T.S. Eliot skrev att ”det är såhär världen går under, inte med en smäll utan en suck”. Så kan det vara med världen, men också med de idéer och föreställningar som från tid till annan dominerar världen. Som en till bristningsgränsen uppblåst ballong, bara fylld med tunn luft, kan en idé tränga undan måttfullhet och eftertanke. Den borde kanske spricka med en smäll, men i stället pyser luften ut, pö om pö, tills bara ett tomt skal återstår.
Vi som var med år 1968 minns en uppblåst ballong som ville riva allt för att få luft och ljus. Under Mao Zedongs paroll ”det är rätt att göra uppror” ockuperade Stockholmsstudenterna sitt eget kårhus. Parisstudenterna var mer hårdföra: Majrevolten förvandlade den franska huvudstaden till en krigszon, och följdes av en generalstrejk. Också andra delar av västvärlden drabbades av en politisk vänstervåg under samma tid.
68-ballongen kan ses som ett försök att ersätta det liberala och demokratiska statsskicket med ett marxist-leninistiskt styre. För andra handlade det mer om en ambition att utmana etablissemanget och eliterna, kanske också att skapa en ungdomskultur i opposition mot 1950-talets gubbighet. Den sprack inte med en smäll. I stället fick den pyspunka: trycket läckte ut åt olika håll tills de skrumpna resterna av ballongen blev ett minne blott.
Många lät den revolutionära glöden vattnas ur och kunde på så sätt säkra en framgångsrik karriär i politiken eller statsförvaltningen. Andra kunde rida på kändisskapets våg och blev själva en del av den elit de hade utmanat. För dem som sökte sin lycka inom mediasektorn gick det bra att hålla fast vid vänsterparadigmet. Ett fåtal hårdföra marxist-leninister fortsatte att vara ideologiskt renläriga och betalade med att bli samhällspolitiskt irrelevanta. Men många, som jag själv, upptäckte att ballongen inte innehöll vad den lovade, drog nya slutsatser och hamnade med tiden på den motsatta flygeln.
Idag ser vi två andra ballonger som dominerat både det offentliga och det privata samtalet till den grad att det som brukar kallas sunt förnuft förpassades till skamvrån. Det är woke-ballongen och klimatångestballongen.
Woke-ballongen är inte längre så hårt uppblåst som den brukade vara. Det börjar bli möjligt att ha synpunkter på migrationsvolymer, klanstrukturer eller kriminellas etnicitet utan att automatiskt stämplas som fascist, nazist eller brunråtta. Akademiernas fördömande av allt som inte är ”kritisk teori” börjar få mothugg. Deplattformering av kritiska debattörer står inte längre oemotsagd. Även i det privata samtalet tar allt fler mod till sig och säger saker ”som man inte får säga” – dock ännu inte till den grad att det går att uttala n-ordet och fortfarande vara välkommen i städade sällskap.
Det kan dröja ett tag till innan woke-ballongen, tömd på luft, faller platt till marken. Men färdriktningen är klar, den har passerat sitt bäst-före-datum.
Klimatångestballongen är fortfarande i bättre skick. Men även den börjar pysa luft genom små hål. I Storbritannien ifrågasätts realismen i klimatmålen. Den svenska regeringen håller fortfarande fast vid att de svenska målen ska nås, men man börjar tumma på tidplanerna. Man genomför åtgärder som för oss längre från målet. Att hantera de klimatförändringar som är oundvikliga väcker större intresse än nationella planer utan någon effekt på hur jordens klimat utvecklas. Gretas helgongloria har blivit solkig. Tecknen är tydliga.
Det kan vara skrämmande att föreställningar som woke och klimatångest under en tid har behärskat det offentliga samtalet till den grad att vi tycks förpassade till ett intellektuellt klimat från tiden före upplysningen. Trösten ligger i förvissningen att hut till slut går hem. Visserligen inte med en smäll, snarare med en suck. En pyspunka.