Författare: Lennart Göranson

Jag har länge haft svårt att förstå den djupare innebörden av uttrycket ”det kommunala självstyret”. Sverige är ju en enhetsstat. Om kommunerna verkligen vore självstyrande skulle Sverige vara en federation, men så är ju inte fallet. Men det låter i alla fall fint och demokratiskt med självstyre.

Det sägs att den kommunala självstyrelsen garanteras genom grundlagen, närmare bestämt regeringsformen. Där står att den svenska självstyrelsen förverkligas genom kommunalt självstyre, vilket jag inte blir mycket klokare av. Att det är valda församlingar som fattar de kommunala besluten, att det som kommunerna ska sköta bestäms i lag och att kommunerna får ta ut skatt säger inte heller något om vad den kommunala självstyrelsen egentligen innebär. 

En vink om hur det kommunala självstyret kan uppfattas fick jag för många år sedan, när den myndighet jag jobbade på fick besök av den ansvariga ministern. Frågan om kommuner verkligen fick och borde ägna sig åt näringsverksamhet hade varit på tapeten. Ministern satte ner foten och deklarerade med emfas att ”jag kommer aldrig acceptera att en kommunalt förtroendevald ska behöva böja sig under en domare”. 

Det skulle tyda på att folksuveränitetsprincipen drivits så till sin spets att kommunala politiska församlingar anses stå utanför eller över svensk lag. I varje fall enligt socialdemokratiskt synsätt, vilket i praktiken ofta sammanfaller med alla riksdagspartiers synsätt.

Jag hör redan protesterna: ”Så kan det väl ändå inte vara!” Men flera rapporter har pekat på ett omfattande kommunalt domstolstrots, bland annat ESO-rapporten Maktutövning under lagarna? (ESO 2015:2), Pär Cronhults och Viktor Robertsons Fortsatt domstolstrots (Stiftelsen Den Nya Välfärden 2016) och en rad akademiska uppsatser och forskningsrapporter. Många kommuner struntar tydligen i lagen och domstolarna. Samtidigt pekar Statskontoret på att statens styrning av kommunsektorn har ökat, något som många inom den kommunala sektorn bittert klagar över. Så kan det vara: kommuner ser sig som självstyrande i förhållande till rättsväsendet men som beroende i förhållande till den politiska makten. 

Kommunerna har makt att beskatta oss. Alla vi som tjänar mindre än 600 000 kr/år bidrar med i snitt 32 procent av vår inkomst till kommunernas ekonomi. De som tjänar mer betalar också inkomstskatt till staten. Men kommunerna har också pengar från annat håll att spendera. Skatten står för 2/3 av de totala intäkterna. Resten kommer från statsbidrag, kommunal skatteutjämning och diverse avgifter.

Kommunernas utgifter går främst till skola och ”omsorg” till äldre, barn, familjer och funktionsnedsatta. Försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) svarar bara för 2 procent, vilket ändå betyder 15 miljarder kronor. I snitt över hela kommunsektorn är intäkterna större än utgifterna. Men många kommuner klagar över att pengarna inte räcker. 48 av landets 290 kommuner budgeterar underskott ­– totalt 6 miljarder kr – ett underskott som till nästa år väntas mer än fyrdubblas till 28 miljarder kronor. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) anser att problemet bara kan lösas genom att staten skjuter till mer pengar.

Det finns alltid mer att göra. Aktuella exempel handlar om demensteam, särskilda resurser i skolan och stöd till handikappade. Ingen kan förneka att ändamålen är behjärtansvärda. Det finns egentligen ingen gräns för hur mycket stöd och åtgärder som kunde sättas in för olika slag av behov. Ingen annan gräns än att det kostar, och att resurser inte är oändliga.

Andra krav bottnar i observationen att de kommunala tjänsterna inte är identiskt lika i alla delar av landet. Det uppfattas som orättvist, och man kräver därför att staten skjuter till pengar så att alla ska nå upp till den generösaste kommunens nivå.

Att göra kommunerna självstyrande på riktigt – inte bara som ett slagord med luddig innebörd – är en sympatisk tanke. Det kunde föra oss närmare ett Sverige med verklig medborgarmakt och urgammal rätt ”att sig själv beskatta”. Men jag har svårt att se att vi kan komma dit innan kommunerna tvingas rätta mun efter matsäcken. Då får varje kommun erbjuda sina medlemmar det som kan bekostas genom beskattningen av samma kommunmedlemmar. Beskattningen får kommunen själv bestämma inom de gränser som väljarna och Lafferkurvan sätter. Men andra kommuners medlemmar ska inte behöva bidra, varken genom att statliga skattemedel tas i anspråk eller genom ”utjämning”. Och röda siffror ska inte vara ett alternativ.

Konsekvensen av en ordning med verkligt självstyrande kommuner är att vi måste acceptera att det inte blir likadant överallt. Men om vi kräver sådan likhet i den offentliga servicen kan kommunerna lika gärna avskaffas och enhetsstaten genomföras fullt ut.

T.S. Eliot skrev att ”det är såhär världen går under, inte med en smäll utan en suck”. Så kan det vara med världen, men också med de idéer och föreställningar som från tid till annan dominerar världen. Som en till bristningsgränsen uppblåst ballong, bara fylld med tunn luft, kan en idé tränga undan måttfullhet och eftertanke. Den borde kanske spricka med en smäll, men i stället pyser luften ut, pö om pö, tills bara ett tomt skal återstår.

