Skrönsakslandets blogg

”An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur” (Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs). Citatet tillskrivs Axel Oxenstierna, som i övrigt gjorde sitt bästa för att genom sitt livsverk falsifiera hypotesen. Men mycket talar för att han själv snarare utgjorde undantaget än regeln.

För närmare 30 år sedan hade jag en chef som hade både klokskap och integritet. Han hade på nära håll sett hur världen – inte minst Sverige – styrs. ”När de kommer upp på de höga nivåerna blir de fartblinda”, förklarade han för mig. ”De tror att de är osårbara”. Det är inte svårt att komma på exempel, och de finns i alla sektorer – politiken, offentlig förvaltning, näringslivet och kulturen.

Troligen beror fenomenet inte på att fartblinda personer har lättare att avancera till höga nivåer. Min föreställning är i stället att den som nått en framskjuten position intalar sig att uppgiften, snarare än den egna personen, är viktigare än allt annat. Därför kan det vara nödvändigt att skrivna och oskrivna regler eller ekonomiska och andra begränsningar får stå tillbaka, så att uppgiften kan främjas med maximal effektivitet. De förmåner man får del av upplevs ha ett högre syfte. Och man föreställer sig att omvärlden gör samma prioritering, med känt resultat när så inte är fallet.

Tondövhet är ett besläktat men ändå annorlunda fenomen. Där handlar det snarare om att man ser sin egen uppfattning om vad som är riktigt och viktigt som så självklar att man inte förstår hur någon kan uppleva verkligheten på ett annat sätt. Man varken kan eller vill lyssna.

EU-ordförande Donald Tusk menar att det finns en särskild plats i helvetet för dem som drev på för Brexit, påhejad av Guy Verhofstadt som tvivlar på att Lucifer skulle släppa in dem. Margot Wallström kan inte förlåta britterna, som på grund av dåligt politiskt ledarskap skapar ett historiskt misstag och skapar problem för oss alla. Madeleine Albright tycks i en bok (Fascism. En varning) mena att all opposition mot globalisering och kapitalism hotar en god och nödvändig världsordning. De opinioner som lyft fram Chavez, Erdogan och Trump pekas inte explicit ut som fascistiska men diskuteras i en sådan kontext. I Frankrike har François Hollandes uttryck les sans-dents (de tandlösa) för att beteckna det folkliga missnöjet följts av Emmanuel Macrons les fainéants (latmaskarna). Exemplen på tondövhet är legio.

Samhället behöver eliter, människor som är särskilt duktiga och framgångsrika inom sitt område. Världen vore tråkigare utan de bästa artisterna, torftigare utan de bästa konstnärerna, författarna och kompositörerna. Vi skulle vara fattigare utan de skickligaste entreprenörerna, våra organisationer skulle vara ineffektivare utan de bästa ledarna. Världen skulle utvecklas sämre utan de bästa forskarna. Och vi skulle troligen leva i en bättre värld med bättre politiker.

Men elitism förpliktar. När eliten uppfattas som alltför självgod, när fartblindhet och tondövhet breder ut sig, då föds missnöje och protest.

Demokratins viktigaste funktion, som jag ser det, är att medborgarna kan säga stopp när man inte är nöjd. Det är vad som har hänt i USA när majoriteten valde Donald Trump till president, i Storbritannien när man valde Brexit och i Frankrike när man först utplånade de två partier som under lång tid hade dominerat fransk politik och nu går ut på gatorna för att markera sitt missnöje med den som man fick i stället.

Folklig demokratisk protest fungerar bra för att säga nej till det man inte vill ha. Den fungerar inte lika bra för att formulera alternativ. I Storbritannien förefaller allt nu peka mot en utgång som ingen kommer att bli nöjd med. I Frankrike uppfattar allt mellan yttersta vänstern och yttersta högern de gula västarna som ”sitt folk”. Man styr inte om ett tåg till en bättre kurs med hjälp av nödbromsen. Det behövs något mer.

