Författare: Lennart Göranson

Vi svenskar har länge varit mycket intresserade av vad man tycker om Sverige i andra länder. Sägs det. I själva verket har de flesta människor i andra länder inte någon uttalad uppfattning alls om Sverige. Man vet inte särskilt mycket och är inte särskilt intresserad. Då och då kan en viss fråga med anknytning till Sverige blomma upp och då som ett resultat av skriverier i det egna landets medier.

Svenska medier har däremot varit mycket intresserade av vad man skriver om Sverige i andra länders medier. Att rapportera om den så kallade Sverigebilden gynnar försäljningen av lösnummer, oavsett om det som slås upp i främmande länders press är korrekt, skrönor eller rent hitte-på.

Särskilt intressant var det vilken bild av Sverige man hade i USA-medier. Alltifrån den svenska synden, manifesterad genom nakenbadande och ”free love”. Jag undrade länge vad man menade med ”free” – om kärlek i USA inte var gratis utan en betaltjänst, på ena eller andra sättet.

Sedan blev vi självmordslandet. Och det socialistiska välfärdslandet. För inte så länge sedan handlade det om problem till följd av stor invandring. ”Look at what’s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this. Sweden”.

Svenska institutet (SI) är en statlig myndighet under Utrikesdepartementet som har till uppgift att skapa intresse och förtroende för Sverige utomlands. En viktig uppgift är att följa, analysera och informera om bilden av Sverige utomlands. Myndigheten har 140 anställda och en budget på ca 500 miljoner kronor.

SI slog nyligen larm om reaktionerna på den senaste koranbränningen i Stockholm. Sofia Bard, chef på institutets enhet för Sverigebildsanalys, menar att omvärldens syn på Sverige riskerar att förändras, åtminstone i de delar i världen där saken debatteras. 

I Rapport den 3 juli intervjuas Bard. SVT-reportern förklarar att det ”nu sprids starka fördömanden av religiösa och politiska ledare men också av vanliga människor som är upprörda” och att det ”kan påverka omvärldens bild av Sverige”. Bard menar att kunskapen om vårt land måste stärkas ”för att möta ökningen av negativ rapportering om Sverige”. ”Långsiktigt handlar det om att behålla förtroendet för Sverige”.

Så Svenska institutet, uppbackat av SVT, menar alltså att 57 muslimska stater ska få förtroende för att Sverige stöder de värderingar som råder i dessa länder? Länder med auktoritärt styre, i total avsaknad av rättsstatsprinciper, helt utan yttrandefrihet, svurna motståndare till mänskliga rättigheter och kvinnors jämlikhet. Och dessa förväntade reaktioner från länder som avskyr allt det som den västerländska demokratin står för, de upphöjs nu till att bli ”omvärldens” Sverigebild. 

Vad det handlar om har inget att göra med bristande kunskaper om vårt land. Ledningen för de protesterande länderna vet mycket väl vad som gäller i Sverige. Det de vill är att vi ska ändra oss, så att vi ”respekterar” det som gäller i deras land.

Med sådana vänner som Svenska institutet behöver Sverige inga fiender. Institutet är för övrigt en av de myndigheter vars budget Medborgerlig Samling vill banta kraftigt (se listan här).

Jag har tidigare skrivit om hur en litterär kanon i praktiken har funnits tidigare. Om hur en samsyn bland lärare och läroboksförfattare skapade en gemensam referensram bland landets gymnasieelever. Inte till alla delar strömlinjeformad, men ändå med en i stora drag etablerad bild av vilka delar av den svenska litteraturen som har motstått tidens tand och som förtjänar en plats i folkminnet.

Det är något som delar av den nu aktuella debatten om en litterär kanon har missat – den har mer handlat om att skapa en topp-tio-lista för att glädja dagens författare.

Den gemensamma referensramen är en aspekt. Att skapa en historisk bas som vi kan referera till när vi reflekterar över vad det innebär att vara svensk, och som kan skapa samhörighet med andra med samma nationalitet. Men det finns också en individuell aspekt. Litteratur som står sig genom åren och seklerna har något att säga oss alla på ett mer mänskligt plan. Den kan ge igenkänning, den kan ge tröst, kanske också hopp och mod. Det behöver vi alla, inte minst i vår tid.

