Författare: Lennart Göranson

Många av vår tids konflikter handlar om att vara god eller vara klok. Men som CJL Almqvist skrev: ”Varför är den goda dum – varföre den kloka ond – varföre är allt en trasa?” Våldet i Gaza, klimatpolitiken, problemen till följd av de senaste årens immigration – klyftan vidgas mellan dem som vill följa hjärtats röst och dem som sätter hjärnan i första rummet. Att välja förnuftet framför känslan leder i längden till det bästa resultatet.  Läs hela krönikan här.

Få förnekar idag att många av dagens allvarligaste problem har skapats av den omfattande immigrationen från Mellanöstern och norra Afrika. Hoppet är att lösningen ligger i riktade ”satsningar” och integration. Men den islamiska dogmen stöder attityder och åsikter som vi inte kan kompromissa om och som inte har i Sverige att göra. Läs hela krönikan här.

Det europeiska samarbetet blev inte vad många av oss hoppades på. En bidragskarusell till enorma kostnader och klåfingriga regleringar som är illa anpassade till Sveriges behov har fört EU allt närmare en övernationell federation. Om ett halvår kan vi göra vår röst hörd i valet till Europaparlamentet. Läs hela krönikan här.

Att undra vem man egentligen kan lita på är lika relevant idag som när Hoola Bandoola Band ställde frågan för 50 år sedan. En bra tumregel är att inte sätta någon tilltro till uppgifter som kommer från auktoritära regimer med total kontroll över nyhetsförmedlingen. De borde behandlas som propaganda, även av de medier som vidarebefordrar uppgifterna som om de vore fakta. Läs hela krönikan här.

SVT:s senaste megasatsning har inte bara väckt beundran. Kritik mot serien kommer från två diametralt motsatta utgångspunkter. Mycket tycks ha hyggligt vetenskapligt stöd men det finns också prioriteringar som kan ha påverkats av en agenda. Om Historien om Sverige kan hjälpa oss att bättre se och uppskatta vår nationella identitet har serien en viktig uppgift i en tid då många sett svenskhet som barbari och frånvaro av egen kultur. Läs hela krönikan här.

Det rapporteras att vårt rykte i världen har fått sig en allvarlig törn och att många länder riktar allvarlig kritik mot Sverige. Det som väcker vrede är dels koranbränningarna, dels uppfattningen att svenska myndigheter kidnappar barn. Men när muslimska autokratier kritiserar Sverige för att vårt land inte är som deras är det inte något att skämmas för. Det är ett ”rykte i världen” som vi i stället har all anledning att vara stolta över. Läs hela krönikan här.

Sverige har många gånger i historien nått konsensus genom att den allmänna opinionen i någon mening har ”gillat läget”. Frågan är om det går att ”gilla läget” när det gäller Hamas och Israel. Att alla i Sverige inte delar den traditionella konsensusmentaliteten, det framgår av den senaste tidens demonstrationer med tusentals människor som skanderar antisemitiska slagord. När det gäller det judiska folkets rätt att leva ett liv i fred, i Israel såväl som i Sverige, finns inget utrymme för kompromiss. Det återstår bara konflikt, hur osvenskt det än kan kännas. Läs hela krönikan här.

Det finns goda skäl att oroa sig för nazism, rasism och antisemitism i Sverige, men den största faran finns inte där de som skrikit om brunråttor påstod. När woke-vänstern delar in människor efter ras, när riksdagspartier gör sig beroende av invandrargrupper som insupit judehatet med modersmjölken och när ”nyttiga idioter” lägger sina sympatier hos Hamas – då är det dags att sätta ner foten. Läs hela krönikan här

En insikt som sakta sprider sig i samhället är att vi svenskar är inte som andra. Vi är horisontella och konsensusbenägna i våra relationer. Vår tillit är hög, både till våra likar och till vår överhet. Vi är aggressionshämmade. Vi är hänsynstagande. Vi har en ambition att vara rättskaffens, göra rätt för oss, inte ligga andra eller det allmänna till last.

Allt det här har sina historiska förklaringar, och det har tjänat oss väl. Vårt samhälle har fungerat smidigt och effektivt, utan att störas av allvarligare konflikter.

Den som jobbar utomlands ett tag, exempelvis i en amerikansk, tysk eller fransk miljö, upptäcker snabbt att den svenska stilen inte går hem. Det är nödvändigt att tuffa till sig åtskilliga snäpp för att bli tagen på allvar. Även länder som vi upplever som nära oss är vertikala i sin kultur och man kommunicerar utan silkesvantar. Där finns inte mycket förståelse för det svenska kynnet.