Demokratisk medborgarmakt utövas genom politik och politik skapas av politiker. Politiker med det förstånd som Axel Oxenstierna efterlyste, men som också har den integritet som motverkar fartblindhet och den empati som motverkar tondövhet. En elit, men en god elit.

Kaj Schueler skriver i SvD:s kulturbilaga den 27 januari att han – apropå minnesdagen av förintelsen – känner en tilltagande oro över att vi inte lärt oss den läxa som historien försökt undervisa oss om. ”Vart är vi på väg när hatiskt och främlingsfientligt tal har flyttat in på den etablerade politiska arenan?”

Är det verkligen så? Att det finns kommentatorer på sociala medier som uttrycker sig på ett sätt som inte är comme-il-faut i mer civiliserade rum går inte att förneka. Likaså att det i samma medier finns de som ger uttryck för rasföreställningar eller som skär alla människor med visst geografiskt ursprung över en kam. Men det kan knappast betecknas som den ”etablerade politiska arenan”. Skulle verkligen debatten i Sveriges riksdag, på de rikstäckande dagstidningarnas ledarsidor eller i SVT:s nyhetssändningar ha gett uttryck för hat eller tagit ställning för främlingsfientlighet? Att skapa halmdockor bidrar inte till ökad förståelse för vad som är det verkliga problemet.

Vem är för övrigt ”vi” som inte har lärt sig läxan? Är det Kaj Schueler som ifrågasätter förintelsen. Nej, naturligtvis inte. Man får förmoda att han räknar sig de goda människorna som står fast i sin övertygelse att allt ha förstått, i en omgivning som bättre borde läsa på sin läxa.

Om vi ska lära oss något av historien, exempelvis varför Weimarrepubliken sopades undan av en nationellt socialistisk regim, räcker det inte med att det hade varit bättre om de goda demokraterna hade fortsatt att vara goda demokrater. Det avgörande var att de blev färre, eftersom de hade misslyckats att leverera det som alltmer missnöjda och frustrerade medborgare ville ha. Med alla sina goda ambitioner hade Weimarrepubliken inte lyckats förhindra social oro, tilltagande kriminalitet, skakiga statsfinanser och många människors upplevelse av att deras privatekonomi såg allt mörkare ut.

Det finns goda skäl att dela den oro Kaj Schueler känner när han blickar ut över Europa. Man behöver för övrigt inte lyfta blicken längre än till vårt eget lands gränser. Men oron borde i första hand handla om orsakerna till missnöjet med tingens ordning. Det räcker inte med att förfasa sig över ”de onda” och hur missnöjet kommer till uttryck. I stället måste vi släppa den bekväma övertygelsen om att allt i grunden står väl till i vårt land. Det fanns orsaker till att Hitler fick så starkt stöd i mellankrigstidens Tyskland, på samma sätt som det finns orsaker till att små grupper av nättroll och vitmaktsromantiker nu dyker upp i vårt land. Och att också ”vanliga” människor känner en tilltagande oro för att alltför mycket har gått helt snett.

De som styr vårt land har inte levererat, och det gäller på en rad områden. Det handlar inte bara om en stark befolkningsökning under kort tid genom invandring från utomeuropeiska länder. Men en del av förklaringen är att regeringar dels har förnekat konsekvenserna av ”öppna hjärtan” för det svenska samhällets hållbarhet, dels misslyckats att vidta de åtgärder som krävs för att situationen ska bli hanterlig.

Människors missnöje med den tilltagande kriminaliteten i utanförskapsområden är inte ett uttryck för främlingsfientlighet utan en högst legitim reaktion. Likaså missnöjet med att grupper av unga män som inte respekterar vår sociala kod skapar oro på bibliotek och gör att tjejer inte törs röra sig fritt på gator och torg. Likaså oron för att den kommunala ekonomin har blivit en tickande bomb. Likaså förtvivlan över att polisen inte kan utreda vardagsbrott och att sjukvården och äldrevården går på knäna. Likaså upprördheten över skolans oförmåga att ge barn och ungdomar den utbildning de förtjänar under lugna och ordnade förhållanden.