Vi som var med år 1968 minns en uppblåst ballong som ville riva allt för att få luft och ljus. Under Mao Zedongs paroll ”det är rätt att göra uppror” ockuperade Stockholmsstudenterna sitt eget kårhus. Parisstudenterna var mer hårdföra: Majrevolten förvandlade den franska huvudstaden till en krigszon, och följdes av en generalstrejk. Också andra delar av västvärlden drabbades av en politisk vänstervåg under samma tid.

68-ballongen kan ses som ett försök att ersätta det liberala och demokratiska statsskicket med ett marxist-leninistiskt styre. För andra handlade det mer om en ambition att utmana etablissemanget och eliterna, kanske också att skapa en ungdomskultur i opposition mot 1950-talets gubbighet. Den sprack inte med en smäll. I stället fick den pyspunka: trycket läckte ut åt olika håll tills de skrumpna resterna av ballongen blev ett minne blott.

Många lät den revolutionära glöden vattnas ur och kunde på så sätt säkra en framgångsrik karriär i politiken eller statsförvaltningen. Andra kunde rida på kändisskapets våg och blev själva en del av den elit de hade utmanat. För dem som sökte sin lycka inom mediasektorn gick det bra att hålla fast vid vänsterparadigmet. Ett fåtal hårdföra marxist-leninister fortsatte att vara ideologiskt renläriga och betalade med att bli samhällspolitiskt irrelevanta. Men många, som jag själv, upptäckte att ballongen inte innehöll vad den lovade, drog nya slutsatser och hamnade med tiden på den motsatta flygeln.

Idag ser vi två andra ballonger som dominerat både det offentliga och det privata samtalet till den grad att det som brukar kallas sunt förnuft förpassades till skamvrån. Det är woke-ballongen och klimatångestballongen.

Woke-ballongen är inte längre så hårt uppblåst som den brukade vara. Det börjar bli möjligt att ha synpunkter på migrationsvolymer, klanstrukturer eller kriminellas etnicitet utan att automatiskt stämplas som fascist, nazist eller brunråtta. Akademiernas fördömande av allt som inte är ”kritisk teori” börjar få mothugg. Deplattformering av kritiska debattörer står inte längre oemotsagd. Även i det privata samtalet tar allt fler mod till sig och säger saker ”som man inte får säga” ­– dock ännu inte till den grad att det går att uttala n-ordet och fortfarande vara välkommen i städade sällskap. 

Det kan dröja ett tag till innan woke-ballongen, tömd på luft, faller platt till marken. Men färdriktningen är klar, den har passerat sitt bäst-före-datum.

Klimatångestballongen är fortfarande i bättre skick. Men även den börjar pysa luft genom små hål. I Storbritannien ifrågasätts realismen i klimatmålen. Den svenska regeringen håller fortfarande fast vid att de svenska målen ska nås, men man börjar tumma på tidplanerna. Man genomför åtgärder som för oss längre från målet. Att hantera de klimatförändringar som är oundvikliga väcker större intresse än nationella planer utan någon effekt på hur jordens klimat utvecklas. Gretas helgongloria har blivit solkig. Tecknen är tydliga.

Det kan vara skrämmande att föreställningar som woke och klimatångest under en tid har behärskat det offentliga samtalet till den grad att vi tycks förpassade till ett intellektuellt klimat från tiden före upplysningen. Trösten ligger i förvissningen att hut till slut går hem. Visserligen inte med en smäll, snarare med en suck. En pyspunka.

De flesta av riksdagspartierna bekänner sig till principen om ekonomisk liberalism. Förmodligen menar de att det räcker att hylla marknadsekonomi och tillåta privatägda företag för att kvala in. Men skrapar man på ytan är det i praktiken si och så med stödet för en liberal ekonomi på riktigt.

Vad innebär då ekonomisk liberalism i klassisk mening? Det finns många svar och många kriterier, beroende på vem man frågar. Själv menar jag att tre grundläggande principer måste respekteras för att man ska kunna tala om verklig ekonomisk liberalism.

Det är näringslivet som är motorn för vårt välstånd.

Näringslivet skapar de ekonomiska resurser som låter oss konsumera och investera. Det är också där grunden skapas för den offentliga välfärden. Staten skapar inga resurser, den använder bara de resurser som skapats i privat verksamhet.

Därför ska staten inte försöka efterlikna företag i förhoppningen att det ger tillskott till statskassan. Företagande kan lika gärna leda till förluster, sådana är marknadens villkor. Men när företag misslyckas får ägarna bära konsekvenserna. Ett statligt eller kommunalt företag fyller i stället i hålen med skattepengar. Historien visar en rad skandaler, misslyckanden och förluster kopplade till statligt företagande. Till det kommer att konkurrensen snedvrids på marknader med blandat offentligt och privat ägande.

Staten ska inte heller styra näringslivets inriktning med subventioner och pålagor. Politiker ska inte gynna vissa branscher eller vissa slag av företag. Byråkrater ska inte försöka bedöma vad som blir framgångsrika projekt, det är entreprenörers uppgift. 

Regelverket för företagande ska vara enkelt, förutsägbart och stabilt.

Att driva företag är förenat med risk. En satsning kan gå bra, och ge vinst, men den kan också innebära ett misslyckande. Det vet man inte i förväg. Däremot ska de spelregler som staten ställer upp gå att förutse, som reglerna för en fotbollsmatch eller trafikregler. 