I dag väljer jag ett avsnitt ur Det eviga, av Esaias Tegnér, första gången publicerad år 1810. Tegner fick med tiden en framgångsrik karriär som professor, biskop och ledamot av Svenska Akademien. När Det eviga publicerades var han bara 28 år och i början av sin litterära karriär. Så här lyder de två första stroferna.

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd, 
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld 
och pekar alltjämt till en annan. 
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

”Den starke” som Tegnér syftar på är Napoleon, som skalden just hade omvärderat efter att tidigare varit en entusiastisk anhängare av den franska expansionismen. Mer än 200 år senare är det inte svårt att låta tankarna gå till den starke man som idag vill forma med svärdet sin värld.

Vad kan då Tegnér säga oss om hur vi hanterar den som hotar oss idag? Det är naturligtvis en smaksak vad man vill ta till sig som inspiration från en gammal dikt och vad man vill förkasta som irrelevant. För egen del fastnar jag för tanken att ”det sanna är evigt”. Inte nödvändigtvis att forskningens nuvarande ståndpunkt är huggen i sten: den kan och ska alltid kunna ifrågasättas. Snarare som ett grundläggande motstånd mot den kritiska teorins syn att sanning bara är en social konstruktion.

En konservativ princip vars betydelse inte kan överskattas är den vikt som tillmäts ackumulerade erfarenheter och visdomar, som någonting att bygga vidare på och utveckla. (ur Medborgerlig Samlings idéprogram). Den attityden står i kontrast mot ambitionen att radera ut historien i syfte att skapa en ny framtid. Evert Taube beskriver i dikten Muren och böckerna hur kejsar Shi Huangdi ville att ”Kinas historia ska börja med mig”. Men det har också i vår tid och i vårt land funnits en vilja att glömma allt som inte var en del av folkhemsbygget.

Det är hög tid att ”reklejma” vår historia, inte minst vår litterära historia.

Oron för en tilltagande polarisering är utbredd – i Sverige liksom i världen. Det diskuteras vad den beror på. Det diskuteras vad man kan göra åt den. Alltid med utgångspunkten att den utgör ett problem och att det hade varit bättre om det inte hade funnits någon polarisering. Att det vore bättre om folk blev sams och kom överens i stället.

Ett bland många exempel är Johanna Möllerströms krönika i SvD den 10 juni. Hon redogör där för en enkätundersökning som hon genomfört i USA, där de som svarade på enkäten bland annat menade att bristande information och kunskap om hur samhället fungerar är en anledning till att polarisering uppstår. Dock ansåg både ”höger” och ”vänster” att kunskapsbristen fanns i det motsatta lägret – själv var man välinformerad. Man uttryckte med andra ord en önskan om att alla skulle vara mer välinformerade, men trodde inte att vare sig de själva eller de i den andra änden av det politiska spektrumet faktiskt skulle ta till sig informationen, om de fick den.

Slutsatsen av undersökningen, att information inte kan råda bot på polariseringen, uppfattar Möllerström som ”rätt nedslående”. Därför återstår inget annat för henne själv och ”alla andra som börjar tröttna på polariseringen” att ”sätta på tänkarhatten igen”.

För alla dem som oroar sig för, eller bara har tröttnat på polariseringen finns en tröst: Det har inte alltid varit på det här sättet. Sverige har för inte så länge sedan varit ett land utan polarisering. Det var den tid då 

• Sverige karakteriserades som en ”enpartidemokrati”,
• ett av riksdagens partier – men bara det – betecknades som ”statsbärande”,
• alla svenskar i grunden var socialdemokrater, även de som röstade på Högerpartiet,
• samhällsdebatten bara hade rum för en åsikt i taget,
• svenskarna hade världsrekord i tillit, både horisontellt och vertikalt,
• konsensus och konflikträdsla var medborgerliga dygder.

Detta monolitiska samhälle finns inte kvar längre, och det är inget att beklaga eftersom det var förenat med allvarliga brister – både när det gällde fungerande demokrati och utifrån rättsstatsprinciper. Men även idag är stora delar av samhällsinstitutionerna marinerade i attityder som har sina rötter i ”enpartidemokratin”. 

När den etablerade ordningen först utmanades av kritiska röster sågs det som en revolt från extremhögern. Reaktionerna präglades av lika delar panik och hätskhet och riktades oftast mot kritikerna, inte mot kritiken. ”Brännmärkning” och ”bruna råttor” var bara några exempel på invektiv som personer i framskjuten ställning tog till. Och när ord inte räckte fortsatte man med ”deplattformering”.