Kanske hade Weimarrepubliken lyckats bevara Tyskland demokratiskt med en kraftfullare politik som hade tagit människors missnöje på allvar? Ingen vet. Vi har idag möjlighet att lära av historiens läxa. Och den läxan är inte att brännmärka medborgarnas missnöje som orsaken till problemen. Missnöjet är bara symtomet. Lösningen ligger i stället i en bättre politik, som tar problemen på allvar i stället för att fortsätta ”business-as-usual”, och som inte slår sig till ro med att intala sig att man tillhör ”de goda”.

Det sägs att det är viktigare att ställa rätt frågor än att ge rätt svar. En djupdykning i morgontidningen ger i varje fall ofta upphov till många obesvarade frågor. Exempelvis Svenska Dagbladet Näringsliv den 17 januari.

En fet rubrik utropar ”Nytt rekord: 636 000 i bostadskö i Stockholm”. Vem sätter inte kaffet i vrångstrupen vid ett sådant besked? Att den bostadsbrist som många talar om kan ha nått sådana höjder! Vad betyder egentligen 636 000? Stockholms stads nuvarande befolkning uppgick den 30 september 2018 till 960 031 personer. Så 66 procent av stockholmarna skulle sakna bostad? Sover under en gran? Nej naturligtvis inte. Varför står de då i kö? Förmodligen för att de vill ha en annan bostad – större eller mindre, dyrare eller billigare, eller kanske i en annan del av Stockholm? Många kanske rentav köar i fåfängt hopp om något som inte finns, därför att de inte är beredda att betala vad det kostar. Kanske den långa kön egentligen inte har något alls att göra med någon bostadsbrist utan snarare med den bristande flexibiliteten på bostadsmarknaden. Frågor, frågor.

Längre ner i samma artikel får vi veta att Bostadsförmedlingen under det senaste året bara förmedlade 7 900 vanliga hyresrätter som inte var öronmärkta. Dock gick många av dessa till internköer. Det är naturligtvis glädjande för de ca 8 000 stockholmare (eller färre) vars bostadshopp gick i uppfyllelse. Mindre roligt för de andra 628 000. Att ha hjälpt 1,25 procent av de köande låter inte så imponerande, som kvantifierad måluppfyllelse. Hur nu målet ser ut. En naturlig fråga borde vara varför Bostadsförmedlingen överhuvudtaget existerar. Den måste förmodligen dra en del resurser, även om resultatet är magert. Är det skälet till att fastighetsägare i olika delar av Sverige nu skapar sin egen bostadsförmedling? Fler frågor.

En annan artikel berättar om Marie Linders varning med anledning av januariöverenskommelsen. Marie Linder är ordförande för hyresgästföreningen, och hon är djupt besviken.

– Inför man fria marknadshyror i nyproduktionen så kommer samhället att tvingas ge stöd för att människor inte ska hamna på gatan, säger hon.

Resonemanget är lite svårt att förstå. Om en nybyggd hyreslägenhet erbjuds till bostadskonsumenterna har de – eller snarare en av dem – möjlighet att acceptera erbjudandet, eftersom man anser sig kunna klara den föreslagna hyran. Hur skulle det kunna innebära att man hamnar på gatan? Alla de andra bostadskonsumenterna hamnar naturligtvis inte heller på gatan för att man tackar nej till en lägenhet med marknadshyra. Sedan finns alternativet att ingen är intresserad av erbjudandet. Då kan fastighetsägaren välja mellan att sänka hyran (till en nivå som också är en marknadshyra) eller att låta lägenheten stå tom. Det senare blir naturligtvis kostsamt i längden. Om det får till konsekvens att fastighetsägaren kommer på obestånd blir det en tydlig signal till andra aktörer på marknaden att akta sig för att hamna i samma situation. Men vad som än händer, hur skulle det kunna leda till att någon hamnar på gatan?

Påståendet att frågorna är viktigare än svaren gäller nog mer för vetenskaplig forskning än för media. Min förväntan på media är snarare att de ska hjälpa mig att bättre förstå vad som händer i världen. Inte att de okritiskt ska återge påståenden och fakta som bara reser följdfrågor. De frågorna borde journalisten i stället själv ha ställt, vridit och vänt på, diskuterat möjliga svar, och på så sätt bidragit till att skingra dimridåerna.

