(En förkortad version av den här krönikan har publicerats i tidskriften Bulletin: https://bulletin.nu/goranson-plotsligt-hander-det)
Många tendenser i tiden framstår som förvillelser som inte leder till gynnsamma effekter för vårt land och dess medborgare. Nu ifrågasätts mycket av det som hittills har hyllats eller åtminstone accepterats. Nya signaler från USA tvingar oss att ägna vår kraft åt viktigare saker än idéer som inte ger pang för pengarna.
En olägenhet med att bli äldre är att omvärlden framstår som bisarr, svårförklarlig eller rent ut sagt korkad. För min del har det här pågått under ganska lång tid och efter hand blivit alltmer besvärande.
En källa till min alienation har varit att så mycket av det som sker i vårt land – från gigantiska industriinvesteringar till den enskilda medborgarens val av varor och tjänster – styrs av ambitionen att bidra till Sveriges klimatmål. Det har både kostat på och kostat skjortan, så jag har frågat mig vad som konkret händer om vi lyckas nå målet. Av allt att döma, ingenting.
Bakgrunden är naturligtvis tecknen på att jordens klimat håller på att bli varmare, vilket inte är första gången. Och hypotesen att det beror på en ökning av halten CO2 i atmosfären. Sverige är redan i bottenligan när det gäller utsläpp av CO2, och skulle vi nå det politiskt definierade klimatmålet är effekten på jordens CO2-nivå mikroskopisk. Effekten på jordens klimat långt mindre än så. Det förefaller som om alla dessa klimatansträngningar inte har annat syfte än att likt medeltidens flagellanter freda vårt samvete, utan att det leder till någon nytta.
En annan orsak till min förvirring är att indelningen av människosläktet i män och kvinnor förefaller vara i upplösning. Könet anses inte längre vara något som bestäms av mina kromosomer och hur min kropp formades under femte fosterveckan. I stället kan vi alla fritt välja vilket kön vi vill identifiera oss som. Att kalla personer för ”han” eller ”hon” är inte längre OK – det ska vara ”hen” för alla. Män som klär sig som kvinnor, eller en karrikatyr av kvinnor, idealiseras. När kvinnor klär sig som män är det inte riktigt samma sak. Det fria könsvalet påverkar mäns deltagande i damidrott och tillträde till damtoaletter. I förlängningen har det också blivit lättare, även för barn, att genom operativa ingrepp och hormonbehandling ändra sitt kön i fysisk bemärkelse.
Meritokrati är för mig en av de viktigaste förutsättningarna för en rationell och effektiv organisering av samhället. Var sak bör skötas av den som är bäst lämpad för uppgiften. Att se meritokratin kastas på historiens sophög är ingen uppmuntrande upplevelse. I stället handlar nu allt om att gynna de identiteter som anses vara missgynnade. Det förutsätter att vi inte längre ses som individer, med unika egenskaper och förutsättningar. I det identitetspolitiska paradigmet är vi bara delar av en grupp, oavsett vad vi själva tycker om den saken. Vi reduceras till representanter för en viss hudfärg, ett visst kön, en viss etnicitet, en viss sexuell läggning. Och i flertalet fall uppfattas sådana identiteter som offer på ett eller annat sätt och förtjänar därmed förmånsbehandling. Den enda identitet som inte ses som ett offer är män med två svenska föräldrar och vit hy. Till den gruppen hör jag själv, och mycket riktigt ser jag mig inte som ett offer.
Att ”okunnighet är styrka” skrev redan George Orwell i romanen 1984. Men att den tanken skulle kunna prägla den högre utbildningen i vårt land var en skrämmande upplevelse. I stället för att förmedla de vetenskapliga landvinningarna till nya generationer och genom forskning söka ny kunskap har den akademiska världen invaderats av såkallad ”kritisk teori”. Den förnekar existensen av objektiv kunskap och tar avstånd från ambitionen att nå sådan kunskap. Den ”forskning” som influerats av kritisk teori har i själva verket vänt ryggen mot strävan att beskriva och förklara. Den har i stället valt att bli normativ, dvs. föreskriva vad som bör ske oberoende av empiriskt stöd och evidens.
Northcote C Parkinson konstaterade redan 1957, i boken Parkinsons lag, att byråkratier har en inneboende kraft att ständigt expandera, utan att för den skull få mer uträttat. Trots att kunskapen funnits under så lång tid har inga försök att hejda utvecklingen haft framgång. Tvärtom fortsätter den offentliga förvaltningen och offentligfinansierade tjänster, inte minst på kommunal nivå, att berikas med administratörer, kommunikatörer, samordnare och andra yrkesgrupper som fyller sin tid med allt annat än det som verksamheten är till för. Och de professionella får allt mindre möjligheter att göra sitt jobb när måldokument, rapporteringar, planeringscheman och samverkansmöten tar den mesta tiden.
Så plötsligt händer det. Och då tänker jag inte på en vinst på Trisslotteriet – det skulle ha krävt att jag hade köpt en lott. Nej, det som hände var att tidsanden gjorde en gipp. Gipp betyder att man ändrar kurs när man seglar i samma riktning som vinden, så att man får medvind från höger i stället för från vänster eller tvärtom.
Plötsligt hände det att klimatet tappade status. Projekt som Northvolt kapsejsade och Stegra ser ut att gå samma väg. Generationen efter Greta bryr sig mindre om miljön och äter gärna kött. Folk flyger och åker i bensindriven bil utan att skämmas.
Plötsligt hände det att luften gick ur hen-reformen. Att ”idrottstjejer” som bevisligen var män blev ett problem snarare än en lösning. Och att det blev stopp för att sänka åldern för könsmodifierande kirurgiska ingrepp.
Plötsligt hände det att USA införde stopp mot de så kallade DEI-programmen, i första hand i förvaltningen men också med krav på näringslivet och utbildningsväsendet. Sådana identitetspolitiska program har inneburit företräde för förmodat missgynnade grupper vid tillsättning av tjänster och antagande till utbildningsprogram. Eftersom USA oftast visar vägen för Sverige – på gott och ont – kan man förmoda att entusiasmen för woke-deklarationer snabbt svalnar också här hemma.
Plötsligt hände det – också i USA – att presidenten lanserade ett Alexanderhugg mot den offentliga administrationen. Hur väl man kommer att lyckas är fortfarande osäkert, möjligen kan det krävas större erfarenhet av offentlig förvaltning än Musk har för att rikta in hugget mot rätt del av knuten. Hur som helst kan det vara rätt tid att ta krafttag mot den förvuxna offentliga sektorn även i Sverige.
Rätt tid kan det också vara att göra rent hus med den kritiska teorins förödande inflytande på den högre utbildningen i Sverige. Men det finns mer att ta tag i, när universitetsstudenter har problem med att läsa och förstå kurslitteraturen, både på svenska och engelska. På det området väntar vi fortfarande på att något plötsligt ska hända.
En helt annan sak som plötsligt har hänt är att Sverige inte längre kan lita på USA när det gäller försvaret mot rysk expansionism. Inte heller när det gäller försvaret för den frihandel som vi som litet exportinriktat land är beroende av. Vår kreativitet, kraft och ekonomiska resurser får inte längre slösas bort på förvillelser som inte ger pang för pengarna. Vi har viktigare och allvarligare saker att ta tag i.