de ska hjälpa mig att bättre förstå vad som händer i världen. Inte att de okritiskt ska återge påståenden och fakta som bara reser följdfrågor. De frågorna borde journalisten i stället själv ha ställt, vridit och vänt på, diskuterat möjliga svar, och på så sätt bidragit till att skingra dimridåerna.

Det här inlägget har tidigare publicerats i MEDbloggen

Arbetslösheten och dess spegelbild sysselsättningen är centrala begrepp i den politiska debatten om nationens hälsotillstånd. Arbetslösheten går ned när sysselsättningen ökar. Men sysselsättningen kan öka av andra orsaker än att fler människor får en reguljär anställning. Som sysselsatta räknas även de som arbetat så lite som en timma under mätveckan och de som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska program. Ett intressantare mått är därför hur många som uppnår egenförsörjning, dvs. har en inkomst som täcker levnadsomkostnaderna utan tillskott av subventioner eller bidrag från skattemedel.

Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar ger inget besked om nivån på eller utvecklingen av egenförsörjningen. Men redan arbetslöshetstalen ger anledning till missmod. Arbetsförmedlingen kritiseras för att man inte lyckas matcha arbetssökande med lediga jobb. Arbetsmarknadslagstiftningen skapar inlåsningseffekter och motverkar flexibilitet. Vi har hamnat i ett läge med både brist på arbetskraft och arbetslöshet.

Problemet är idag större än bara bristande flexibilitet. Sveriges ekonomi blir alltmer sofistikerad och förutsätter i hög utsträckning att arbetskraftens kompetens motsvarar godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan. Samtidigt saknar ca en tredjedel av dem som söker sin första anställning den kompetensen. Det är delvis ett resultat av en stor invandring från länder där skolan är bristfällig, såväl kvantitativt som kvalitativt. Men även den svenska skolans misslyckanden bär en stor del av skulden.

Sverige behöver bättre möjligheter till egenförsörjning också för dem som inte når upp till den nuvarande arbetsmarknadens kompetenskrav. Tre slag av lösningar har föreslagits av riksdagspartierna: sänkta ingångslöner, utbildning och arbetsmarknadspolitiska program. En lägre lön löser inte problemet om den arbetssökande saknar förutsättningar för att klara det erbjudna jobbet. Utbildning löser inte problemet om en vuxen person skulle behöva komplettera sin kompetens motsvarande tolv års studier i svensk skola. Och åtgärder som i realiteten ofta innebär livslång skattefinansierad ersättning för sysselsättning som inte efterfrågas på marknaden är ekonomiskt ohållbart. Därför utgör inget av förslagen någon hållbar lösning på dagens största problem på det arbetsmarknadspolitiska området

Lösningen ligger i stället i att ta bort de olika hinder som finns för egenregiarbete. Allt arbete behöver inte handla om anställning. Allt arbete behöver inte utföras i de högteknologiska industri- och tjänstebranscher som utgör Sveriges ekonomiska motor. Det måste också finnas utrymme för enklare verksamhet inom handel, tillverkning och olika slag av tjänster som entreprenör och egenföretagare.

Två slag av hinder motverkar etableringen av nya småföretag. Dels byråkratiska hinder, exempelvis administrativa krav, anställningsregler och svårhanterliga myndighetskontakter. Dels ekonomiska hinder, genom att även verksamhet som generar låga intäkter är föremål för beskattning och avgifter. Det kan handla om såväl inkomst- och bolagsskatt som arbetsgivaravgifter och olika punktskatter. Med nya öppningar för många att etablera egenregiverksamhet blir det också möjligt att radikalt rensa i floran av bidrag och skattefinansierade program som statistiskt höjer sysselsättningsgraden men som i realiteten utgör ett hinder för egenförsörjning.

I det goda civilsamhället strävar alla att göra rätt för sig och den som är vuxen och frisk försörjer sig själv utan stöd från skattebetalarkollektivet.