Det här inlägget har tidigare publicerats i MEDbloggen

Arbetslösheten och dess spegelbild sysselsättningen är centrala begrepp i den politiska debatten om nationens hälsotillstånd. Arbetslösheten går ned när sysselsättningen ökar. Men sysselsättningen kan öka av andra orsaker än att fler människor får en reguljär anställning. Som sysselsatta räknas även de som arbetat så lite som en timma under mätveckan och de som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska program. Ett intressantare mått är därför hur många som uppnår egenförsörjning, dvs. har en inkomst som täcker levnadsomkostnaderna utan tillskott av subventioner eller bidrag från skattemedel.

Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar ger inget besked om nivån på eller utvecklingen av egenförsörjningen. Men redan arbetslöshetstalen ger anledning till missmod. Arbetsförmedlingen kritiseras för att man inte lyckas matcha arbetssökande med lediga jobb. Arbetsmarknadslagstiftningen skapar inlåsningseffekter och motverkar flexibilitet. Vi har hamnat i ett läge med både brist på arbetskraft och arbetslöshet.

Problemet är idag större än bara bristande flexibilitet. Sveriges ekonomi blir alltmer sofistikerad och förutsätter i hög utsträckning att arbetskraftens kompetens motsvarar godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan. Samtidigt saknar ca en tredjedel av dem som söker sin första anställning den kompetensen. Det är delvis ett resultat av en stor invandring från länder där skolan är bristfällig, såväl kvantitativt som kvalitativt. Men även den svenska skolans misslyckanden bär en stor del av skulden.

Sverige behöver bättre möjligheter till egenförsörjning också för dem som inte når upp till den nuvarande arbetsmarknadens kompetenskrav. Tre slag av lösningar har föreslagits av riksdagspartierna: sänkta ingångslöner, utbildning och arbetsmarknadspolitiska program. En lägre lön löser inte problemet om den arbetssökande saknar förutsättningar för att klara det erbjudna jobbet. Utbildning löser inte problemet om en vuxen person skulle behöva komplettera sin kompetens motsvarande tolv års studier i svensk skola. Och åtgärder som i realiteten ofta innebär livslång skattefinansierad ersättning för sysselsättning som inte efterfrågas på marknaden är ekonomiskt ohållbart. Därför utgör inget av förslagen någon hållbar lösning på dagens största problem på det arbetsmarknadspolitiska området

Lösningen ligger i stället i att ta bort de olika hinder som finns för egenregiarbete. Allt arbete behöver inte handla om anställning. Allt arbete behöver inte utföras i de högteknologiska industri- och tjänstebranscher som utgör Sveriges ekonomiska motor. Det måste också finnas utrymme för enklare verksamhet inom handel, tillverkning och olika slag av tjänster som entreprenör och egenföretagare.

Två slag av hinder motverkar etableringen av nya småföretag. Dels byråkratiska hinder, exempelvis administrativa krav, anställningsregler och svårhanterliga myndighetskontakter. Dels ekonomiska hinder, genom att även verksamhet som generar låga intäkter är föremål för beskattning och avgifter. Det kan handla om såväl inkomst- och bolagsskatt som arbetsgivaravgifter och olika punktskatter. Med nya öppningar för många att etablera egenregiverksamhet blir det också möjligt att radikalt rensa i floran av bidrag och skattefinansierade program som statistiskt höjer sysselsättningsgraden men som i realiteten utgör ett hinder för egenförsörjning.

I det goda civilsamhället strävar alla att göra rätt för sig och den som är vuxen och frisk försörjer sig själv utan stöd från skattebetalarkollektivet.

För två- trehundraår sedan trodde vanligt folk på tomtar och troll. Kanske inte i just den skepnad som nittonhundratalets barnboksförfattare har skapat. Men i alla fall som delar av en fauna tillsammans med allsköns oknytt som vittror, mylingar, bäckahästar och glosuggor.