Sedan gav det ena det andra. På den högra sidan blev tonen allt skarpare, särskilt i sociala medier där etablissemanget betecknades som ”landsförrädare”. Och som konsekvens hårdnade också tonen hos den extrema vänstern, där all kritik slentrianmässigt klassades som ”fascism”, ”nazism” eller ”rasism”.

Där står vi nu, med en polarisering som på ytterkanten till höger respektive vänster tar sig uttryck som är långt ifrån slätkammade. Det är ointressant. Det viktiga är att polariseringen är betydligt bredare och djupare än så.

Idag är det uppenbart att Sverige är en flerpartidemokrati och att inget parti är ensamt ”statsbärande”. Många, även i det borgerliga lägret, är fortfarande någon sorts socialdemokrater i själ och hjärta, men allt fler ser att det som tidigare gällde inte längre håller. Vi har numera en seriös samhällsdebatt, även i etablerade media men framför allt i nätmedia, där den dominerande ”berättelsen” utmanas. Tilliten har fått sig en allvarlig törn, det är inte längre hedrande att vara ”naiv”. Och framför allt, allt fler vågar ta en konflikt. Det är inte alltid självklart att man måste komma överens och kompromissa.

Sverige är långt ifrån att lösa sina allvarliga problem. Men för att citera Churchill, vi kanske åtminstone närmar oss ”the end of the beginning”. Genom polariseringen har det blivit möjligt att utmana de gamla svaren och lägga grunden för ett paradigmskifte.

Leve polariseringen!

Den rubricerade sentensen uppges ha myntats av författaren och ledarskribenten Lena Andersson i Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik. Men diskussionen om förhållandet mellan jämlikhet och rättvisa är inte ny. Skriften Rättvis ojämlikhet i det öppna samhället (Ratio 2020, kan laddas ner här med sökordet ojämlikhet) tar upp samma tema och går igenom hur filosofer som Henri Bergson, Karl Popper, Friedrich Hayek och Robert Dahl har behandlat förutsättningarna för det öppna samhället. Skriften argumenterar för en uppdaterad syn på rättvisa och vad man kallar en rättvis ojämlikhet.

Rättvisa och jämlikhet är laddade begrepp, som i populärdebatten har fått en status som axiomatiskt goda. Att kräva rättvisa ses som legitimt, ibland med vilka medel som helst. Men vad som är rättvist kan variera och är alltför ofta samma sak som förmåner för den egna gruppen. 

En syn på rättvisa handlar om lika utfall, att alla ska få det lika bra. Med andra ord, att bara en fullbordad ekonomisk jämlikhet kan tillgodose målet om rättvisa. Som konsekvens uppfattas alla olikheter som orättvisa, särskilt när det gäller inkomstskillnader och/eller skillnader i förmögenhet. Olika elpriser i olika delar av landet uppfattas också som orättvisa, liksom skillnader i kommunalskatt, i tillgång till sjukvård och annan samhällsservice, i skolors kvalitet och mycket annat. Finns en skillnad anses det rättvist att undanröja den, oavsett utgångsläget och oberoende av eventuella motiv för olikheten.

Det finns i vårt land ett starkt stöd för en politik som minskar inkomstklyftorna. Enligt flera rapporter har inkomstskillnaderna – enligt den s.k. GINI-koefficienten – ökat i Sverige under senare år. SCB:s senaste rapport över hushållens inkomster visar samtidigt en stark inkomstutveckling under 2021.

Mark Twain (och kanske ursprungligen Benjamin Disraeli) menade som bekant att det finns tre slag av lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Det finns därför goda skäl att se skeptiskt på statistik över inkomstskillnadernas förändring som inte säger något om nivån. Den gängse diskussionen om farorna med stora inkomstskillnader – osagt om det är sant eller ej – handlar just om nivån, dvs. hur stora skillnaderna är mellan olika grupper i samhället. När det gäller inkomstutjämning ligger alla de nordiska länderna i den absoluta toppen bland världens länder. Mycket talar för att de länder som uppvisar stora inkomstskillnader drabbas av sociala spänningar och dysfunktionalitet och att en förändring mot mindre skillnader kan vara gynnsam. Något stöd för att de länder som redan ligger i toppen skulle vinna på en än längre gående ekonomisk utjämning finns däremot inte.

