Författare: Lennart Göranson

Den som följer traditionella medier, särskilt SVT, har inga svårigheter att svara på frågan om det viktigaste som hände i tisdags. Nämligen att Ryssland firade Sovjetunionens seger över Nazityskland den 9 maj 1945.

Det är naturligtvis på sitt sätt helt korrekt. Samtidigt är fokuseringen på en detalj så ofullständig att informationen, sedd i ett vidare perspektiv, närmar sig fake news.

Det som faktiskt hände i maj 1945 var att generalöverste Alfred Jodl den 7 maj i Reims undertecknade Tysklands slutliga kapitulation på samtliga fronter. De allierade undertecknarna var överbefälhavare Dwight D. Eisenhowers stabschef general Walter Bedell Smith, den sovjetiske generalen Ivan Susloparov, samt general François Sevez, Frankrike. Följande dag undertecknades kapitulationen en gång till, denna gång i Berlin och med generalfältmarskalk Wilhelm Keitel vid pennan. Från Sovjet deltog marskalk Georgij Zjukov, från USA flyggeneral Carl Spaatz, från Storbritannien flygmarskalk Arthur Tedder, och från Frankrike general Jean de Lattre de Tassigny. Klockan var då 23:30 den 8 maj Berlintid, men i Moskva hade det redan hunnit bli den 9 maj.

De länder som mottog Tysklands kapitulation i maj 1945, och därmed var segrarmakter, var alltså USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Av dessa existerar, som bekant, inte längre den fjärde.

I vårt perspektiv är antingen den 7 eller 8 maj segerdagen, inte den 9 maj. Den 8 maj högtidlighålls därför i många länder och i Frankrike är Victoire en allmän helgdag. I Belgien var ”Segerdagen” helgdag fram till 1983 och en opinion verkar i dag för att återinföra den.

I Tyskland firas av naturliga skäl inte den 8 maj. EU:s institutioner har en tyngdpunkt i Frankrike och Belgien där anställda är vana vid att ha ledigt den dagen. Av hänsyn till Tyskland som medlemsland, och till tyska EU-anställda, valde institutionerna att låta sina anställda arbeta den 8 maj och i stället få ledigt den 9 maj. 1985 instiftades därför Europadagen som högtidsdag, med hänvisning till Schumandeklarationen den 9 maj 1950. Utanför EU-institutionerna firas den som arbetsfri helgdag endast i Luxemburg.

I de flesta av EU:s medlemsländer – dock knappast i Sverige – uppmärksammas den 9 maj som symbol för europeisk gemenskap. I ”min” by i södra Frankrike består firandet i att hel- eller deltidsboende från andra europeiska länder inbjuds att bidra med nationella specialiteter till en gemensam fest mitt i byn. Min Janssons frestelse blev ett år mycket uppskattad, även om ett par engelsmän var övertygade om att ”Jansson’s temptation” var en engelsk specialitet.

Sammanfattningsvis:

• Det var inte Sovjetunionen (ensamt) som segrade över Nazityskland.
• Det var inte heller Ryssland, som 1945 bara var en del av en federation.
• Kapitulationen skedde inte den 9 maj (enligt vår almanacka).
• Den 9 maj infaller i stället en helt annan högtidsdag, som även Sverige förbundit sig att respektera.

Det är en information som man måste leta efter på annat håll än genom att titta på Rapportsändningarna.

Det är fullt rimligt att beteckna Sverige som en stormakt för 365 år sedan, när Östersjön i det närmaste var ett svenskt innanhav. Men sedan gick det utför. Riktigt illa gick det 1809, när vi förlorade den östra rikshalvan, och 1905 då de Förenade Konungarikena Sverige och Norge delades i två länder under varsin kung.

År 1811 skrev Esaias Tegnér dikten Svea. En känd strof talar om att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, vilket syftar på Göta kanal-bygget, dåtidens mest påkostade högteknologiska projekt. Efter mycken möda och enorma insatser av arbete och pengar öppnades kanalen 1832. Arbetet utfördes till någon del av ryska krigsfångar, men till största delen av de indelta soldaterna som inte längre hade något krig att utkämpa. En av dem var min förfader Fredrik Persson Säberg vid Andra Livgrenadjärregementet med mötesplats vid Malmen utanför Linköping.

Kanalbygget hade under första hälften av 1800-talet stor betydelse för att ”inom Sveriges gräns” utveckla ekonomin som kompensation för förlusten av Finland. Under andra hälften blev den Gripenstedtska liberaliseringen av näringspolitiken det som gjorde Sverige till ett vid det följande sekelskiftet förhållandevis välmående land. Ytterligare ett halvsekel senare var vi en av världens ­– per capita – rikaste nationer.