Alla var naturligtvis inte vidskepliga. I upplysningens tidevarv var lärda människor ganska väl medvetna om hur världen fungerar, även om också de ibland kunde hänge sig åt villfarelser. Dock inte när det gällde existensen av tomtar och troll.

Hur kom det sig att kunskapen fanns men inte nådde ut till ”vanligt folk”? Förklaringen är enkel, de flesta människor nåddes inte av elitens kunskap. Det var först under 1800-talet som en bredare allmänhet hade tillgång till tidningar eller böcker, andra än Bibeln och Katekesen. Man fick i stället sin information från människor på den egna kunskaps- och bildningsnivån. Byskvaller.

Även idag får många människor huvuddelen av sin information om hur världen fungerar från dem som befinner sig på samma kunskaps- och bildningsnivå. Visst finns ett överflöd av tidningar och böcker som vidarebefordrar resultaten av människans ständiga jakt på fördjupad kunskap om världen och tingen. Men allt färre prenumererar på en daglig nyhetstidning. Och i de stora rikstäckande tidningar som fortfarande finns tränger agendajournalistik och känslomässiga reportage ut de djupare analyser och artiklar som lär oss skilja sanning från myt. Böcker finns också i överflöd, och bokläsandet rapporteras öka. Men dominansen för underhållningslitteratur är överväldigande.

Det som är nytt i vår tid är det nätbaserade informationsflödet. Där finns seriösa nättidningar och bloggar för den som vill och orkar gå på djupet. Men för de flesta är de sociala medierna – Facebook, Twitter och många andra – den källa som främst formar uppfattningar och attityder. Och där, bland spontana oneliners och hätska kommentarer, finns både tomtar och troll.

Tomtar uppfyllda av godhet och humanitära ideal men utan kontakt med den verkliga världen. Ondskefulla troll som vill locka de aningslösa in i bergakungens sal.

Upplysningsfilosoferna nådde inte ut med sitt budskap om rationalitet och evidens till folket i stugorna. De motarbetades också av många i sin tids elit. Johan Henrik Kellgrens dikt Ljusets fiender beskriver olika grunder för motståndet, bland annat hänvisningen till den urspårade franska revolutionen – ”ell’n är lös på söder”. Den som idag för fram obekväma fakta riskerar på liknande sätt att misstänkliggöras som populistisk eller extrem. Men för att citera en annan av våra döda poeter – Esaias Tegnér – ”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld och pekar alltjämt till en annan.”

Om en knapp vecka infaller årets mörkaste dag, den dag som Kellgren skriver om. Sedan blir det bara bättre.

För mig handlar politik om att välja. Välja till och välja bort. Andra menar att politikens kärna är att vilja, exempelvis Leni Riefenstahl och Olof Palme. Att välja är svårare än att vilja, eftersom valet betyder att olika alternativ ställs mot varandra. Viljan kan däremot vara starkare eller svagare, men riktningen ifrågasätts inte.

Satsningar eller regler?

I den politiska verktygslådan fins två verktyg, pengar och regler. Att öka den mängd pengar som tas in från skattebetalarna och sedan betalas ut till olika ändamål kallas satsningar. I dagens politiska landskap handlar allt om satsningar, som om mer pengar vore svaret på alla stora problem.

Grundproblemet i skolan, polisen och sjukvården är inte pengar, det är att lärare, poliser och sjuksköterskor har fått nog. Från politiskt håll föreslås ständigt nya satsningar, men det förslår inte mot de problem som skapar missnöje. Det är hög tid att plocka fram det andra verktyget, regler som förändrar dysfunktionella strukturer.

Uppdrag eller resultat?

MUF-ordföranden Benjamin Dousas kommentar till Annie Lööfs kravlista att ”det för hans del inte spelade någon roll vem som gjorde det rätta”, och att det som verkligen betydde något var att det blev bra för Sverige, har väckt en viss uppståndelse. Att Stefan Löfven som statsminister skulle driva en högerliberal ekonomisk politik hör naturligtvis till fablernas värld, men principfrågan är intressant. Vad är viktigast för ett parti, att få in förtroendevalda i politiska församlingar eller att de politiska mål som partiet strävar efter förverkligas? Valet är inte självklart, inte heller att det första automatiskt leder till det andra.