Men till syvende og sidst är statistiska belägg för korrelation mellan en ökning av inkomstskillnaderna och en allmän inkomstökning ganska ointressant. Den grundläggande frågan är om ett samhälle där alla tjänar lika mycket är eftersträvansvärt. Det skulle innebära att oavsett vilken sorts arbete man utför och oavsett hur mycket man arbetar (eller inte arbetar) så skulle den ekonomiska standarden vara samma som alla andras. Och förmögenheten skulle också vara lika för alla, oavsett om man heter Spara eller Slösa. Det slaget av utopisk kommunism tror jag få i vårt land eftersträvar. Och få lär önska det slag av auktoritärt, för att inte säga despotiskt, samhälle som skulle vara en förutsättning för den ultimata jämlikheten. Trots det föreställer sig många att ytterligare ett snäpp ekonomisk jämlikhet ändå skulle vara bra, utan att reflektera över vad det innebär i förlängningen.

Det enda rimliga målet när det gäller jämlikhet är i stället att eftersträva lika förutsättningar. Sådana förutsättningar inkluderar bland annat icke-diskriminerande lagar och andra regler samt en fungerande rättsstat. Ekonomisk kompensation bör utgå från objektiva kriterier som förtjänst, prestation och liknande. Lika förutsättningar kräver också ett grundläggande socialt skyddsnät och ett fungerande utbildningssystem. 

Med sådana förutsättningar bestäms utfallet för den enskilde av egna val och ansträngningar. När individen tar ansvar för sina val, i stället för att staten tar över ansvaret och utjämnar, blir resultatet med nödvändighet olika. Ojämlikhet är rättvisa!

Många som har haft möjlighet att jobba utomlands under en period har gjort samma observation: Man lär sig en del om andra folk, men allra mest om oss svenskar.

Under fem år jobbade jag i en internationell organisation, med arbetskamrater från Korea, Turkiet, Irland, Ungern, Finland och många andra länder. Många kom från USA och Kanada, särskilt i chefsposition. Där fanns en del svenskar också, fast dem träffade jag aldrig.

Organisationen hade moderna ambitioner och erbjöd olika personalutbildningsprogram som man fick välja efter samråd med sin chef. Jag fastnade för ”Working in a multicultural organization” och förklarade för min amerikanske chef att jag visserligen redan hade erfarenhet av att jobba med européer, men att jag hade väldigt lite begrepp om hur asiater och afrikaner fungerar. ”Och för den delen, inte amerikaner heller” lade jag till.

Han stirrade på mig, helt förvirrad.
– Vi amerikaner fungerar väl inte på något särskilt sätt?

Så är det naturligtvis med svenskar också. Det är inget särskilt som utmärker oss som nyanlända behöver anpassa sig till. Och ute i världen är våra värderingar och attityder bara det som är helt normalt för människor. Om någon tycker annorlunda är det vår uppgift att leda dem rätt. I kraft av vår roll som moralisk stormakt. 

Att utrota föreställningen att svenskar som folk inte karakteriseras av några särskilda egenskaper, samtidigt som alla andra folk är precis som vi, kan vara det viktigaste av de paradigmskiften vi så väl behöver.

I själva verket har de flesta av oss en ganska klar uppfattning om vad som är typiskt för den svenska nationen, exempelvis:

• Vi vill göra rätt för oss och inte i onödan ligga det allmänna till last.
• Vi tränger oss inte före i kön, inte ens på Gröna Lund.
• Vi tycker män och kvinnor ska ha lika rättigheter och bemötas med samma respekt. Om vi är män skriker vi inte ”hora” efter förbipasserande flickor och kvinnor.
• Vi respekterar att det sedan 1951 råder religionsfrihet och att alla har rätt att kritisera andra religioner än den egna.
• Att det bara finns en lag i Sverige och att den står över andra religiösa eller traditionella normsystem.

Ett land är ett geografiskt område med gemensamma lagar och gemensam finansiering av statens grundläggande uppgifter. Det är bra om ett sådant land, en nationalstat, kan hämta sin legitimitet ur grundläggande värderingar som stöds av dem som bor i landet. Det betyder inte att alla måste tycka likadant eller ha samma traditioner när gäller mat eller helger. Och framför allt behöver inte alla ha samma DNA eller samma färg på hud, hår och ögon. Det är bara det grundläggande som är viktigt. Men samma språk underlättar.

