Att socialister inte tycker om fri företagsamhet är inte någon nyhet. Särskilt inte på områden som har med människors hälsa att göra. De tidigare privatägda apoteken förstatligades år 1970 av en socialdemokratisk regering. År 2009 öppnades apoteksmarknaden åter för konkurrens, den gången av en borgerlig regering.
Sjukvården domineras sedan 1960-talet av det allmänna, men inte i skepnad av staten utan genom regionerna (f.d. landstingen). Det innebär att det finns skillnader mellan olika regioner. I vissa regioner är i stort sett allt som har med sjukvård att göra i offentlig regi. I andra förekommer viss privat verksamhet, om än i begränsad omfattning.
I Stockholm utförs för närvarande ambulanstransporter av dels ett företag som är helägt av regionen, dels ett antal privata företag som fått uppdraget efter upphandling i konkurrens.
Att låta företag konkurrera om att erbjuda bästa villkor är normalt en förutsättning för att både den som betalar och den som är kund ska bli nöjd. När det råder monopol finns inget att välja på, och då får man ta vad som bjuds hur dåligt eller dyrt det än är. Så menar i varje fall den som tror på den marknadsliberala modellen. Men så ser inte socialister på saken.
Det begränsade inslag av privata utförare i sjukvården som ambulansföretagen står för sticker därför i ögonen på det nuvarande regionstyret i Stockholm med S, C och MP i samarbete med V. Regionen har därför beslutat att successivt gå över till att driva all ambulanssjukvård och jour- och akutläkarverksamhet i egen regi. De upphandlade avtalen fasas ut och uppdraget kommer att hanteras av Ambulanssjukvården i StorStockholm AB (AISAB), som är regionens eget bolag för så kallade prehospitala tjänster.
Tanken är att de privata bolagen ska fasas ut under en tvåårsperiod, något som kan skapa allvarliga störningar i ambulansverksamheten. Forskaren Johan Berlin varnar för att bolagen kan välja att avbryta sina avtal med regionen i förtid. ”Det finns ingen ekonomisk vinning för bolagen att stanna kvar i avtal som de snart ska lämna”, säger han.
Är det då bara ideologiskt nit som driver de fyra vänsterpartierna i regionstyret att riva upp en ordning som uppenbarligen fungerar? Nej, hälso- och sjukvårdsregionrådet Talla Alkurdi förklarar i SVT:s lokalnyheter Stockholm den 13/7 att skälet är ett helt annat: ”Beredskapen behöver ständigt vara på topp, nu när vi har krig i vårt närområde och sökt NATO-medlemskap”.
Jo, så säger hon faktiskt. ”När vi har krig i vårt närområde”.
Visst finns goda skäl att höja den svenska beredskapen på en rad områden. Den har varit alltför dålig alltför länge, och bedömningen av Sveriges säkerhetspolitiska situation har säkerligen varit överoptimistisk. Men att vifta med krigskortet för att passa på att genomföra efterlängtade socialiseringar är minst sagt skamlöst. Man kan undra vilken sektor som sedan står på tur att monopoliseras i offentlig regi – med förklaringen att det beror på NATO-medlemskapet.
Centraliserade system som inte låter sig utmanas är sårbara. En blandning av offentligt och privat, med många olika utförare, även inom sjukvården, är en bättre garant för uthållighet även i kris.