Resultat nu eller på sikt?

Många kritiserar partierna för kortsiktig politik. Utspel drivs av nästa opinionsmätning eller  reaktioner på det som för dagen dominerar löpsedlarna. På så sätt blir politiken snuttifierad och bilden av de grundläggande skillnaderna mellan olika ideologier grumlas.

Att presentera ett program för det Sverige vi vill se år 2030 eller 2050 kan uppfattas som bisarrt eller som befriande. Så går det inte till i politikens värld idag. Men det kan också vara det som allt fler önskar. Ännu ett svårt val.

 

 

Övergångsregeringens nyligen lagda övergångsbudget bedöms nu ge ett guldläge för den regering som tar över stafettpinnen. Skälet är att den opolitiska budgeten erbjuder ett ”reformutrymme” på uppemot 30 miljarder kronor.

Med andra ord, nästa regering, oavsett färg och sammansättning, anses kunna sätta sprätt på ytterligare 4 000 kronor per väljare i form av olika ”satsningar”. Underförstått, partierna kan nu lova fler gåvor från ovan som de tacksamma väljarna kommer att belöna genom sina partisympatier.

Men varför frågar sig då ingen om inte pengarna hellre borde lämnas tillbaka till skattebetalarna? Är ”reformutrymmet” inte i själva verket ett tecken på att staten har tagit ut för höga skatter?

Men en sådan slutsats vore naturligtvis att underkänna sin egen politik. Det finns idag inget riksdagsparti som på allvar ifrågasätter det svenska skattetrycket på drygt 44 procent av BNP – en femteplats från toppen bland OECD-länderna och 10 procentenheter över OECD-genomsnittet. Om det finns pengar ska de naturligtvis spenderas, och det finns mycket som skattepengar kan gå till.

Exempelvis att etablera ett ny statlig myndighet liknande Jämställdhetsmyndigheten – en ideologisk tankesmedja som har till uppgift att uppfostra medborgarna utan att kunna precisera vad som ska uppnås och hur det ska utvärderas.

Exempelvis att ge public service ökade resurser för att producera TV-program liknande Alla för en, Andra åket eller Första dejten.

Exempelvis att lansera ett nytt sysselsättningsprogram som sällan leder till osubventionerad anställning och inte kräver arbetsinsatser som efterfrågas.

Exempelvis att finansiera religiösa och kulturella föreningar med odemokratisk agenda.

Varför så aparta exempel, när vi väl känner behoven på områden som försvaret, polisen, sjukvården och infrastrukturen? Exemplen är valda just för att Sverige inte skulle ligga i topp när det gäller skattetryck om statsbudgeten inte hade spenderats så ansvarslöst redan tidigare.

Att det är ett skriande behov av pengar till försvaret och järnvägsunderhållet har ett direkt samband med att alltför mycket har gått till dubiösa nyskapade myndigheter, till underhållning som de intresserade själva borde finansiera, till inlåsning av arbetslösa i medborgarlönsliknande arrangemang och till en flora av stöd till verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte statens, i den mån verksamheten alls är önskvärd.

Att det är ett skriande behov av förändring på polisens och sjukvårdens område har ett direkt samband med fixeringen vid att ”satsningar” är enda lösningen på problem när det i själva verket handlar om organisation och struktur.

Därför är identifieringen av ett ”reformutrymme” inte en del av lösningen, det är en del av problemet.

Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen

Varför föredrar jag – och alla andra – att rösta på ett visst parti i stället för de övriga alternativen? Frågan kan tyckas meningslös. Naturligtvis därför att jag tycker att det partiet är bäst. Men ”bäst” på vilket sätt? Det kan finnas flera svar på den frågan. Tre möjliga svar är att det handlar om identitet, kompetens eller idé.