Det räckte inte för att åter göra Sverige till en stormakt, i varje fall i de europeiska grannarnas ögon. I mitten av 1900-talet intensifierades därför ansträngningarna att i stället etablera bilden av Sverige som tredje världens särskilda vän. Det ekonomiska biståndet till så kallade u-länder utvecklades och kompletterades med verbala ställningstaganden för regimer och rörelser som ansågs förtjäna svensk solidaritet. Mål för det svenska stödet var både etablerade regimer och befrielserörelser som försökte störta etablerade regimer. Mottagarna uppfattades i allmänhet som socialistiska, och har i efterhand många gånger konstaterats vara både auktoritära och korrupta. På så sätt har Sverige kunnat utnämna sig själv till humanitär stormakt.

Geopolitik är att försöka etablera en maktställning över ett större geografiskt område än det egna territoriet. Ett exempel är Englands och Frankrikes skapande av kolonier under 1800-talet och början av 1900-talet, där även Tyskland och Italien gjorde sina försök med begränsad framgång. Idag bedriver USA, Ryssland och Kina en aktiv geopolitik för att försvara och utveckla sina ställning som stormakt.

Sverige är nuförtiden ingen stormakt och borde inte framställa sig som en ”humanitär” sådan. Vi har ingen anledning att etablera en maktposition i andra delar av världen – att försvara vårt eget välstånd och oberoende räcker gott. Jag har väldigt svårt att förstå varför en del av de pengar jag betalar i skatt ska skickas vidare till regimer som själva borde ta ansvar för att utveckla sin ekonomi och för att etablera en demokratisk rättsstat. Inte heller förstår jag varför jag ska bidra till finansieringen av befrielserörelser som jag inte sympatiserar med. De som jag gillar kan jag stödja direkt utan att statsmakterna lägger sig i den saken. 

Vi som framhärdar i att följa det bredare informationsutbudet – papperstidningar, skattefinansierade etermedia och liknande – får lätt intrycket att den dominerande ambitionen är att underblåsa medborgarnas ångest.

Klimatet har numera passerat miljön som det mest effektiva sättet att skrämma upp oss. En strid ström av reportage berättar om rekordtemperaturer, stigande havsnivåer, smältande glaciärer och havsisar och extrema oväder. Vi får också veta att FN varnar för att tidigare prognoser ersätts av än mer hotfulla prognoser. Vi får veta att de mål Sverige ställt upp för vårt eget land kanske inte kommer att uppnås. Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad som ska hända med jordens klimat.

Den lättsammare delen av media ägnar mer uppmärksamhet åt vad vi äter och dricker än åt våra koldioxidutsläpp. Den ena dieten följer den andra som osviklig väg till hälsa och långt liv. Långa listor över substanser som vi måste se till att få i oss, lika långa över allt som kommer att förgifta oss. Och som konsekvens rekommendationer om livsmedel som innehåller det nyttiga och undviker det skadliga. Men rekommendationerna varierar, både över tid och beroende på vilken källa man litar på. Därför är det idag i det närmaste omöjligt att bjuda in familj och släkt till en middag med en gemensam meny. I stället förväntas en à la carte där var och en ska kunna välja: medelhavs, stenålders, laktosfritt, glutenfritt, veganskt, vegetariskt och kanske också kosher och halal. Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad de ska äta och undvika att äta.

En ökande källa till ångest är kravet att inte kränka någon som kan identifiera sig som en utsatt minoritet. Ord och uttryck som en gång var gängse blir ”dödskallemärkta” och den som råkar försäga sig blir lätt stämplad som förövare. Särskilt illa ligger man till om man inte är vaksam på människors hud- eller hårfärg (utom ljus), på deras familjebakgrund (utom majoritetssvensk), på deras sexuella böjelser (utom hetero), på deras etnicitet (utom västeuropeisk), på deras religion (utom kristen) eller på deras kulturella identitet (utom liberal/demokratisk). Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad de får säga och uttrycka.

Handlar det om en konspiration? En ondskefull grupp vars mål är att skrämma oss och få oss att känna skuld? Eller ligger drivkraften hos oss själva, att vi har ett grundläggande behov av att söka efter det som oroar oss? Kanske för att befria oss från det som är farligt på riktigt?

Det var på sitt sätt enklare förr. När folk bara behövde ha ångest för att hamna i helvetet. Tidvis, och på vissa ställen, kunde man köpa ett avlatsbrev som gav absolution för alla synder. Idag vill många trösta sig med att man betalar skatt som på olika sätt kompenserar allt det man har ångest för. 