När politiker och byråkrater skapar osäkerhet genom förhandlingar, hot eller påtryckningar blir resultatet att företagen inte längre kan prioritera ekonomisk effektivitet och marknadsframgång. Då drabbas vi alla av ett lägre välstånd än vi skulle kunna ha.

Det betyder att tillämpningen av reglerna i huvudsak ska ligga hos rättsväsendet. Domstolarna bör erkännas som en statsmakt som står fri från politisk påverkan, i enlighet med Montesquieus maktdelningsprincip. Genom vägledande domar skapas klarhet och stabilitet när det gäller reglernas närmare innebörd.

Konsumenternas behov tillfredsställs bäst genom deras fria val på en marknad.

Det är inte politikens sak att detaljstyra vad medborgarna behöver. Staten ska inte genom information, propaganda, ekonomiska pålagor eller direkta förbud försöka uppfostra medborgarna i en riktning som de inte själva prioriterar.

Konsumenten blir ”kung” bara om det finns alternativ att välja mellan. Vid monopol tvingas köparen acceptera det som bjuds. Fri och effektiv konkurrens lägger makten hos konsumenten, men den kan sättas ur spel genom hemliga uppgörelser mellan konkurrenter, eller genom att ett dominerande företag missbrukar sin makt. Den bästa konsumentpolitiken är därför en politik som med skarpa verktyg säkrar en effektiv konkurrens och motverkar monopol.

Var och en av de här principerna är raka motsatsen till den politik som i verkligheten har drivits under närmare 100 år av socialdemokratisk dominans. En dominans som inneburit att också förment borgerliga partier har ”traskat patrullo”.

Den socialdemokratiska industripolitiken har resulterat i ett stort antal statsägda storföretag, många gånger med förfärande resultat. Även bland många konservativa finns starka sympatier för förstatligande och statlig styrning. På den kommunala sidan har offentligägda företag uppmuntrats. När det gäller den privata sektorn har näringspolitiken gynnat storföretag (som är lättare att påverka politiskt) samtidigt som entreprenörer och småföretagare setts med misstänksamhet.

Statens styrning av företagandet har bland annat skett genom myndigheter som Industriverket, Teknikutvecklingsverket, Tillväxtverket eller Vinnova. 

Den socialdemokratiska modellen för marknadsreglering har föredragit ”mjuka” medel, som uppdrag till myndigheter att förhandla, skapa riktlinjer och påverka genom information. Politiker har ofta uppmanat näringslivet till självreglering genom att hota med lagstiftning om branscher inte ”tar sitt ansvar”. Resultatet har blivit som en fotbollsmatch där domarna hela tiden ändrar reglerna och utvisar spelare godtyckligt. Funnes en sådan fotbollsmatch i verkligheten vore den ingen större njutning för publiken.

Den konsumentpolitik som lanserades i början av 1970-talet, med skapandet av ett nytt Konsumentverk, tog avstånd från det tidigare konkurrensekonomiska synsättet. Den ideologiska linjen skulle i stället vara att konsumenterna generellt är svaga och kräver statens stöd. Det stödet skulle inte utgå från konsumenternas egna önskemål, som de kommer till uttryck genom efterfrågan, utan i stället formuleras normativt med utgångspunkt från statens ambitioner om individernas välbefinnande. 

Genom en ”mjuk” påverkan på såväl konsumenter som företag, genom lagstiftning och punktskatter och genom statliga monopol på områden som spel och alkohol har konsumtionen styrts i riktning mot vad medborgarna anses behöva, i stället för vad de själva efterfrågar.

Den politik som socialdemokratiska regeringar drivit under lång tid strider mot alla tre principerna. Den är en uttalat anti-liberal ekonomisk politik. Borgerliga partier har i opposition inte haft förmåga – kanske inte heller vilja – att ta strid mot den anti-liberala ekonomiska politiken. Och under perioder med borgerlig regeringen har inte heller något paradigmskifte skett när det gäller den ekonomiska politiken. De liberaliseringar som har införts har inte varit mer än krusningar på ytan.

I Sverige finns bara ett parti – ännu så länge utan plats i riksdagen ­­– som erbjuder program för en liberal ekonomisk politik på riktigt.

När det gäller de klassiska fobierna går tankarna först till torgskräck (agorafobi), höjdskräck (akrofobi) och cellskräck (klaustrofobi). Det förekommer också att man är rädd för ormar (ophidiofobi) eller spindlar (arachnofobi).

Att vara irrationellt rädd för något anses inte vara klandervärt. Snarare väcker de klassiska fobierna medkänsla eller möjligen visst löje.

Det senaste decenniet har en annan fobi, islamofobin, gått upp i ledningen som vanligaste fobi. Inte genom att fler människor skulle vara drabbade av islamofobi än av andra fobier. Däremot mest omnämnd i sociala, asociala, etablerade och alternativa medier, i synnerhet som tillmäle.

Ordet fobi kommer av grekiska fobos som betyder fruktan och skräck. Men som ordet islamofobi används syftar det inte på att vara rädd för islam, utan att vara kritisk eller hatisk mot islam. Dessutom vidgar många begreppet till att avse hat mot muslimer – alltså människor och inte en religion – trots att en sådan uppfattning rätteligen borde betecknas muslimofobi.