Samma insiktsfullhet råder inte när det gäller folken i andra delar av världen. Liksom min amerikanske chef tror många att det vi ser som normalt är normalt också för alla andra. 

Men så är det inte. I många delar av världen är det tvärtom normalt att se staten som fiende och att det gäller att sko sig så gott man kan. Att man måste vara aggressiv för inte själv bli ett offer. Att anständiga kvinnor har sitt värde och sin roll i hemmet och inte ute i samhället. Att den egna religionen är given av den ende guden och att den bör påtvingas alla andra folk. Och att sekulära lagar, i den mån de finns, måste stå tillbaka för buden i en helig skrift.

Det finns i vårt land också en föreställning att alla människor vill ha fri abort, en feministisk politik, ett västerländskt partiväsende och frihet för sexuella minoriteter att sprida sin livsstil, samt att det enda hindret består i ondskefulla regimer som går emot folkets verkliga vilja. Så är det inte. Och det borde vara hög tid för den svenska allmänna opinionen att inse den saken.

Svenskar är på ett särskilt sätt, och det passar oss bättre än alla andra sätt på hemmaplan. Vi kanske skulle önska att det särskilda sättet också präglar alla andra folk i världen. Vi gör oss själva en tjänst om vi lägger den villfarelsen till handlingarna. Att vårda den svenska liberalt nationella identiteten är mer än tillräckligt.

Regeringen har i en lagrådsremiss föreslagit att Konkurrensverket, som är tillsyns­myndighet över den offentliga upphandlingen, ska ges utökade befogenheter. De lagar som berörs är lagen om offentlig upphandling, lagen om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen om upphandling av koncessioner samt lagen om kollektiv­trafik. 

Konkurrensverket föreslås få fatta beslut om upphandlings­skade­avgift som första instans. Dessutom föreslås att tids­fristen för att besluta om upphandlingsskadeavgift ska förlängas till två år och att avgift­­ens tak höjs från 10 miljoner kronor till 20 miljoner kronor.

De föreslagna ändringarna syftar till en effektivare tillsyn. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2024.

Medborgerlig Samlings marknadspolitiska program konstaterar att den offentliga upphandlingen uppgår till mer än 800 miljarder kronor/år, vilket motsvarar ungefär en sjättedel av hushållens totala konsumtion. Att den offentliga upphandlingen är kostnadseffektiv har därför stor betydelse för alla medborgare som konsumerar det offentliga utbudet av varor och tjänster. Så är emellertid inte alltid fallet. Exemplen på misskötta upphandlingar är legio och handlar ibland om undermålig kvalitet, ibland om orimligt höga kostnader. Ett genomgående drag för problemen inom upphandlingsområdet är de upphandlande myndigheternas oförmåga att precisera kvalitet och andra egenskaper hos anbudsprodukten samt avsaknad av effektiv uppföljning när det gäller den produkt som sedan levereras. Effektiva sanktioner mot de myndigheter som genomför otillåtna upphandlingar saknas fortfarande. Det har lett till att upphandlande myndigheter i flertalet fall trotsar domstolsbesluten och kan göra så utan att drabbas av några konsekvenser. Programmet föreslår därför skarpare sanktioner för att motverka omfattande lagtrots som förekommer från främst kommunernas sida.

Dessutom föreslås en radikal effektivisering av myndighetsstrukturen på det konsumentpolitiska området. 

Konkurrensverket, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Upphandlingsmyndigheten och Fastighetsmäklarinspektionen bör avvecklas, vilket förutses innebära en betydande besparing. Konkurrensverkets och Konsumentverkets lagtillämpande uppgifter bör föras över till en nybildad Marknadsmyndighet. De informations- och förhandlingsuppgifter som dessa myndigheter har utgör inte en prioriterad statlig kärnverksamhet och bör därför avvecklas eller tas över av civilsamhällets organisationer.

Det är bra att regeringen har uppfattat att den offentliga upphandlingen är behäftad med mycket allvarliga problem. Det aktuella förslaget är ett steg i rätt riktning, men ett alltför litet steg. 

Många tror att den tekniska utvecklingen drivs av ingenjörer och innovatörer. Så är det naturligtvis inte. Drivkraften kommer i stället från författare och konstnärer. För att utveckla de tekniska lösningar som förverkligar en idé måste någon först ha lanserat idén – föreställningen att något som inte är möjligt skulle kunna vara möjligt.