För två- trehundraår sedan trodde vanligt folk på tomtar och troll. Kanske inte i just den skepnad som nittonhundratalets barnboksförfattare har skapat. Men i alla fall som delar av en fauna tillsammans med allsköns oknytt som vittror, mylingar, bäckahästar och glosuggor.

Alla var naturligtvis inte vidskepliga. I upplysningens tidevarv var lärda människor ganska väl medvetna om hur världen fungerar, även om också de ibland kunde hänge sig åt villfarelser. Dock inte när det gällde existensen av tomtar och troll.

Hur kom det sig att kunskapen fanns men inte nådde ut till ”vanligt folk”? Förklaringen är enkel, de flesta människor nåddes inte av elitens kunskap. Det var först under 1800-talet som en bredare allmänhet hade tillgång till tidningar eller böcker, andra än Bibeln och Katekesen. Man fick i stället sin information från människor på den egna kunskaps- och bildningsnivån. Byskvaller.

Även idag får många människor huvuddelen av sin information om hur världen fungerar från dem som befinner sig på samma kunskaps- och bildningsnivå. Visst finns ett överflöd av tidningar och böcker som vidarebefordrar resultaten av människans ständiga jakt på fördjupad kunskap om världen och tingen. Men allt färre prenumererar på en daglig nyhetstidning. Och i de stora rikstäckande tidningar som fortfarande finns tränger agendajournalistik och känslomässiga reportage ut de djupare analyser och artiklar som lär oss skilja sanning från myt. Böcker finns också i överflöd, och bokläsandet rapporteras öka. Men dominansen för underhållningslitteratur är överväldigande.

Det som är nytt i vår tid är det nätbaserade informationsflödet. Där finns seriösa nättidningar och bloggar för den som vill och orkar gå på djupet. Men för de flesta är de sociala medierna – Facebook, Twitter och många andra – den källa som främst formar uppfattningar och attityder. Och där, bland spontana oneliners och hätska kommentarer, finns både tomtar och troll.

Tomtar uppfyllda av godhet och humanitära ideal men utan kontakt med den verkliga världen. Ondskefulla troll som vill locka de aningslösa in i bergakungens sal.

Upplysningsfilosoferna nådde inte ut med sitt budskap om rationalitet och evidens till folket i stugorna. De motarbetades också av många i sin tids elit. Johan Henrik Kellgrens dikt Ljusets fiender beskriver olika grunder för motståndet, bland annat hänvisningen till den urspårade franska revolutionen – ”ell’n är lös på söder”. Den som idag för fram obekväma fakta riskerar på liknande sätt att misstänkliggöras som populistisk eller extrem. Men för att citera en annan av våra döda poeter – Esaias Tegnér – ”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld och pekar alltjämt till en annan.”

Om en knapp vecka infaller årets mörkaste dag, den dag som Kellgren skriver om. Sedan blir det bara bättre.

För mig handlar politik om att välja. Välja till och välja bort. Andra menar att politikens kärna är att vilja, exempelvis Leni Riefenstahl och Olof Palme. Att välja är svårare än att vilja, eftersom valet betyder att olika alternativ ställs mot varandra. Viljan kan däremot vara starkare eller svagare, men riktningen ifrågasätts inte.

Satsningar eller regler?

I den politiska verktygslådan fins två verktyg, pengar och regler. Att öka den mängd pengar som tas in från skattebetalarna och sedan betalas ut till olika ändamål kallas satsningar. I dagens politiska landskap handlar allt om satsningar, som om mer pengar vore svaret på alla stora problem.

Grundproblemet i skolan, polisen och sjukvården är inte pengar, det är att lärare, poliser och sjuksköterskor har fått nog. Från politiskt håll föreslås ständigt nya satsningar, men det förslår inte mot de problem som skapar missnöje. Det är hög tid att plocka fram det andra verktyget, regler som förändrar dysfunktionella strukturer.

Uppdrag eller resultat?