I motsats till de klassiska fobierna är islamofobi förknippad med starkt negativa värderingar. Att vara islamofob uppfattas som klandervärt och närmast jämförbart med att vara rasist.

Frågan är då varför kritik mot just islam blivit så skuldbelagt. Att vara kritisk mot nazism (nazismofobi?) upprör ingen, vilket med tanke på den starka antisemitism som präglar båda dessa tankesystem kan ses som inkonsekvent. De flesta tycker att det är rätt att vara kritisk mot kommunismen (kommunistofobi?). Många ser det också som OK att vara kritisk mot kristendomen (kristofobi?), oavsett om det handlar dess tidigare, auktoritära uttryck eller dess nutida woke-inspirerade.

För egen del har jag på många punkter kritik mot kristendomen, både den gamla och den nuvarande. Samtidigt erkänner jag att den kristna religionen i praktiken har låtit sig reformeras så att den numera är förenlig med ett liberalt, demokratiskt och öppet samhälle. Så är det inte med islam. De liberala strömningar som möjligen finns inom delar av islam är en droppe i havet, helt utan betydelse i praktiken. Därför är islam som religiöst/politiskt system helt oförenlig med den civilisation som vi med stor möda byggt upp i västerlandet under många hundra år.

Jag är starkt kritisk mot islam och hävdar att det är min legitima rätt att ge uttryck för den kritiken. Och jag anser det helt oacceptabelt att av det skälet kallas för islamofob i den perversa mening som ordet har fått i den allmänna debatten.

Politiker kallas ibland ”förtroendevalda”. Det är ett vackert ord. Det manar fram bilden av medborgare som bland de egna utser en att föra deras talan i en beslutande församling. En som de har förtroende för ska ta tillvara deras intressen och förmedla deras åsikter.

Den bilden har inte mycket med verkligheten att göra. De flesta väljare har aldrig träffat de personer som står på valsedlarna och vet sällan om de förtjänar väljarnas förtroende. Uppenbarligen förtjänar de partiledningens förtroende eftersom de har fått en plats på listan, men det är en helt annan sak.

Nej, politiker har i stället blivit ett yrke, på samma sätt som influencer, kommunikatör eller moderator. Liksom andra yrkesgrupper har politikerna sina egna intressen som de vill främja. Och politikerna har i sin tur en svans av andra yrkesgrupper, alla med sina egna intressen. Somliga kallar det ”the deep state”. Andra ”det välfärdsindustriella komplexet”.

Enligt en Novusundersökning från februari 2023 anser 91 procent att demokratin är värd att försvara i mycket hög grad. Men andelen som menar att politiker stärker demokratin i Sverige sjunker, från 12 procent 2022 till 7 procent 2023. Förtroendet för politikerna är häpnadsväckande lågt och det beror inte, som somliga menar, på bristande stöd för demokratin som sådan.

Politikerväldet har vuxit till den grad att det nu är dags att göra helt om och påbörja en nedmontering. Men många frågar sig: Är det möjligt? Behövs inte alla dessa politiker och deras svans för att Sverige ska fungera? Nej, alla behövs inte och jo, det är möjligt. 

Antalet politiker har i och för sig inte ökat i Sverige, tvärtom. Det har minskat, ganska dramatiskt, främst beroende på kommunreformerna. Problemet är ”väldet”, alltså omfattningen av politikernas ökande makt över allt fler sektorer och aktiviteter. Så här kan en nedmontering gå till på några typiska områden.

Skatterna

Politikerna har två verktyg i sin verktygslåda: Regler och pengar. Har de pengar finns ingen gräns för angelägna områden att ”satsa” på. Första steget i nedmonteringen av politikerväldet måste vara att sänka skattekvoten. Välfärden klarar sig bra utan att hälften av det vi jobbar ihop hamnar i politikernas fickor, det visar erfarenheterna från länder som Schweiz. Och redan för 50 år sedan konstaterade Northcote C Parkinson att ”utgifterna stiger för att motsvara inkomsterna”. 

Kärnverksamheten

Det finns en kärna av uppgifter som staten, och därmed politikerna, ska se till fungerar oklanderligt. Rättsväsende, försvar, infrastruktur, sjukvård och skola hör dit. Det är på de andra områdena som politikerväldet ska monteras ned. Områden som civilsamhället är bättre skickat att hantera.

Bidragsfloran

Som ur ett ymnighetshorn flyter en strid ström av pengar till enskilda, organisationer och företag. Varje beslut om en form av bidrag innebär makt till politikerna, och varje beslut om utbetalning av ett bidrag förutsätter en avlönad administratör. Det finns bidrag som är välmotiverade, men de står för en rännil i den stora floden. 

Stödtrupperna

Politikerväldet skulle aldrig ha lyckats bygga upp och vidmakthålla sin makt på det sätt som skett utan massivt stöd från politikens svans. Särskilt utmärker sig de etablerade medierna och kultursektorn. Och som av en händelse är samma sektorer beroende av politiskt beslutade bidrag för sin överlevnad.

Skolan, polisen och sjukvården

Tre områden som traditionellt kännetecknas av hög professionell kompetens. Hur barnen undervisas, hur brottslingar fångas och hur sjuka botas var en gång något som läraren, polisen och läkaren hade stor makt över. Det var politikerna inte nöjda med. Inspirerade av New Public Management infördes styr- och rapporteringssystem för att öka den politiska kontrollen. Professionella ledare ersattes av managers och administratörer. Återprofessionalisering är en viktig del i nedmonteringen av politikerväldet.