Sverige har idag 10,5 miljoner folkbokförda invånare. Av dessa är drygt 9,5 miljoner svenska medborgare och 8 miljoner har svenska som modersmål. Hur många som totalt bor i Sverige är inte känt. Inte fullt 3 miljoner har utländsk bakgrund, alltså utlandsfödda eller med två utlandsfödda föräldrar. Med andra ord, mer än var fjärde person som bor i vårt land har ett annat kynne än det svenska. 

Skillnaderna kan vara små, som med dem som kommer från andra nordiska länder. Små, men de finns. Det kan också handla om fundamentalt annorlunda värderingar och traditioner som är i direkt konflikt med det svenska kynnet. Så är det med uppåt en miljon människor i Sverige med rötter i Mellanöstern och norra Afrika. 

Det börjar bli allmänt accepterat att Sveriges problem med organiserad brottslighet, klanstrukturer, hedersvåld, antisemitism och utanförskap är kopplade till att en stor grupp invånare mentalt lever i ett annat land och i en annan kultur.

Mauricio Rojas säger i en tänkvärd ledare i SvD att vi måste bli ”mycket mindre svenska, i en traditionell bemärkelse, för att landet redan är det”. Så är det kanske, om vi accepterar sakernas tillstånd och att det är på oss det ankommer att ändra oss. När vi själva kommer till ett annat land gäller naturligtvis att ”man får ta seden dit man kommer” och ”when in Rome you do as the Romans do”. Är det då rimligt att det är vi, i vårt eget land, som ska överge det svenska kynne som har tjänat oss väl under så lång tid?

Det är lätt att säga tulipanaros… Även för svenskar sitter det hårt inne att ändra traditioner och värderingar som vi sedan barnsben sett som eviga sanningar och som vi tyckt bör gälla i hela världen. Och det trots att vi exponeras för influenser från andra delar av världen mer än de flesta. För dem som kommer från en auktoritär klankultur, dominerade av fundamentalistisk islam och isolerade från omvärlden gör en kurs i svensk värdegrund troligen inte något märkbart intryck. Ändå är det hos dem som kommit till vårt land som det måste ske: att antingen ta till sig de attityder som är en förutsättning för att vårt land ska fungera, eller att inse att de har hamnat på fel ställe i världen.

Det är här politiken måste komma in, politiken med sin begränsade verktygslåda: Pengar och regler.

För de etablerade partierna har det hittills mest handlat om pengar. Så kallade satsningar. Det har inte vänt utvecklingen. Och dessutom spenderar den svenska staten redan alldeles för mycket pengar på annat än kärnverksamheten. Alltså regler. 

Regler kan ändra människors beteende och ett ändrat beteende kan i sin tur förändra attityder. Eftersom jag tror på Medborgerlig Samlings politiska inriktning letar jag i partiets olika program för att hitta förslag som kan göra skillnad. Här är några exempel.

Det social- och arbetsmarknadspolitiska programmet föreslår att försörjningsstödet i sin nuvarande form avvecklas. De som behöver ekonomiskt stöd vid tillfällig arbetslöshet eller sjukdom ska få sitt behov tillgodosett via a-kassa och sjukpenning/sjukersättning. Konsekvensen blir att de som inte tidigare har haft arbete och är friska och i arbetsför ålder måste se till att försörja sig själva och sin familj i stället för att gå på bidrag. Det enda alternativet är ett ”basstöd” i form av matkuponger och enkelt tak över huvudet. Konsekvensen blir att antalet permanent bidragsberoende ”långtidsarbetslösa” som står utanför det reguljära samhället kommer att minska kraftigt.

Medborgerlig Samling vill också att bidragssökandes identitet ska kontrolleras effektivare, bland annat genom biometriska kontroller. Konsekvensen blir att antalet bidragsbedrägerier kommer att minska kraftigt.

Det integrationspolitiska programmet föreslår en skärpning av kraven för medborgarskap, bland annat när det gäller språkkunskaper, självförsörjning och vandel. Medborgarskap ska kunna återkallas och personen utvisas på livstid under vissa förutsättningar. Konsekvensen blir att endast personer som är villiga att assimileras i det svenska samhället kommer att bli svenska medborgare.

Medborgerlig Samling vill också att alla offentliga bidrag till religiösa samfund och etnokulturella föreningar slopas. Konsekvensen blir att uppkomsten av parallellsamhällen som tar avstånd från det svenska samhället motverkas.

 Det migrationspolitiska programmet föreslår asylstopp till dess vi kommit till rätta med de strukturella problemen runt integrationen. För framtiden ska asylsökande som passerat andra säkra länder avvisas direkt. Konsekvensen blir att immigrationen av ekonomiska migranter som anför asylskäl i allt väsentligt upphör.

Antalet personer som illegalt vistas i Sverige har kraftigt ökat under senare år. Medborgerlig Samling vill införa en rad åtgärder för att identifiera sådana personer och effektivisera åtgärder för att se till att de lämnar landet. Konsekvensen blir att uppkomsten av ett skuggsamhälle som i sin tur föder kriminalitet motverkas.

Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade drygt 1 miljon svenskar Sverige och flyttade till USA. Många assimilerades och blev en produktiv del av det amerikanska samhället. Men en femtedel drog slutsatsen att livet och villkoren i USA inte passade dem och återvandrade därför till Sverige. Det är aldrig för sent att ångra sig.

En egenhet i det socialdemokratiska idiomet är att ordet ”samhället” konsekvent används för att beteckna det som på vanlig svenska kallas ”staten” eller ”det allmänna”. Termen är välfunnen eftersom den skapar en upplevelse av att partiet, staten och det svenska folket i grunden är olika yttringar av samma sak. En treenighet som – för att återbruka den Augsburgska bekännelsens definition – förenar ”tre skilda personer i ett gudomligt väsen och natur”. En imponerande politisk fiffighet.

Det är olyckligt för det offentliga samtalet att missbruket av termen ”samhället” gör avgränsningen mellan staten och civilsamhället otydlig. Det leder till att många blandar ihop det som är förbjudet med det som vi tar avstånd från.

Ett exempel är koranbränning. Det råder tämligen stor enighet om att koranbränning inte är ett konstruktivt sätt att bedriva religionskritik. Det ledde genast till att Sveriges politiska ledning såg sig manad att fixa ett formellt förbud mot att tutta eld på en koran som man själv äger. Som ett brev på posten anklagades då regeringen för att både inskränka den grundlagsskyddade yttrandefriheten, lägga sig platt för utpressningsförsök från den muslimska världen och inte minst manipulera lagstiftningen om hets mot folkgrupp på ett sätt som aldrig varit avsikten. Kort sagt: En soppa. Bättre hade varit att ha en smula is i magen, inse att samhällsopinion och lagstiftning inte nödvändigtvis måste vara varandras spegelbilder i minsta detalj och avvakta tills de mest aktiva koranbrännarna tröttnar och saken ebbar ut.

Sammanblandningen mellan civilsamhälle och stat leder också i andra sammanhang till missförstånd när det gäller yttrandefriheten. Den grundlagsskyddade rätten till yttrandefrihet betyder en rätt för var och en att utan ingripanden från myndigheternas sida genom tal, skrift eller bild förmedla tankar, åsikter och känslor. Det är alltså staten – myndigheterna – som inte får ingripa. Enskilda medborgare har full rätt att kritisera eller på annat sätt motsätta sig de åsikter man inte gillar. Att vägra någon publicering av sina tankar i tryckt skrift eller digitalt medium är alltså inte något yttrandefrihetsbrott. Inte heller att utestänga någon från anställning eller uppdrag, så kallad deplattformering. Vi kan ogilla sådana begränsningar av det fria åsiktsutbytet, men så länge det inte är staten som ingriper har det inte med yttrandefriheten att göra.

Rikspolischefen Tornberg förklarade nyligen att ”det krävs mobilisering från hela samhället för att stoppa våldet”. Samhället består av tre delar: civilsamhället, näringslivet och staten. Enligt det så kallade samhällskontraktet har civilsamhället överlämnat sin rätt att med våld försvara sig mot våld till staten – statens våldsmonopol. Det betyder att staten har en ovillkorlig skyldighet att skydda medborgarna mot dem som inte respekterar kontraktet. Tornberg tycks alltså mena att det är dags att upplösa samhällskontraktet och lägga tillbaka uppgiften att bekämpa våldet på medborgarna. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Möjligen menar han i stället att medborgarna ska vända andra kinden till, nöja sig med ”förebyggande åtgärder” (som hittills saknat effekt) och hoppas på att våldet avtar med tiden. Det är inte mindre anmärkningsvärt. 

Ser man på vad Polisen skriver menar Tornberg egentligen något helt annat än det han faktiskt sagt. Där handlar det i stället om att det är ”viktigt att alla myndigheter med brottsbekämpande uppdrag intensifierar sitt arbete och att vi samarbetar allt mer”. .Plötsligt betyder ”samhället” bara ”staten”, som i socialdemokratiskt idiom. En begreppsförvirring som ger så vitt skilda tolkningar av vad ledningen för polismyndigheten menar är inte bara förödande för samhällsdebatten. Den utgör ett hinder för att komma till rätta med ett av vårt lands idag allvarligaste problem.

Det är inte meningsfullt att kritisera samhället för att vara för stort. Samhället är vi alla och alla våra institutioner, allt som utgör nationalstaten Sverige. Däremot är det fullt rimligt att uppfatta staten som för stor. Staten har tagit kontroll över alltför stor del av de resurser vi jobbar ihop. Staten sysselsätter en alltför stor andel av den svenska arbetskraften. Staten lägger sig i alltför mycket som borde vara civilsamhällets sak att hantera. Det är hög tid att kalla saker vid deras rätta namn.