Men trots att hälften av det vi gnetar ihop går till skatt kommer orsaken till vår ångest inte lyftas från oss. Vi får ingen absolution. Det blir allt varmare på planeten vare sig Sverige når sina egna mål eller inte. Vi kommer en dag dö trots alla kampanjer om vad vi bör äta och inte äta. Och dricka. Minoriteter kommer att förbli minoriteter, hur mycket bidrag deras intresseorganisationer än får.

När det kommer till kritan tjänar våra höga skatter inte till att befria oss från vår ångest. Deras egentliga syfte är att cementera en partipolitisk hierarki som inte är beroende av sina medlemmar utan av medborgarnas beredvillighet att finansiera alla deras ”satsningar”, och därmed inte bara deras egen välfärd utan också alla deras vapendragares inom media, kultursektorn och offentlig administration.

Behovet av ett paradigmskifte är monumentalt. Tidöavtalet är en krusning på ytan.

Rudyard Kiplings dikt ”The White Man’s Burden” från 1899 kan möjligen ha skrivits som en satir. Mest troligt är dock att den uttrycker skaldens uppriktiga uppfattning att den så kallade tredje världen består av folk som är ”halvt barn, halvt djävlar”, och att det är västerlandets tunga plikt att bistå ”en vettlös hord” med det ”värn och vård” som den är i behov av. På så sätt framstår dikten som ett försvar för det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets imperialistiska kolonialism. Den väcker därför idag avsky och förskräckelse.

Ett av kolonialismens mål var att omskapa de berörda folken så att de skulle bli mer lika västerlänningar. Med mission ersatte man primitiva naturfolksreligioner med kristendom. Med nya gränsdragningar skapade man ekonomiskt fungerande stater i stället för gamla stamrevir. Med etableringen av ett modernt rättssystem ersatte man primitiva modeller för tvistlösning. Med inrättandet av ett skolsystem överförde man västerländska värderingar och ersatte mångskiftande stamspråk med engelska, franska eller tyska.

Nedvärderingen av de berörda folkens kultur, traditioner och värderingar ses i våra dagar som ett oförlåtligt övergrepp, en skuld som måste sonas av senare generationer.

Vår tids ”vite mannens börda” är därför att utveckla u-länderna genom olika former av bistånd.

Odemokratiska regimer ska undanröjas genom stöd till befrielserörelser. Överbefolkning ska motverkas genom familjeplanering. De etablerade familjemönstren och könsrollerna ska brytas genom utbildning och opinionsbildning. Ineffektiv administration ska ersättas av moderna managementstrukturer. Klanvälde ska ersättas med rättsstat.

Precis som på 1800-talet vill vi omskapa u-ländernas folk så att de blir som vi. Skillnaden är bara att nu har vi rätt, då hade man fel. 

De traditionella medierna – TV, papperstidningar – har en stark förkärlek för att sätta etiketter på det man uppfattar som ”dom”. De som är ”vi” föräras aldrig motsvarande epitet. ”Högerextrem” och ”högerpopulistisk” är ymnigt förekommande dödskallemärkningar. När såg vi etiketterna ”vänsterextrem” och ”vänsterpopulistisk”? Men frågan är hur väl genomtänkt denna åkallan av högerspöket egentligen är.

Den nuvarande politiska ledningen i Polen, Ungern och nu senast Israel hör till de länder som mekaniskt stämplas som högerextrema så snart de figurerar i något nyhetsreportage. Den fråga som framför andra har utlöst brännmärkning handlar om ökad politisk kontroll över domstolsväsendet. 

Den ena av två grundläggande modeller för att organisera samhället är Montesquieus maktdelningsprincip. Den förordar en åtskillnad mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Med andra ord, en åtskillnad mellan parlament, regering och domstolsväsende, där var och en av instanserna står fri att agera på sitt kompetensområde utan att vara underställd eller styras av någon av de andra. Den modellen ser gärna att en författningsdomstol utövar kontroll över att grundlagen – konstitutionen – respekteras.

Politiskt hör maktdelningsprincipen hemma på den konservativa eller klassiskt liberala sidan. Alltså till höger.

Den motsatta modellen kallas folksuveränitetsprincipen. Den betyder att all makt utgår från folket, som ger sin makt till parlamentet (riksdagen), som i sin tur ger makten vidare till regeringen. I den modellen delas inte makten utan vilar i en hand, teoretiskt hos folket, i praktiken hos regeringen. Det är den modell som gäller i Sverige.

Politiskt hör folksuveränitetsprincipen hemma på den socialistiska sidan. Alltså till vänster.