Byråkratin

De statliga ämbetsverken är en av politikerväldets förlängda armar. Standardreceptet för att hantera det som upplevs som ett politiskt problem är att skapa en ny myndighet, oftast med diffust uppdrag som ”samverkan”, ”samordning”, ”uppföljning”, ”utvärdering” eller ”information”. En annan förlängd arm är den kommunala byråkratin. Med hänvisning till den ”kommunala självstyrelsen” beslutas om rekrytering av kommunikatörer och annan icke-produktiv personal, utbetalning av bidrag till allsköns aktiviteter eller stöd till kostsamma skrytprojekt, utan synbara hämningar.

 En stor del av de allvarliga problem Sverige idag drabbas av har sin grund i ett politikervälde som tillåtits växa över sina bräddar. Det är hög tid att vända skutan. ”What goes up, must come down” sjöng Blood, Sweat & Tears redan 1968.

Tanken går först till Olof Palme och hans berömda ”politik är att vilja” från SSU:s kongressfest i maj 1964. Kanske också till Leni Riefenstahls film ”Triumph des Willens” om NSDAP:s kongress i Nürnberg år 1934.

Det är inte bara politiker från socialistiska partier – vare sig de är demokratiska, nationella eller populistiska – som lockas av rollen som urmakare. Den urmakare som skruvar och pillar på kugghjul och fjädrar för att få uret att gå på det sätt man vill. Även borgerliga politiker har många gånger gått i Palmes interventionistiska fotspår – ”i Sverige är alla socialdemokrater”. Men även från tiden långt före Palme har den svenska socialdemokratin på ett särskilt sätt präglats av uppfattningen att politiken har ledarrollen och att marknaden, juridiken, moralen och den enskilda människan har att rätta in sig i ledet.

En gång för ganska länge sedan jobbade jag utomlands och deltog i ett möte om konsumentpolitik. Från Sverige deltog den minister som ansvarade för konsumentpolitik och som jag kände från en tid då hon hade en mer blygsam roll i statsförvaltningen. ”När tänker du egentligen komma tillbaka till Sverige” frågade hon. Jag menade att jag först ville se om klimatförändringen ledde till bättre vinterväder i Stockholm, och lade till att det kanske var något som berodde på solfläckarna. Hon såg helt förskräckt ut: ”Det skulle ju betyda att vi inte kan påverka utvecklingen!” Som socialdemokrat såg hon en utveckling som inte kunde styras av den politiska viljan som något helt fasansfullt.

Sverige styrs i enlighet med folksuveränitetsprincipen. Det betyder i teorin att ”all offentlig makt utgår från folket”, som det uttrycks i regeringsformens första paragraf. Genom de allmänna valen har folket makt över riksdagen, och genom att inte motsätta sig talmannens förslag om statsminister har riksdagen makt över regeringen. I verkligheten är det, som alla vet, tvärtom: Regeringen har makten och är verktyget för den politiska viljan. Riksdagen är ett knapptryckarkompani, och folket får finna sig i vad som beslutas fram till nästa val.

Det är ingen självklarhet att folksuveränitetsprincipen skulle vara den bästa och mest demokratiska ordningen. Många menar att den maktdelningsprincip som formulerades av Montesquieu ger ett bättre skydd mot att all politisk makt samlas i en hand. Maktdelningsprincipen skapar en balans mellan den verkställande makten (regeringen), den lagstiftande makten (riksdagen) och den dömande makten (rättsväsendet). Inga-Britt Ahlenius är en av dem som påminner om att den svenska folksuveränitetsmodellen definierar ut rättsväsendet ur maktbalansen.

När viljan inte matchas av en motsvarande förmåga blir resultatet en soppa. Så är det i Sverige idag. Nationalekonomen Stefan Fölster skriver i SvD den 16/8 en skarp vidräkning med det han kallar dysfunktionellt regerande. Han menar att ”Regeringskansliet gör för lite av det allra viktigaste men är för beskäftig om mycket som gör lite nytta eller rent av vållar skada”. De stora problemen på områden som elförsörjningen, trafikplaneringen och de statliga bolagens agerande är direkta resultat av att ”viljan tillåts övertrumfa sakkunskapen”.

Den svenska politiska kulturen är sedan länge impregnerad med en tradition som ger den politiska ledningen alltför stor makt att styra genom att vilja. Skulden ligger i hög grad hos socialdemokratin, men den borgerliga oppositionen har inte helt undgått att smittas. Frågan är då om det är en sjuka som är oupplösligt förenad med parlamentarismen och partiväsendet. Patrik Engellau med bloggen Det goda samhället menar att politikerväldet gör alla politiker till lika goda kålsupare.

Själv tror jag att det finns en annan väg, även om den inte anvisas av dagens riksdagspartier. Det är inte en självklarhet att den politiska staten genom beskattning ska förfoga över mer än 50 procent av nettonationalprodukten (NNP), som är en bättre bas för beräkningen av skattekvoten än BNP. Det är inte heller en självklarhet att statens klåfingrighet ska lägga sig som en våt filt över område efter område utanför den egentliga kärnverksamheten.  Framför allt bör politiken hålla tassarna borta från den näringsverksamhet som borde få utveckla sig fritt – med vinsten som drivkraft och risken för förlust som korrektiv – inom ett långsiktigt, transparent och förutsägbart ramverk. Och när det gäller etiska frågor finns ingen anledning att politiker ska ta ledartröjan och driva en opinion som har svag förankring hos gemene man. Det är något som civilsamhället klarar bra utan pekpinnar.