Historiskt röstade folk i allmänhet utifrån identitet, den samhällsgrupp man ansåg sig tillhöra. Bönder röstade på Bondeförbundet och arbetare på Socialdemokraterna. Frikyrkofolk och skollärare på Folkpartiet. När det gällde de mer bemedlade kunde också den geografiska tillhörigheten spela in – i Stockholm röstade överklassen på Högern men i Göteborg på Folkpartiet. Där var Högerpartiet till för krämarna.

Röstning utifrån identitet är ibland fortfarande en realitet. Miljöpartisten Leila Ali Elmi från Göteborgsförorten Hammarkullen personkryssades in i riksdagen efter en kampanj uteslutande riktad mot somalier, på somaliska och utan påtaglig koppling till Miljöpartiets politiska program. Exemplet är kanske extremt, men liknande idéer är vanliga i debatten. Många menar att riksdagen bör vara en spegling av befolkningens sammansättning, som ett statistiskt sampel. När man kritiserar andelen kvinnor, utlandsfödda, hbtq-personer, personer i en viss åldersgrupp eller icke-akademiker i riksdagen handlar det i grunden om en föreställning om identitetsröstning.

För den som är svuren motståndare till alla former av identitetspolitik framstår identitetsröstningen definitionsmässigt som en anomali. Men det är inte den enda invändningen. Det största problemet med identitetsröstning är att den inte ger uttryck för en av den parlamentariska demokratins grundläggande funktioner, nämligen att entlediga det styre som man är missnöjd med. Röstar alla utifrån identitet sker inga andra ändringar i den parlamentariska sammansättningen än de som är en följd av förändrad demografi. Minskar antalet bönder försvagas Bondeförbundets inflytande. Leder en industrialisering till fler arbetare är det gynnsamt för de partier som uppfattas som arbetarrörelsens politiska gren. Sådana förändringar går långsamt, och det parti som sitter vid makten kan lugnt vansköta sitt pastorat i förvissning om att väljarbasen ligger fast och är pålitlig.

Att se de förtroendevaldas kompetens som den viktigaste grunden för partivalet framstår à priori som mer sympatiskt. Kritiken mot de traditionella partiernas odling av politiska broilers är berättigad, eftersom den skapar en politikerklass – enligt somliga en politikeradel – utan bredare erfarenhet av det yrkesliv som de flesta väljare är hänvisade till. För många yrkespolitiker innebär dessutom avsaknaden av en civil karriär ett starkt incitament att klamra sig fast vid betalda politiska uppdrag.

Att politiker är kompetenta är viktigt. Att sätta enbart kompetens i första rummet är däremot farligt. En tanke som ibland förs fram är att Sverige borde skötas som ett företag och att landets ledning borde läggas i händerna på erkänt skickliga företagsledare. En annan är att väljarna vill se starka personer i ledningen, personer man känner förtroende för, som sedan bäst vet vad som bör göras.

Det finns flera problem med kompetensröstning. Ett är att väljarna knappast kan bedöma vad en kandidat egentligen går för så snart man kommer utanför det lilla lokalsamhället. Det gynnar den som kan bekosta personliga kampanjer, men också den som är en skicklig demagog. Ett allvarligare problem med kompetensröstning är att väljaren överlåter politikens utformning åt dem som uppfattas som ”starka ledare”. Demokratin har som bekant den besvärande egenskapen att den förmår avskaffa sig själv.

Idéröstning, att väljaren ställs inför olika alternativ för hur samhällets behov och problem ska lösas, framstår i teorin som ett ideal. I verkligheten finns många hinder mot det praktiska genomförandet. De täta opinionsmätningarna uppmuntrar partierna till en ”fine-tuning” av det politiska budskapet som får till resultat att alternativen allt mer liknar varandra. Tävlan om att erbjuda ”satsningar” – dvs. ökad spendering av skattemedel för att glädja tilltänkta mottagargrupper – skymmer bilden av partiernas långsiktiga politik.

För att idéröstning ska fungera som det är tänkt krävs andra attityder från partiernas sida än de som idag dominerar. Politik är att välja, inte bara för dem som röstar utan också för dem som söker väljarnas förtroende. Ett politiskt program kan inte erbjuda ”extra av allt” – prioriterar man något väljer man samtidigt bort något annat. Idéröstning förutsätter tydlighet om vad partiet vill och inte vill för att modellen ska fungera.