Otto Lilienthal och bröderna Wright skulle knappast ha envisats med att försöka skapa fungerande flygplan om inte andra före dem hade fött tanken att människan faktiskt skulle kunna flyga med mekaniska hjälpmedel, exempelvis Leonardo da Vinci. 

Tanken att månen inte bara är en nattligt ljuskälla utan en plats som människor skulle kunna förflytta sig till har – mer eller mindre allvarligt – förts fram av författare som Baron von Münchhausen, Jules Verne och H.G. Wells. På film beskrevs en resa till månen av Georges Méliès år 1902. Att Werner von Braun och nu Elon Musk skapar de tekniska förutsättningarna förutsätter att en sådan resa tidigare har blivit en del av det allmänna tankegodset.

Sak samma med många andra tekniska innovationer – ubåtar, världsomseglingar – den som är mer litterärt bevandrad än jag kan säkert bidra med fler exempel.

Nu har diskussionen om AI blommat upp som maskrosor i en gräsmatta. Många ser den artificiella intelligensen som mänsklighetens räddare. Som den nya teknik som ska frälsa oss från allt tråkigt rutinarbete och förse oss med den information eller kunskap som vi inte själva orkar eller har förmåga att skapa. Andra oroas över att vi människor blir överflödiga. Att maskinerna tar jobben ifrån oss. Att vi som ludditer behöver kasta träskor i maskinerna. Men den största rädslan är att den artificiella intelligensen ska utveckla sig själv och bli människans fiende – och i förlängningen bekämpa oss.

Det problemet är inte nytt. Redan 1942 skapade Isaac Asimow robotikens tre lagar, som först publicerades i novellen Roundabout.  Romanen I, Robot 1950 gav lagarna vidare spridning. Den första lagen syftade till att göra det omöjligt för robotar att skada människor genom en handling eller genom passivitet. Lag två handlade om att lyda order och lag tre om att skydda sig själv. De var underordnade de föregående lagarna. I romanen Foundation and earth 1986 tillkom en fjärde lag, överordnad de tre tidigare, som syftade till att skydda mänskligheten.

Historien lär oss att ludditer kan ha en poäng i det korta perspektivet. Det är ingen tvekan om att många människor, som bara behärskade en enklare teknik, for illa när textilmaskiner introducerades. I det längre perspektivet kan vi alla vara tacksamma över att en effektivare teknik fick ett brett genomslag. I teknikskiften finns vinnare och förlorare. Men det går att göra förändringen mindre smärtsam genom att agera klokt.

Jag har svårt att se att utvecklingen av AI skulle vara annorlunda än andra tekniska förändringar. Det finns säkert risker för skadliga konsekvenser på kort sikt. Det gäller att hantera riskerna med klokhet. Jag vill inte utesluta att Asimows tankar för 80 år sedan kan vara en hjälp på den vägen.

Den som följer traditionella medier, särskilt SVT, har inga svårigheter att svara på frågan om det viktigaste som hände i tisdags. Nämligen att Ryssland firade Sovjetunionens seger över Nazityskland den 9 maj 1945.

Det är naturligtvis på sitt sätt helt korrekt. Samtidigt är fokuseringen på en detalj så ofullständig att informationen, sedd i ett vidare perspektiv, närmar sig fake news.

Det som faktiskt hände i maj 1945 var att generalöverste Alfred Jodl den 7 maj i Reims undertecknade Tysklands slutliga kapitulation på samtliga fronter. De allierade undertecknarna var överbefälhavare Dwight D. Eisenhowers stabschef general Walter Bedell Smith, den sovjetiske generalen Ivan Susloparov, samt general François Sevez, Frankrike. Följande dag undertecknades kapitulationen en gång till, denna gång i Berlin och med generalfältmarskalk Wilhelm Keitel vid pennan. Från Sovjet deltog marskalk Georgij Zjukov, från USA flyggeneral Carl Spaatz, från Storbritannien flygmarskalk Arthur Tedder, och från Frankrike general Jean de Lattre de Tassigny. Klockan var då 23:30 den 8 maj Berlintid, men i Moskva hade det redan hunnit bli den 9 maj.

De länder som mottog Tysklands kapitulation i maj 1945, och därmed var segrarmakter, var alltså USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Av dessa existerar, som bekant, inte längre den fjärde.