Det finns ett alternativ till en politik som ser viljan som sin främsta drivkraft. Kunskap, förmåga och erfarenhet förtjänar mer respekt än som idag är fallet. Det gäller bara att få den plantan att rota sig, växa och bli stark.

Ovädret Hans har skapat oreda och förstörelse runt om i vårt land. Ett gammalt talesätt säger att ”alla klagar på vädret men ingen gör något åt det”. Men det verkar inte stämma längre. Det görs en hel del. Vad man gör beror på vilken strategi man har valt.

Den för tillfället dominerande strategin är att vädret är något som beror på klimatet. När det är kallt, regnigt och blåsigt i Sverige beror det på klimatet. När det är hett och torrt i Spanien och Grekland beror det också på klimatet. Hypotesen är att klimatet nu förändras till att bli varmare och att det orsakar mer extrema väder. Både varma och kalla, både torra och våta.

Den dominerande strategin tar därför inte sikte på vad man ska göra åt vädret i sig utan hur vi ska stoppa förändringen av klimatet. År 2017 antog därför riksdagen ett svenskt klimatmål, som innebär att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp. 

Tanken bakom det svenska klimatmålet är implicit att om Sverige lyckas nå det mål vi har ställt upp så kommer det i sin tur påverka klimatet så att det inte längre ska bli varmare (i genomsnitt över jorden) utan i stället kallare. Och om det inträffar så kommer också vädret i Sverige påverkas, exempelvis genom att ovädret Hans inte kommer tillbaka.

Nu verkar det dock som om svenska folket inte riktigt tror på den strategi som Sveriges riksdag lägger så stor vikt vid. Enligt en färsk Novusundersökning håller en majoritet av väljarna med om påståendet ”det viktigaste är inte om Sverige minskar sina utsläpp – det viktigaste är att Kina gör det”. Bland SD-väljarna stöds påståendet av 96 procent, genomsnittet för M+L+KD+SD är 91 procent. Och till och med oppositionens väljare anser att fokus i klimatpolitiken bör vara globalt i stället för nationellt: 57 procent av väljarna för S+V+MP+C håller med om påståendet.

Vad man än må tycka om SD:s socialkonservativa ambitioner att blåsa liv i Per Albins (och Kjelléns eller kanske Bismarcks) folkhemsdröm, partiet har bättre än andra riksdagspartier varit tidigt ute med att fånga upp en opinion som senare blivit dominerande. Så var det med den så kallade flyktingpolitiken, där de partier som hejade på massinvandringen från 2015 uppenbarligen gick i otakt med en stor del av väljarkollektivet. Vilket sent omsider tvingade de nuvarande regeringspartierna att deklarera ett ”paradigmskifte”. Och så förefaller det också vara idag, när de stolta ambitionerna om det svenska klimatmålet som planetens räddare sakta med säkert vittrar ned.

Vädret ställer till med allehanda besvärligheter, och har alltid gjort det. Min tro är att en tillnyktring är på väg, att även politiker och opinionsbildare kommer fokusera på det vi i verkligheten kan göra något åt. Nämligen att förbereda oss bättre på dåligt väder och hitta bättre sätt att hantera det som möjligen är effekter av ett förändrat klimat.

Talesättet ”was nicht ausdrücklich erlaubt ist, ist verboten” syftar på en ordning där allt i princip är förbjudet. De enda undantagen är de saker som genom en explicit bestämmelse förklaras vara tillåtna. I rättsstater är det naturligtvis motsatsen som gäller, men uttrycket används ofta för att beskriva en mentalitet som många menar är karakteristisk för Tyskland. Och som på så många andra områden är Sverige, av historiska skäl, i mångt och mycket något av en tysk provins.

En dansk och en irakier har lyckats med konststycket att i ett slag göra koranbränning till den viktigaste inrikespolitiska frågan för svenskarna och deras hövdingar. Många känner sig kallade att tycka något, men man tycker olika.

Några tycker att koranbränning är något som man bör ägna sig åt, av skilda skäl. För somliga är det ett sätt att demonstrera stöd för yttrandefriheten som princip. Andra ser det som viktigt att demonstrera mot en religion man ogillar. Åter andra menar att koranbränning är ett lämpligt sätt att provocera fram reaktioner som visar vad muslimer i allmänhet går för. Och sedan finns några som hoppas på att koranbränningarna ska sätta P för Sveriges ambitioner att bli NATO-medlem.

I det stora hela är det ändå ganska få som applåderar Paludans och Momikas tilltag. Man tycker att det är olämpligt, osmakligt, onödigt, kanske också farligt. De som har en offentlig position, som politiker eller opinionsbildare i största allmänhet, förklarar gärna att de för sin del inte sympatiserar med koranbrännarna och tycker att manifestationerna inte borde ha genomförts.

Så långt allt väl. Enligt en Novusundersökning vill sex av tio att det ska vara tillåtet att bränna skrifter som uppfattas som heliga. Det som bekymrar mig är att så många som fyra av tio inte nöjer sig med att ta avstånd. Det man själv inte tycker är bra, och naturligtvis inte själv skulle ha gjort, vill man ska bli föremål för förbud. Enligt principen att förbud ska vara normalordningen om det inte finns särskilda skäl att införa en regel om att just koranbränning ska vara tillåtet. Några sådana skäl är det svårt att se.