Det långa socialdemokratiska maktinnehavet, med åtföljande problemformuleringsprivilegium, har lett till att få reflekterar över hur impregnerat Sverige i realiteten är av en modell som avvisar maktdelning. En maktdelning som syftar till att motverka maktmissbruk. Ett exempel är att vi talar om de tre statsmakterna: regering, riksdag och massmedia. I rättsstater är antalet statsmakter fyra: domstolarna är den tredje och massmedia den fjärde. Ett annat är den utbredda föreställningen att det ”kommunala självstyret” innebär att kommuner och deras folkvalda står över domstolarna och därför inte behöver bry sig om i laga ordning meddelade domar, s.k. kommunalt domstolstrots. Ännu ett exempel är det inbitna motståndet mot en författningsdomstol, som vänstern menar skulle undergräva demokratin.

Det som har hänt i Polen och Ungern, och kanske kommer att hända i Israel, är att man begränsar domstolarnas självständighet och stärker den politiska kontrollen över dem. Det som kan förvirra bilden, och vara upphovet till svenska medias högerstämpel, är att domstolar i alla tre länderna i sin dömande verksamhet har haft en viss lutning år vänster. Men det motsäger inte det faktum att politisk kontroll över domstolar och över tillsättningen av domare är vänsterpolitik. Sak samma när det gäller avskaffande av eller motstånd mot att inrätta en författningsdomstol.

Sverige har under socialdemokratisk ledning riktat stark kritik i EU mot Ungern och Polen för en politisering av domstolsväsendet som redan är väl etablerad i vårt eget land. Vi har också backat upp ekonomiska sanktioner mot de länderna. Hittills tyder inget på att den nuvarande regeringen har kommit på bättre tankar. Etablerade media fortsätter att stödja den socialdemokratiska linjen genom att skrika högerextremism om åtgärder som i verkligheten är såväl vänsterextrema som en sedan länge etablerad ordning i Sverige.

Politisering av domstolsväsendet är förkastligt. Det är vänsterpolitik, oavsett om det genomförs i Polen och Ungern, förbereds i Israel, eller vidmakthålls i Sverige.

I februari 2023 låg 12-månadersförändringen för konsumentprisindex (KPI) på 12,0 procent. Så hög har inflationen inte varit i mannaminne. Mannaminne är en tidsperiod som i praktiken brukar uppgå till 3 år. I oktober 1980 uppgick inflationen till 15,5 procent. Det verkar inte vara så många som minns det.

Eftersom politiker ser som sin främsta plikt att ställa till rätta det som allmänheten ogillar haglar det nu förslag om vad som bör göras för att tvinga inflationen att åter bli den önskvärda. Snabbast ut var vänsteroppositionen, som menar sig sakna skuld. Regeringen låg till en början lågt för att inte ge intrycket att de hade kunnat göra något annat än de faktiskt gjort.

Tre gamla favoriter återlanserades omedelbart som mirakelmedicin: prisstopp, momssänkning och förhandling med företagen. Alla veritabla Döbelnsmediciner (”Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!”).

1970-talet var de selektiva prisregleringarnas guldålder. Efter hand blev de alltmer ifrågasatta, och en offentlig utredning – Prisregleringskommittén – fick uppgiften att utvärdera om de haft den avsedda effekten (SOU 1981:40 Prisreglering mot inflation?). Slutsatsen (starkt förenklat) blev att det inte gick att visa någon inflationssänkande effekt av prisstoppen, däremot möjligen en viss prishöjande. Slutsatsen är egentligen inte så förvånande, med tanke på att ingen myndighet vågar pressa priserna så hårt att ett enda företag går i konkurs, något som däremot händer titt som tätt i en fri marknad. Eftersom frestelsen för politiker (även borgerliga sådana) är alltför stark att mot bättre vetande införa prisstopp när inflationen går upp löstes så småningom problemet genom att avskaffa den enda myndigheten som hade kompetens att administrera ett prisstopp.

Möjligheten att differentiera momsen har också utretts av en offentlig utredning (SOU 1983:54 Skall matmomsen slopas?). Slutsatsen blev att starka skäl talar för en enhetlig moms, bland annat för att minska administrativa kostnader samt motverka fusk och snedvridningseffekter, och att en sänkt moms på mat främst gynnar höginkomsttagare.

Förhandlingar med företagen ”i syfte att påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning” var en central del av 1970-talets ekonomiska politik. Det innebar att Statens pris- och kartellnämnd (SPK) kallade till sig högsta ledningen för ICA, Kooperativa förbundet och Dagab (den dåvarande företrädaren för ”tredje blocket”) för ”överläggningar” om prissättningen. De inbjudna var medvetna om att om de inte ”tog sitt ansvar” skulle SPK raskt skicka en promemoria till regeringen med argument för att införa prisstopp. Vad som hände var naturligtvis att de företag som borde ha konkurrerat med varandra i stället tvingades in i ett kartelliknande beroende av varandra. 