I vårt perspektiv är antingen den 7 eller 8 maj segerdagen, inte den 9 maj. Den 8 maj högtidlighålls därför i många länder och i Frankrike är Victoire en allmän helgdag. I Belgien var ”Segerdagen” helgdag fram till 1983 och en opinion verkar i dag för att återinföra den.

I Tyskland firas av naturliga skäl inte den 8 maj. EU:s institutioner har en tyngdpunkt i Frankrike och Belgien där anställda är vana vid att ha ledigt den dagen. Av hänsyn till Tyskland som medlemsland, och till tyska EU-anställda, valde institutionerna att låta sina anställda arbeta den 8 maj och i stället få ledigt den 9 maj. 1985 instiftades därför Europadagen som högtidsdag, med hänvisning till Schumandeklarationen den 9 maj 1950. Utanför EU-institutionerna firas den som arbetsfri helgdag endast i Luxemburg.

I de flesta av EU:s medlemsländer – dock knappast i Sverige – uppmärksammas den 9 maj som symbol för europeisk gemenskap. I ”min” by i södra Frankrike består firandet i att hel- eller deltidsboende från andra europeiska länder inbjuds att bidra med nationella specialiteter till en gemensam fest mitt i byn. Min Janssons frestelse blev ett år mycket uppskattad, även om ett par engelsmän var övertygade om att ”Jansson’s temptation” var en engelsk specialitet.

Sammanfattningsvis:

• Det var inte Sovjetunionen (ensamt) som segrade över Nazityskland.
• Det var inte heller Ryssland, som 1945 bara var en del av en federation.
• Kapitulationen skedde inte den 9 maj (enligt vår almanacka).
• Den 9 maj infaller i stället en helt annan högtidsdag, som även Sverige förbundit sig att respektera.

Det är en information som man måste leta efter på annat håll än genom att titta på Rapportsändningarna.

Det är fullt rimligt att beteckna Sverige som en stormakt för 365 år sedan, när Östersjön i det närmaste var ett svenskt innanhav. Men sedan gick det utför. Riktigt illa gick det 1809, när vi förlorade den östra rikshalvan, och 1905 då de Förenade Konungarikena Sverige och Norge delades i två länder under varsin kung.

År 1811 skrev Esaias Tegnér dikten Svea. En känd strof talar om att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, vilket syftar på Göta kanal-bygget, dåtidens mest påkostade högteknologiska projekt. Efter mycken möda och enorma insatser av arbete och pengar öppnades kanalen 1832. Arbetet utfördes till någon del av ryska krigsfångar, men till största delen av de indelta soldaterna som inte längre hade något krig att utkämpa. En av dem var min förfader Fredrik Persson Säberg vid Andra Livgrenadjärregementet med mötesplats vid Malmen utanför Linköping.

Kanalbygget hade under första hälften av 1800-talet stor betydelse för att ”inom Sveriges gräns” utveckla ekonomin som kompensation för förlusten av Finland. Under andra hälften blev den Gripenstedtska liberaliseringen av näringspolitiken det som gjorde Sverige till ett vid det följande sekelskiftet förhållandevis välmående land. Ytterligare ett halvsekel senare var vi en av världens ­– per capita – rikaste nationer.

Det räckte inte för att åter göra Sverige till en stormakt, i varje fall i de europeiska grannarnas ögon. I mitten av 1900-talet intensifierades därför ansträngningarna att i stället etablera bilden av Sverige som tredje världens särskilda vän. Det ekonomiska biståndet till så kallade u-länder utvecklades och kompletterades med verbala ställningstaganden för regimer och rörelser som ansågs förtjäna svensk solidaritet. Mål för det svenska stödet var både etablerade regimer och befrielserörelser som försökte störta etablerade regimer. Mottagarna uppfattades i allmänhet som socialistiska, och har i efterhand många gånger konstaterats vara både auktoritära och korrupta. På så sätt har Sverige kunnat utnämna sig själv till humanitär stormakt.

Geopolitik är att försöka etablera en maktställning över ett större geografiskt område än det egna territoriet. Ett exempel är Englands och Frankrikes skapande av kolonier under 1800-talet och början av 1900-talet, där även Tyskland och Italien gjorde sina försök med begränsad framgång. Idag bedriver USA, Ryssland och Kina en aktiv geopolitik för att försvara och utveckla sina ställning som stormakt.