Förbudsmentaliteten har djupa rötter i vårt land. Det finns mycket som en gång har varit förbjudet men inte längre är det. Att dricka kaffe (senaste gången 1817–1823). Att ha dubbelt medborgarskap (1951–2001). Att driva apoteksrörelse (1970–2009). Att sända ut reklamfinansierade radioprogram (1925–1993). Att häda mot kristendomen (urminnes–1970) och mot andra religioner (1949–1970).

Förbud som fortfarande gäller handlar exempelvis om försäljning av vin och sprit i livsmedelsbutiker eller direkt från tillverkaren, märken eller bokstäver på svenska flaggan, innehav av cannabis för eget bruk och köp av sexuella tjänster. 

Det har från tid till annan funnits starka opinioner för olika slag av förbud som inte ”nått ända fram”. I folkomröstningen år 1922 om att införa ett totalt rusdrycksförbud röstade inte mer än 50,8 procent nej till den föreslagna förbudslagstiftningen. Även idag finns högljudda opinioner som vill förbjuda friskolor, bensinbilar och – som sagt – koranbränningar.

Förbudsivrare finns i alla partier – frihet eller tvång är inte en höger-/vänsterfråga. De politiska skillnaderna handlar mer om vad man vill förbjuda. Samtidigt finns det mer eller mindre liberala tendenser i de flesta partier. Med ”liberal” menar jag då den klassiska liberalismen, inte partiet Liberalerna som nyligen var först ute med att föreslå ändringar i ordningslagen för att förbjuda sammankomster där koraner bränns.

Till syvende och sist handlar benägenheten att ständigt ropa på förbud om synen på människan. Den som tror att medborgaren har både vilja och förmåga att ta ansvar för sig själv och sina närmaste, den är också beredd att försvara friheten. 

Att statstelevisionen bedriver så kallad agendajournalistik är numera uppenbart, inte bara för konspirationsteoretiker och systemkritiker utan också för många etablerade opinionsbildare. Även den del av den breda allmänheten som fortfarande framhärdar i att följa SVT:s nyhetssändningar ser i ökad utsträckning att det som visas på TV är något annat än objektiv och balanserad journalistik. Men frågan jag ställer mig är: Varför ser det ut som det gör? I auktoritärt styrda länder brukar statstelevisionen vara en lydig megafon för den politiska makten. Något säger mig att det inte är riktigt så det fungerar i Sverige.

Låt oss ta Rapportsändningen den 25/7 kl. 18:00 som åskådningsmaterial.

Sändningen pågick totalt i 12 1/2 minut, exklusive ingress och väder, disponerad som följer.

00:45-02:40 Inslag om reaktionerna mot koranbränningarna i muslimska länder, som fördömt händelserna ”i skarpa ordalag”.  Det förklaras att reaktionerna också innefattar diplomatiska åtgärder, folkliga protester och uppmaningar till bojkott. Journalisten menar att regeringens linje är oklar och att det varit omöjligt att få kommentarer. I en filmad intervju säger socialdemokraten Morgan Johansson att ”regeringen inte vet vad man ska göra”.

02:40-04:00 Reportage som visar bärgningen av Estonias bogramp. Enligt kommentaren har undersökningen av den bärgade rampen bekräftat den tidigare olycksbeskrivningen och bogrampen ska nu undersökas noggrannare i Estland.

04:00-05:40 Inslag om värmen och skogsbränderna i Medelhavsområdet. En ny rapport från World Weather Attribution uppges ha konstaterat att ”flera av sommarens värmeböljor hade varit praktiskt taget omöjliga utan mänsklig påverkan”.

05:40-06:50 Protesterna i Israel mot den lag som begränsar Högsta domstolens makt.

06:50-07:15 Kortare inslag om avsättningen av Kinas utrikesminister.

07-15-13:15 Reportage om några industriers privata räddningstjänst, en företagare som använder VR-teknik för att undvika risker vid hantering av timmer och cellgiftsbehandling av cancersjuka i hemmet i region Skåne.

Av drygt 12 minuter handlade således hälften om nyheter i strikt bemärkelse. Resten av nyhetssändningen utgjordes av berättelser om hur människor löst problem de ställts inför – i och för sig inte ointressant men utan koppling till någon aktuell händelse. Snarare en sorts underhållning.

De inledande två minuter, en tredjedel av den egentliga nyhetssändningen, som behandlade koranbränningar lade hela tyngdpunkten i rapporteringen på den muslimska världens upprördhet och sårade känslor. I en kort intervju fick det största svenska oppositionspartiet tillfälle att uttrycka sitt missnöje med regeringens hantering av frågan. Inget i inslaget antydde att det från svensk sida kan finnas anledning till upprördhet över uttalade och potentiella hot. Inte heller gjordes någon referens till Sveriges månghundraåriga och grundlagsskyddade yttrandefrihet. De som ogillar svenska demokratiska rättigheter har i varje fall ingen anledning att vara missnöjda med inslaget som sådant.

Därefter fick man i en och en halv minut se hur Estonias bogramp lyftes upp ur vattnet. Även om händelsen inträffat i närtid innehöll inslaget inget nytt: Tidigare slutsatser stod sig och vad bogrampen mer kunde berätta var beroende av framtida undersökningar.