När jag lägger min röst vill jag inte välja den som företräder högutbildade män födda i Sverige på 1940-talet. Jag vill inte heller välja en ”stark” person utan att veta vilken politik denne kommer att driva. Jag föredrar den som på förhand kan tala om vilken politik han eller hon står för, inte bara kortsiktigt utan framför allt på lång sikt, inte bara vad som ska få mer resurser utan också vad som ska få mindre. Ett sådant besked kan jag få av partier som lägger vikt vid sin politikutveckling och som ärligt och tydligt berättar hur den politiken ser ut.

Att det i ett samhälle finns en elit accepteras av de flesta, om än med begränsad entusiasm. Fullständigt egalitära samhällen kan möjligen ha funnits i människans förhistoria och i små enklaver som valt att avskärma sig mot resten av världen. Men inte i vår moderna värld, hur högt vi än prisar jämlikhetsidealet.

Däremot kritiserar vi gärna, och med rätta, att dessa eliter uppför sig på ett elitistiskt sätt. I den kritiken ligger att vi uppfattar elitism som något negativt, vilket naturligtvis är en sanning med modifikation: att använda en utvald ställning till saker som är positiva för flertalet kan också ses som en elitism.

Elitism i den vanliga, negativa bemärkelsen kan dock se olika ut. En variant är att uppfatta flertalet människor som likadana som en själv. En annan att uppfatta flertalet människor som annorlunda än en själv.

Den första varianten kännetecknas av ”tondövhet”, en oförmåga att uppfatta att andra inte sätter värde på samma saker som man själv gör. Typiskt handlar det om att eliter sätter högt värde på frihet eftersom de är i en position att utnyttja den. Däremot är trygghet inte lika viktigt eftersom de redan har den och dessutom har resurser att skapa sin egen trygghet. De har också en global syn på världen, eftersom de kan göra sig gällande i olika miljöer. De är med andra ord ”anywheres”.

Problemet med den första varianten av elitism är att frihet inte är lika viktig för den som har begränsade möjligheter att utnyttja den. Då blir trygghet desto viktigare. För ”somewheres” kan snabba förändringar vara mer ett hot än ett löfte. Utmaningar mer ett problem än en möjlighet. Den elitism som inte ser eller bryr sig om det som är viktigt för många människor, men är oviktigt för dem själva, skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

I den andra varianten av elitism anser man att stora grupper av människor, kanske de flesta, är i grunden annorlunda. Om man själv är bildad, kunnig och verserad utgår man från att de flesta är motsatsen. Då gäller det att anpassa sig till det för att kunna etablera kontakt. Karlfeldts Fridolin ”talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”. I dag handlar det mer om grovt språk, simplistiska argument och vädjan till reptilhjärnan. Det kan handla om en medveten förställning, men lika gärna om en intuitiv anpassning till vad man tror går hem. Den elitism som bygger på en misantropisk syn på flertalets förstånd och civilisationsnivå skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

Finns de två varianterna av elitism i verkligheten eller är de bara teoretiska konstruktioner? För mig är Hillary Clinton och Donald Trump två bra exempel. Men runt världen och historien finns naturligtvis många andra elitister av båda slagen.

För den som vill dra strån till den stack som kan bygga ett bättre samhälle gäller det att hitta en trygg kurs mellan Skylla och Karybdis. Om det är oundvikligt att eliter finns måste det finnas ett bättre sätt än de två varianterna att utöva elitism, och då i positiv bemärkelse. För mig handlar det om att visa respekt. Att respektera att det som är viktigt för mig själv inte är det för alla, att ”one size does not fit all” och att ta människors oro på allvar även om det handlar om oro som jag själv har förmånen att slippa. Det handlar också om respekt för att de flesta människor är ganska goda, kloka och anständiga. Och att därför bemöta dem på ett sätt som hellre överskattar än underskattar dem.

En sådan respektfull elitism skulle gott kunna tjäna som utgångspunkt för en bra politik.