MUF-ordföranden Benjamin Dousas kommentar till Annie Lööfs kravlista att ”det för hans del inte spelade någon roll vem som gjorde det rätta”, och att det som verkligen betydde något var att det blev bra för Sverige, har väckt en viss uppståndelse. Att Stefan Löfven som statsminister skulle driva en högerliberal ekonomisk politik hör naturligtvis till fablernas värld, men principfrågan är intressant. Vad är viktigast för ett parti, att få in förtroendevalda i politiska församlingar eller att de politiska mål som partiet strävar efter förverkligas? Valet är inte självklart, inte heller att det första automatiskt leder till det andra.

Resultat nu eller på sikt?

Många kritiserar partierna för kortsiktig politik. Utspel drivs av nästa opinionsmätning eller  reaktioner på det som för dagen dominerar löpsedlarna. På så sätt blir politiken snuttifierad och bilden av de grundläggande skillnaderna mellan olika ideologier grumlas.

Att presentera ett program för det Sverige vi vill se år 2030 eller 2050 kan uppfattas som bisarrt eller som befriande. Så går det inte till i politikens värld idag. Men det kan också vara det som allt fler önskar. Ännu ett svårt val.

 

 

Övergångsregeringens nyligen lagda övergångsbudget bedöms nu ge ett guldläge för den regering som tar över stafettpinnen. Skälet är att den opolitiska budgeten erbjuder ett ”reformutrymme” på uppemot 30 miljarder kronor.

Med andra ord, nästa regering, oavsett färg och sammansättning, anses kunna sätta sprätt på ytterligare 4 000 kronor per väljare i form av olika ”satsningar”. Underförstått, partierna kan nu lova fler gåvor från ovan som de tacksamma väljarna kommer att belöna genom sina partisympatier.

Men varför frågar sig då ingen om inte pengarna hellre borde lämnas tillbaka till skattebetalarna? Är ”reformutrymmet” inte i själva verket ett tecken på att staten har tagit ut för höga skatter?

Men en sådan slutsats vore naturligtvis att underkänna sin egen politik. Det finns idag inget riksdagsparti som på allvar ifrågasätter det svenska skattetrycket på drygt 44 procent av BNP – en femteplats från toppen bland OECD-länderna och 10 procentenheter över OECD-genomsnittet. Om det finns pengar ska de naturligtvis spenderas, och det finns mycket som skattepengar kan gå till.

Exempelvis att etablera ett ny statlig myndighet liknande Jämställdhetsmyndigheten – en ideologisk tankesmedja som har till uppgift att uppfostra medborgarna utan att kunna precisera vad som ska uppnås och hur det ska utvärderas.

Exempelvis att ge public service ökade resurser för att producera TV-program liknande Alla för en, Andra åket eller Första dejten.

Exempelvis att lansera ett nytt sysselsättningsprogram som sällan leder till osubventionerad anställning och inte kräver arbetsinsatser som efterfrågas.

Exempelvis att finansiera religiösa och kulturella föreningar med odemokratisk agenda.

Varför så aparta exempel, när vi väl känner behoven på områden som försvaret, polisen, sjukvården och infrastrukturen? Exemplen är valda just för att Sverige inte skulle ligga i topp när det gäller skattetryck om statsbudgeten inte hade spenderats så ansvarslöst redan tidigare.

Att det är ett skriande behov av pengar till försvaret och järnvägsunderhållet har ett direkt samband med att alltför mycket har gått till dubiösa nyskapade myndigheter, till underhållning som de intresserade själva borde finansiera, till inlåsning av arbetslösa i medborgarlönsliknande arrangemang och till en flora av stöd till verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte statens, i den mån verksamheten alls är önskvärd.

Att det är ett skriande behov av förändring på polisens och sjukvårdens område har ett direkt samband med fixeringen vid att ”satsningar” är enda lösningen på problem när det i själva verket handlar om organisation och struktur.

Därför är identifieringen av ett ”reformutrymme” inte en del av lösningen, det är en del av problemet.