Närmare två minuter gav riklig näring åt tittarnas klimatångest. Skogsbränder, extremtemperaturer och torka illustrerades med levande bilder. Den citerade forskarrapporten gav ytterligare tyngd åt det implicita budskapet att det nu krävs en dramatisk politisk omställning. Vad som inte nämndes är att World Weather Attribution är ett forskarnätverk som etablerades 2015 med syftet att kvantifiera hur klimatförändringen påverkar intensiteten och sannolikheten för en extrem väderhändelse. Rapportens slutsats är alltså varken mer eller mindre än det som nätverket ser som sin uppgift att sprida. Riksdagens minsta oppositionsparti, som kräver drakoniska omställningsåtgärder från svensk sida som saknar all annan betydelse än den rent symboliska för hur världens klimat kommer att utvecklas, har all anledning att uppskatta inslaget.

En dryg minut ägnades åt Israel, naturligtvis utan att nämna att Netanyahus ambition är att närma sig den folksuveränitetsprincip som sedan länge är etablerad i Sverige och som försvagar rättsväsendets ställning.

Och som avslutning ett traditionellt nyhetsinslag utan agendavinkling.

Det finns inte mycket som pekar mot att SVT skulle vara den politiska maktens förlängda arm eller att den borgerliga regeringen har skäl att uppskatta nyhetsrapporteringens inriktning. Men vems ärenden går man då i stället? För det är uppenbart att inslaget av agendajournalistik är starkt, till den del det överhuvudtaget handlar om nyhetsförmedling. Oppositionens? I förhoppningen att lojaliteten ska betala sig när oppositionen åter blir etablerad politisk makt? Eller går man helt enkelt sina journalisters ärenden, journalister som enligt flera undersökningar har starka vänstersympatier?

Den som är intresserad av nyhetssändningar som till lika delar består av vänstervinklad agendajournalistik och underhållning bör naturligtvis ha möjlighet till det. Och själv betala genom abonnemang eller reklamfinansiering. Men att den som inte är intresserad ändå får betala via skattsedeln är otillständigt.

Att socialister inte tycker om fri företagsamhet är inte någon nyhet. Särskilt inte på områden som har med människors hälsa att göra. De tidigare privatägda apoteken förstatligades år 1970 av en socialdemokratisk regering. År 2009 öppnades apoteksmarknaden åter för konkurrens, den gången av en borgerlig regering.

Sjukvården domineras sedan 1960-talet av det allmänna, men inte i skepnad av staten utan genom regionerna (f.d. landstingen). Det innebär att det finns skillnader mellan olika regioner. I vissa regioner är i stort sett allt som har med sjukvård att göra i offentlig regi. I andra förekommer viss privat verksamhet, om än i begränsad omfattning. 

I Stockholm utförs för närvarande ambulanstransporter av dels ett företag som är helägt av regionen, dels ett antal privata företag som fått uppdraget efter upphandling i konkurrens. 

Att låta företag konkurrera om att erbjuda bästa villkor är normalt en förutsättning för att både den som betalar och den som är kund ska bli nöjd. När det råder monopol finns inget att välja på, och då får man ta vad som bjuds hur dåligt eller dyrt det än är. Så menar i varje fall den som tror på den marknadsliberala modellen. Men så ser inte socialister på saken.

Det begränsade inslag av privata utförare i sjukvården som ambulansföretagen står för sticker därför i ögonen på det nuvarande regionstyret i Stockholm med S, C och MP i samarbete med V. Regionen har därför beslutat att successivt gå över till att driva all ambulanssjukvård och jour- och akutläkarverksamhet i egen regi. De upphandlade avtalen fasas ut och uppdraget kommer att hanteras av Ambulanssjukvården i StorStockholm AB (AISAB), som är regionens eget bolag för så kallade prehospitala tjänster.

Tanken är att de privata bolagen ska fasas ut under en tvåårsperiod, något som kan skapa allvarliga störningar i ambulansverksamheten. Forskaren Johan Berlin varnar för att bolagen kan välja att avbryta sina avtal med regionen i förtid. ”Det finns ingen ekonomisk vinning för bolagen att stanna kvar i avtal som de snart ska lämna”, säger han.

Är det då bara ideologiskt nit som driver de fyra vänsterpartierna i regionstyret att riva upp en ordning som uppenbarligen fungerar? Nej, hälso- och sjukvårdsregionrådet Talla Alkurdi förklarar i SVT:s lokalnyheter Stockholm den 13/7 att skälet är ett helt annat: ”Beredskapen behöver ständigt vara på topp, nu när vi har krig i vårt närområde och sökt NATO-medlemskap”.

Jo, så säger hon faktiskt. ”När vi har krig i vårt närområde”.

Visst finns goda skäl att höja den svenska beredskapen på en rad områden. Den har varit alltför dålig alltför länge, och bedömningen av Sveriges säkerhetspolitiska situation har säkerligen varit överoptimistisk. Men att vifta med krigskortet för att passa på att genomföra efterlängtade socialiseringar är minst sagt skamlöst. Man kan undra vilken sektor som sedan står på tur att monopoliseras i offentlig regi – med förklaringen att det beror på NATO-medlemskapet.

Centraliserade system som inte låter sig utmanas är sårbara. En blandning av offentligt och privat, med många olika utförare, även inom sjukvården, är en bättre garant för uthållighet även i kris.