Vår nuvarande finansminister Elisabeth Svantesson har lyckligtvis inte frestats att införa prisstopp eller sänka matmomsen. Däremot har hon kallat till sig matjättarna, en och en, för att inskärpa att det är ”oacceptabelt om det finns aktörer som höjer priserna i onödan”. Det har hittills inte framkommit om initiativet har haft någon annan effekt är att ge den allmänna opinionen intrycket av handlingskraft. 

Ska regeringen då överhuvudtaget försöka pressa ned inflationen? Långsiktigt finns naturligtvis mycket att göra när det gäller förbättrat konkurrensklimat och sänkta kostnader för företagen. Många kostnadsökningar har sitt ursprung i politiska beslut som aldrig borde ha tagits, exempelvis förtidsavvecklingen av elproduktion eller EU:s taxonomiska regelverk. Kortsiktiga inflationsbekämpande åtgärder är mer tveksamma. Riksbankens ensidiga strävan att motverka inflationen genom att sänka hushållens köpkraft kan diskuteras, med tanke på att den nuvarande inflationen mer drivs av stigande importpriser än av efterfrågeöverskott och att räntehöjningar i sig höjer KPI. Frågan är också om situationen för hushållen är så allvarlig som reaktionerna ger intryck av.

I Sverige har vi under det senaste halvseklet kunnat glädja oss åt en mycket stark reallöneutveckling. Perioden 1979–1995 låg reallönerna stilla, men både före och efter ökade de snabbt. Det betyder att vi alla lever med en oerhört mycket högre ekonomisk standard än vi gjorde för 25 år sedan, och än mer för 50 år sedan (i den utsträckning vi var med då). Talet om att den senaste tidens inflation innebär att ”vi inte har råd att leva längre” saknar all grund. 

För politiken borde taktiken vara att ha is i magen och sitta still i båten. För oss konsumenter finns stora möjligheter att anpassa våra köpmönster så att vi i realiteten inte drabbas av de kostnadshöjningar som det genomsnittliga KPI ger uttryck för. Vi bör gärna ”hata inflationen”, som LO-ekonomen Gösta Rehn förklarade redan i slutet av 1940-talet. Den innebär en omfördelning av resurser från dem som har små möjligheter att styra sina inkomster och utgifter till de rika och de smarta. Men i en sund marknadsekonomi går den över, och under tiden är det viktigt att boten inte blir värre än soten.

Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
F.d. huvudsekreterare Prisregleringskommittén
F.d. huvudsekreterare Utredningen om differentierad mervärdeskatt
F.d. avdelningschef Statens pris- och kartellnämnd

SvD:s biträdande kulturchef Anders O Björkman skriver den 5 mars om politikens ”armlängds avstånd till kulturens innehåll” och politikers rätt att ingripa mot att skattemedel läggs på konst som uppfattas som oacceptabel. Med hänvisning till ett förslag av Mats Svegfors i en pågående översyn av den så kallade kultursamverkansmodellen avslutar Björkman sin text med att det föreslagna systemet ”skulle göra kulturens frihet lika viktig som yttrande- och tryckfriheten”.

Det är svårt att se annat än att Björkman jämför äpplen och päron.

Yttrande- och tryckfrihet innebär att staten inte får hindra medborgarna att yttra och föra fram åsikter genom censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det handlar alltså om en begränsning av statens makt, inte om att varje yttrande eller åsikt fredas från kritik (”hat och hot” med modernt språkbruk).  I Sverige råder tryckfrihet – med vissa undantag – med stöd av bland annat Tryckfrihetsförordningen som gällde åren 1776–1771 och därefter från 1809. Även kulturen åtnjuter den friheten. Det råder ingen förhandscensur för konstnärliga verk eller texter, och inte heller drabbas kulturen av repressalier i efterhand om den inte utgör ett lagbrott. Var och en har rätt att måla den tavla han eller hon vill eller skriva den kulturella text som inspirationen bjuder.

När Björkman skriver om kulturens frihet menar han egentligen en helt annan sak: rätten att försörja sig på sina kulturella alster.

I gamla tider hölls den konstnärliga verksamheten i gång av beställningar från kyrkan, från den världsliga makten eller från mecenater. I det borgerliga samhället uppstod en marknad för konst, där framgångsrika konstnärer kunde leva på sin konst. Den som inte fick några beställningar eller lyckades sälja sina verk fick hitta ett annat sätt att försörja sig, om det inte var så att en god ekonomisk ställning eller välvilliga släktingar gjorde det möjligt att fritt skapa det man kände för. I allt väsentligt styrdes den konstnärliga utvecklingen av preferenserna hos dem som betalar. Det blev ofta riktigt bra konst trots det.

