Talesättet ”was nicht ausdrücklich erlaubt ist, ist verboten” syftar på en ordning där allt i princip är förbjudet. De enda undantagen är de saker som genom en explicit bestämmelse förklaras vara tillåtna. I rättsstater är det naturligtvis motsatsen som gäller, men uttrycket används ofta för att beskriva en mentalitet som många menar är karakteristisk för Tyskland. Och som på så många andra områden är Sverige, av historiska skäl, i mångt och mycket något av en tysk provins.
En dansk och en irakier har lyckats med konststycket att i ett slag göra koranbränning till den viktigaste inrikespolitiska frågan för svenskarna och deras hövdingar. Många känner sig kallade att tycka något, men man tycker olika.
Några tycker att koranbränning är något som man bör ägna sig åt, av skilda skäl. För somliga är det ett sätt att demonstrera stöd för yttrandefriheten som princip. Andra ser det som viktigt att demonstrera mot en religion man ogillar. Åter andra menar att koranbränning är ett lämpligt sätt att provocera fram reaktioner som visar vad muslimer i allmänhet går för. Och sedan finns några som hoppas på att koranbränningarna ska sätta P för Sveriges ambitioner att bli NATO-medlem.
I det stora hela är det ändå ganska få som applåderar Paludans och Momikas tilltag. Man tycker att det är olämpligt, osmakligt, onödigt, kanske också farligt. De som har en offentlig position, som politiker eller opinionsbildare i största allmänhet, förklarar gärna att de för sin del inte sympatiserar med koranbrännarna och tycker att manifestationerna inte borde ha genomförts.
Så långt allt väl. Enligt en Novusundersökning vill sex av tio att det ska vara tillåtet att bränna skrifter som uppfattas som heliga. Det som bekymrar mig är att så många som fyra av tio inte nöjer sig med att ta avstånd. Det man själv inte tycker är bra, och naturligtvis inte själv skulle ha gjort, vill man ska bli föremål för förbud. Enligt principen att förbud ska vara normalordningen om det inte finns särskilda skäl att införa en regel om att just koranbränning ska vara tillåtet. Några sådana skäl är det svårt att se.
Förbudsmentaliteten har djupa rötter i vårt land. Det finns mycket som en gång har varit förbjudet men inte längre är det. Att dricka kaffe (senaste gången 1817–1823). Att ha dubbelt medborgarskap (1951–2001). Att driva apoteksrörelse (1970–2009). Att sända ut reklamfinansierade radioprogram (1925–1993). Att häda mot kristendomen (urminnes–1970) och mot andra religioner (1949–1970).
Förbud som fortfarande gäller handlar exempelvis om försäljning av vin och sprit i livsmedelsbutiker eller direkt från tillverkaren, märken eller bokstäver på svenska flaggan, innehav av cannabis för eget bruk och köp av sexuella tjänster.
Det har från tid till annan funnits starka opinioner för olika slag av förbud som inte ”nått ända fram”. I folkomröstningen år 1922 om att införa ett totalt rusdrycksförbud röstade inte mer än 50,8 procent nej till den föreslagna förbudslagstiftningen. Även idag finns högljudda opinioner som vill förbjuda friskolor, bensinbilar och – som sagt – koranbränningar.
Förbudsivrare finns i alla partier – frihet eller tvång är inte en höger-/vänsterfråga. De politiska skillnaderna handlar mer om vad man vill förbjuda. Samtidigt finns det mer eller mindre liberala tendenser i de flesta partier. Med ”liberal” menar jag då den klassiska liberalismen, inte partiet Liberalerna som nyligen var först ute med att föreslå ändringar i ordningslagen för att förbjuda sammankomster där koraner bränns.
Till syvende och sist handlar benägenheten att ständigt ropa på förbud om synen på människan. Den som tror att medborgaren har både vilja och förmåga att ta ansvar för sig själv och sina närmaste, den är också beredd att försvara friheten.