En egenhet i det socialdemokratiska idiomet är att ordet ”samhället” konsekvent används för att beteckna det som på vanlig svenska kallas ”staten” eller ”det allmänna”. Termen är välfunnen eftersom den skapar en upplevelse av att partiet, staten och det svenska folket i grunden är olika yttringar av samma sak. En treenighet som – för att återbruka den Augsburgska bekännelsens definition – förenar ”tre skilda personer i ett gudomligt väsen och natur”. En imponerande politisk fiffighet.
Det är olyckligt för det offentliga samtalet att missbruket av termen ”samhället” gör avgränsningen mellan staten och civilsamhället otydlig. Det leder till att många blandar ihop det som är förbjudet med det som vi tar avstånd från.
Ett exempel är koranbränning. Det råder tämligen stor enighet om att koranbränning inte är ett konstruktivt sätt att bedriva religionskritik. Det ledde genast till att Sveriges politiska ledning såg sig manad att fixa ett formellt förbud mot att tutta eld på en koran som man själv äger. Som ett brev på posten anklagades då regeringen för att både inskränka den grundlagsskyddade yttrandefriheten, lägga sig platt för utpressningsförsök från den muslimska världen och inte minst manipulera lagstiftningen om hets mot folkgrupp på ett sätt som aldrig varit avsikten. Kort sagt: En soppa. Bättre hade varit att ha en smula is i magen, inse att samhällsopinion och lagstiftning inte nödvändigtvis måste vara varandras spegelbilder i minsta detalj och avvakta tills de mest aktiva koranbrännarna tröttnar och saken ebbar ut.
Sammanblandningen mellan civilsamhälle och stat leder också i andra sammanhang till missförstånd när det gäller yttrandefriheten. Den grundlagsskyddade rätten till yttrandefrihet betyder en rätt för var och en att utan ingripanden från myndigheternas sida genom tal, skrift eller bild förmedla tankar, åsikter och känslor. Det är alltså staten – myndigheterna – som inte får ingripa. Enskilda medborgare har full rätt att kritisera eller på annat sätt motsätta sig de åsikter man inte gillar. Att vägra någon publicering av sina tankar i tryckt skrift eller digitalt medium är alltså inte något yttrandefrihetsbrott. Inte heller att utestänga någon från anställning eller uppdrag, så kallad deplattformering. Vi kan ogilla sådana begränsningar av det fria åsiktsutbytet, men så länge det inte är staten som ingriper har det inte med yttrandefriheten att göra.
Rikspolischefen Tornberg förklarade nyligen att ”det krävs mobilisering från hela samhället för att stoppa våldet”. Samhället består av tre delar: civilsamhället, näringslivet och staten. Enligt det så kallade samhällskontraktet har civilsamhället överlämnat sin rätt att med våld försvara sig mot våld till staten – statens våldsmonopol. Det betyder att staten har en ovillkorlig skyldighet att skydda medborgarna mot dem som inte respekterar kontraktet. Tornberg tycks alltså mena att det är dags att upplösa samhällskontraktet och lägga tillbaka uppgiften att bekämpa våldet på medborgarna. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Möjligen menar han i stället att medborgarna ska vända andra kinden till, nöja sig med ”förebyggande åtgärder” (som hittills saknat effekt) och hoppas på att våldet avtar med tiden. Det är inte mindre anmärkningsvärt.
Ser man på vad Polisen skriver menar Tornberg egentligen något helt annat än det han faktiskt sagt. Där handlar det i stället om att det är ”viktigt att alla myndigheter med brottsbekämpande uppdrag intensifierar sitt arbete och att vi samarbetar allt mer”. .Plötsligt betyder ”samhället” bara ”staten”, som i socialdemokratiskt idiom. En begreppsförvirring som ger så vitt skilda tolkningar av vad ledningen för polismyndigheten menar är inte bara förödande för samhällsdebatten. Den utgör ett hinder för att komma till rätta med ett av vårt lands idag allvarligaste problem.
Det är inte meningsfullt att kritisera samhället för att vara för stort. Samhället är vi alla och alla våra institutioner, allt som utgör nationalstaten Sverige. Däremot är det fullt rimligt att uppfatta staten som för stor. Staten har tagit kontroll över alltför stor del av de resurser vi jobbar ihop. Staten sysselsätter en alltför stor andel av den svenska arbetskraften. Staten lägger sig i alltför mycket som borde vara civilsamhällets sak att hantera. Det är hög tid att kalla saker vid deras rätta namn.