I dag finns fortfarande en kommersiell konstmarknad, men kyrkans och mecenaternas roll har i hög utsträckning tagits över av offentlig finansiering. Det vill säga att skattebetalarna står för fiolerna. Hur skattebetalarnas pengar ska användas styrs i allmänhet av politiker, någon annan ordning vore svår att tänka sig. Om väljarna är missnöjda med politikernas hantering kan de ge uttryck för det vart fjärde år, men det är en modell som saknar precision när det gäller enskilda frågor: Det är mycket vid sidan av konstinköp som ligger i vågskålen på valdagen. Politiker måste därför – som en sorts seismograf – känna av väljaropinionen och ta hänsyn till den när man verkställer sitt uppdrag att spendera medborgarnas skattepengar. 

När det gäller stödet till kultursektorn råder en annan ordning. Olika former av statligt stöd beslutas av bland annat Kulturrådet och Konstnärsnämnden som är opolitiska förvaltningsmyndigheter. Till stöd för verksamheten har myndigheterna arbetsgrupper med representanter för de grupper som mottar stöd. Dessa arbetsgrupper fattar beslut om vem som ska få bidrag. Kommunalt kulturstöd beslutas däremot av en kulturförvaltning eller kulturnämnd där avståndet till politiken är betydligt kortare än en armlängd. 

Svegfors har inget problem med det statliga kulturstödet där representanter för kultursektorn utan politiskt mandat avgör vilka konstnärliga verk eller upphovspersoner som ska belönas och vilka som ska ratas. Däremot ser han problem med ”risken” för politiskt inflytande över hur kommunerna spenderar skattebetalarnas pengar. Han föreslår därför en ny ordning där kommunala kulturnämnder fråntas rätten att besluta om kulturstöd och att avgörandet i stället läggs i händerna på ”ansvariga konstnärliga ledare”.

En ordning där beslut att spendera skattepengar läggs i händerna på mottagarna i stället för dem som står för fiolerna är minst sagt hårresande. Så fungerar det i dag när det gäller statligt stöd och så vill kulturredaktörer och andra att det ska fungera även när det gäller kommunerna.

Politikers uppgift är att inför sina väljare ta ansvar för hur den skatt medborgarna betalar används. Att föra fram åsikter som uttrycker en väljaropinion är inte odemokratiskt, det är tvärtom så demokrati ska fungera. 

Hotet mot konstens frihet kommer inte, som Björkman tror, från kritiska politiker. Det finns ett betydligt allvarligare hot, nämligen från den opinion som vill förbjuda rondellhundar, Muhammedteckningar och Koranbränning för att grupper som tar avstånd från svensk yttrande- och tryckfrihet ska slippa bli upprörda.

Att ställa samman två begrepp som för olika människor betyder så diametralt motsatta saker är en – minst sagt – vågad exercis. 

För att börja med liberalism tänker den ene på medborgarens frihet under ansvar med staten reducerad till ett nödvändigt minimum av regler och skydd. För den andre betyder liberalism den starka och goda statens omhändertagande från vaggan till graven.

För många står liberalism för det man vill bekämpa. Antingen kapitalismens nyliberala rovdrift på allt värdefullt. Eller woke-ideologins upplösning av förnuft och sanningskrav, alternativt välfärdsstatens ekonomiska och juridiska ingrepp i varje detalj av den enskildes liv.

Också begreppet nationell ger olika konnotationer. Länge var det hedervärt att hylla det som förenar folket. Senare blev begreppet associerat med exkludering, i förlängningen folkmord. I dagens debattklimat är begreppet nationell så belastat att jag tvekar att ens skriva ut det i rubriken.

Under senare år har vi sett tydliga illustrationer av två vitt skilda samhällssystem som lever sida vid sida i vårt land. Det ena är klansamhället, som har släkten som sin grundläggande enhet. Där finns skyddet mot yttre hot, där finns slitandet av tvister, där finns repressionen i form av hämnd mot förövare. Medlet är den makt som utövas genom våld. Principen är skyddandet av hedern – klanens heder, inte individens.

Alla samhällen har börjat som klansamhällen, även det svenska. Många utvecklades så småningom till rättsstater, med gemensamma regler och statligt våldsmonopol. Och de monarkiska rättsstaterna utvecklades i sin tur till demokratiska nationalstater.

En nationalstat kan – enkelt uttryckt – beskrivas som ett geografiskt område med gemensamma regler och en gemensam offentlig ekonomi. De människor som bor i det geografiska området måste alltså lyda de lagar som gäller där, inte lagarna i andra länder. Och de måste genom skatter bidra till det landets offentliga ekonomi, inte till andra länders. Eftersom det handlar om en demokrati, och inte en auktoritär regim, måste det lagtvånget och den beskattningen framstå som legitima. Där kommer nationen in, känslan av ett kitt som binder samman dem som bor inom ett visst geografiskt område och som främjar inbördes lojalitet och solidaritet.  