Sverige är nuförtiden ingen stormakt och borde inte framställa sig som en ”humanitär” sådan. Vi har ingen anledning att etablera en maktposition i andra delar av världen – att försvara vårt eget välstånd och oberoende räcker gott. Jag har väldigt svårt att förstå varför en del av de pengar jag betalar i skatt ska skickas vidare till regimer som själva borde ta ansvar för att utveckla sin ekonomi och för att etablera en demokratisk rättsstat. Inte heller förstår jag varför jag ska bidra till finansieringen av befrielserörelser som jag inte sympatiserar med. De som jag gillar kan jag stödja direkt utan att statsmakterna lägger sig i den saken. 

Vi som framhärdar i att följa det bredare informationsutbudet – papperstidningar, skattefinansierade etermedia och liknande – får lätt intrycket att den dominerande ambitionen är att underblåsa medborgarnas ångest.

Klimatet har numera passerat miljön som det mest effektiva sättet att skrämma upp oss. En strid ström av reportage berättar om rekordtemperaturer, stigande havsnivåer, smältande glaciärer och havsisar och extrema oväder. Vi får också veta att FN varnar för att tidigare prognoser ersätts av än mer hotfulla prognoser. Vi får veta att de mål Sverige ställt upp för vårt eget land kanske inte kommer att uppnås. Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad som ska hända med jordens klimat.

Den lättsammare delen av media ägnar mer uppmärksamhet åt vad vi äter och dricker än åt våra koldioxidutsläpp. Den ena dieten följer den andra som osviklig väg till hälsa och långt liv. Långa listor över substanser som vi måste se till att få i oss, lika långa över allt som kommer att förgifta oss. Och som konsekvens rekommendationer om livsmedel som innehåller det nyttiga och undviker det skadliga. Men rekommendationerna varierar, både över tid och beroende på vilken källa man litar på. Därför är det idag i det närmaste omöjligt att bjuda in familj och släkt till en middag med en gemensam meny. I stället förväntas en à la carte där var och en ska kunna välja: medelhavs, stenålders, laktosfritt, glutenfritt, veganskt, vegetariskt och kanske också kosher och halal. Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad de ska äta och undvika att äta.

En ökande källa till ångest är kravet att inte kränka någon som kan identifiera sig som en utsatt minoritet. Ord och uttryck som en gång var gängse blir ”dödskallemärkta” och den som råkar försäga sig blir lätt stämplad som förövare. Särskilt illa ligger man till om man inte är vaksam på människors hud- eller hårfärg (utom ljus), på deras familjebakgrund (utom majoritetssvensk), på deras sexuella böjelser (utom hetero), på deras etnicitet (utom västeuropeisk), på deras religion (utom kristen) eller på deras kulturella identitet (utom liberal/demokratisk). Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad de får säga och uttrycka.

Handlar det om en konspiration? En ondskefull grupp vars mål är att skrämma oss och få oss att känna skuld? Eller ligger drivkraften hos oss själva, att vi har ett grundläggande behov av att söka efter det som oroar oss? Kanske för att befria oss från det som är farligt på riktigt?

Det var på sitt sätt enklare förr. När folk bara behövde ha ångest för att hamna i helvetet. Tidvis, och på vissa ställen, kunde man köpa ett avlatsbrev som gav absolution för alla synder. Idag vill många trösta sig med att man betalar skatt som på olika sätt kompenserar allt det man har ångest för. 

Men trots att hälften av det vi gnetar ihop går till skatt kommer orsaken till vår ångest inte lyftas från oss. Vi får ingen absolution. Det blir allt varmare på planeten vare sig Sverige når sina egna mål eller inte. Vi kommer en dag dö trots alla kampanjer om vad vi bör äta och inte äta. Och dricka. Minoriteter kommer att förbli minoriteter, hur mycket bidrag deras intresseorganisationer än får.

När det kommer till kritan tjänar våra höga skatter inte till att befria oss från vår ångest. Deras egentliga syfte är att cementera en partipolitisk hierarki som inte är beroende av sina medlemmar utan av medborgarnas beredvillighet att finansiera alla deras ”satsningar”, och därmed inte bara deras egen välfärd utan också alla deras vapendragares inom media, kultursektorn och offentlig administration.

Behovet av ett paradigmskifte är monumentalt. Tidöavtalet är en krusning på ytan.