Nationalism innebär alltså – i vårt fall – att vi som svenskar ser det som rättmätigt att vi inte beskattas av FN eller lyder under någon sorts världsomfattande lag.

För att uppmuntra den känslan kan diverse kulturella åtgärder hjälpa till. Det jobbades mycket med den saken för mer än 100 år sedan, med Nils Holgersson, Läsebok för folkskolan och Karl XII:s likfärd. Idag handlar opinionsbildningen mer om vår roll som världsmedborgare. Men det finns ingen materiell grund för begreppet världsmedborgare, varken ekonomiskt eller juridiskt.

Nationalism kan vara inkluderande eller exkluderande. Den exkluderande nationalismen är den som har gett nationalismen vanrykte, från kommunisternas och nazisternas aktiva utrotning av folk som uppfattades som fientliga eller underlägsna, till extrema individer eller små grupper i vårt och andra länder. Den inkluderande nationalismen ser inte till ursprung eller etnicitet, den välkomnar envar som vill ingå i medborgarstatens nationella gemenskap och respektera dess regler. Man behöver inte fira jul eller älska ärtsoppa för att vara svensk, men man måste respektera individens rättigheter och lagens företräde.

Den inkluderande nationalismen är också nyckeln till att förena nationalism med den liberalism som ger en djupare innebörd av medborgarskapet. Ett medborgarskap som inte bara är en byråkratisk registrering utan innebär ett ställningstagande till den nation man vill höra till. Till det hör en frihet att inrätta sitt liv efter de egna behoven, så länge det inte inkräktar på andras frihet. Och ett ansvar att leva upp till de krav som ställs på medborgarna, utan att staten intervenerar i varje detalj av medborgarnas liv.

Det går att förena begreppen nationell och liberalism, men inte vilken nationalism som helst och inte heller vilken liberalism som helst.

På ettårsdagen av Rysslands senaste (men troligen inte sista) krig mot ett grannland känns det naturligt att reflektera över vårt förhållande till ryssen. Både när det gäller Sverige som land visavi Ryssland och svenskar som folk visavi ryssar.

Vi som vuxit upp under det kalla kriget, med en järnridå som förpassade Östeuropa till något mycket avlägset (både när det gällde fysisk tillgänglighet och mental närhet), glömmer lätt hur nära Ryssland ligger Sverige. Svearikets vikingaresor gick främst österut genom de områden som skulle bli rusernas land.  En dynasti med rötter i Roslagen styrde länge Kievriket. Sverige och Ryssland har i mer än 1000 år frotterat sig mot varandra, både genom handel och i krig. 

Det är bara 200 år sedan ryssen härjade på svensk mark längs östkusten. Vid Baggensstäket utanför Saltsjöbaden står en minnessten som berättar om den plats där svenska trupper satte stopp för ett försök att ta Stockholm. När jag var liten berättade min farmor att det hade funnits en koloni av ryssar som sedan 1700-talet blivit kvar längst ut på Vikbolandet. Det sades att de gärna åt huggorm.

När en fransk vän besökte Stockholm såg hon vägskylten ”Sankt Petersburg” över vägen mot Lidingö. Då först förstod hur nära det är från Sverige till Ryssland: en resa med färja på mindre än 40 timmar. För Frankrike är Ryssland ett land på andra sidan en hel kontinent.

Det har hänt att jag känt större närhet till det ryska folket än till det amerikanska. Vår uppskattning av brännvin och saltgurka och vår melankoli förenar oss och skiljer oss från den glättighet som visas upp i de amerikanska TV-serierna. Om konsten är en återspegling av folksjälen ger också den vittnesbörd om det som förenar oss. Svenskar och ryssar är inte särskilt sociala i den ytliga kontakten med andra människor, det finns en trumpen kontaktlöshet som kontrasterar mot folken längre söderut i Västeuropa. Kanske det är klimatet. Eller att vi saknar 2000 år av stadskultur.

Men jag har också upplevt en brutalitet i det ryska temperamentet som är frånstötande. En brist på hänsyn i det dagliga umgänget. Ett förakt för andra folk, särskilt östeuropeiska grannar, som vittnar om en känsla av överlägsenhet. Där kanske grunden finns för de imperialistiska ambitionerna.

Allt detta måste vägas in i bedömningen av kriget mot Ukraina och hur vi bör ställa oss till möjliga alternativ.

Jag mejlväxlar med en dam i Tyskland som vill förbättra sina kunskaper i svenska och om Sverige och som följer min blogg Skrönsakslandet. Hon skrev, apropå kriget i Ukraina, ”Krieg kann nicht mit Krieg beantwortet werden ist meine Meinung”. Jag svarade naturligtvis att ett oprovocerat överfall mot ett grannland inte får ses som en konflikt mellan parter som har lika stort ansvar. Samtidigt misstänker jag att hennes inställning är typisk för många i Tyskland, där Hitlertidens krig mot Ryssland senare slog över i en omotiverad och aningslös välvilja mot den stora grannen.

Idag ser vi förslag som handlar om fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland, från både Kina och USA och från många däremellan. Fredsavtal skulle innehålla villkor som de båda parterna förbinder sig att respektera. Vad får förespråkarna för ett fredsavtal tro att Ryssland överhuvudtaget skulle respektera något som står i ett sådant avtal? Erfarenheten visar otvetydigt att Ryssland – i framtiden liksom i det förflutna – anser att sådana utfästelser inte är värda pappret de är skrivna på. Allt talar i stället för att det enda som kan hindra Ryssland från att fortsätta sin expansionistiska politik är att landet berövas sin förmåga. Viljan kommer att finnas kvar, vad som än utlovas.

Jag kan inte komma till annan slutsats än att Ryssland måste inkapaciteras. På slagfältet och genom ekonomiska sanktioner. Det kommer att kräva betydande resurser och att Västmakterna – särskilt USA ­– mer beslutsamt går från ord till handling. Det gäller också Sverige, som har starkare skäl än många av de nuvarande NATO-länderna att stoppa fortsatt rysk expansion.

Ledarskap är den svårgripbara substans som managementkonsulter livnär sig på. Chefsutbildning, ledarskapsträning och organisationsutveckling har länge varit grödor som givit god avkastning. Den offentliga sektorn har erbjudit en bördig jordmån. Men sällan eller aldrig bestod effekterna av den utveckling som jag och mina kollegor åtnjöt längre än tre veckor. Sedan återgick allt till det vanliga.

Teorierna, modellerna och käpphästarna har varit legio. Varje konsult erbjuder en verktygslåda som skiljer sig från konkurrenternas. Ändå minns jag några pärlor som jag tagit till mig eftersom de, konfronterade med den praktiska verkligheten, har visat sig innehålla en god dos av klokhet – i varje fall i mitt tycke.

Prästen, ledarskapscoachen m.m. Lennart Koskinen har vid något tillfälle sagt att den viktigaste uppgiften för en ledare är att förmedla energi till medarbetarna. Det kan tyckas självklart, men är en oerhört stor uppgift om man tänker närmare på saken. Jag har sällan känt att jag har haft en chef som genom sin utstrålning har fyllt mig med energi och handlingskraft.

Någon annan, minns inte vem, sa att ledarskap innebär att man ser efter vart folk är på väg och sedan springer fram och ställer sig i täten. Det kan tyckas opportunistiskt, men innebär egentligen samma sak. Nämligen att det är de många människorna som har kunskapen och förmågan och att en god ledares uppgift är att ”möjliggöra” snarare än att styra.

När världen ser problematisk ut ropar många efter en ”stark ledare”. En ”frälsare” som kommer in på scenen och ger de svar man inte själv kommit på. Det kan kännas skönt ett tag att slippa ansvar, men det blir sällan bra på längre sikt. I motsats till Koskinenmodellen växer inte organisationen av ett auktoritärt ledarskap, i stället dräneras den på energi. Och ”frälsaren” tröttnar gärna och drar till andra jaktmarker om anhängarna inte lever upp till förväntningarna. 

I ett tankeväckande gästinlägg på MEDbloggen i söndags, den 12 februari, skriver Malin Kim: ”Auktoritära och totalitära drag förenas i regel med en ledarkult, som upphöjer den enda accepterade auktoriteten.” Hon ger exempel på hyllningen av ”starka” ledare i Nazityskland, i det forna kommunistiska östblocket, i kulturrevolutionens Kina, i det fascistiska Italien, i det nutida Nordkorea och i de islamistiska staterna.

Jag skriver ”stark” inom citationstecken för att markera att auktoritär inte är samma sak som stark i verklig mening. Ingen är betjänt av en svag ledare. Ledares funktion är att vara starka på det sättet att de också gör de ledda starka. Ibland kan det betyda att peka med hela handen. Ibland kan det betyda att ”lyssna till rörelsen”. 

Ännu ett guldkorn från någon nu bortglömd managementkonsult: Det finns många slag av ledarskap. Inget passar alla situationer. När situationen förändras ställs också nya krav på vilket slag av ledarskap som behövs.