Det eviga

Jag har tidigare skrivit om hur en litterär kanon i praktiken har funnits tidigare. Om hur en samsyn bland lärare och läroboksförfattare skapade en gemensam referensram bland landets gymnasieelever. Inte till alla delar strömlinjeformad, men ändå med en i stora drag etablerad bild av vilka delar av den svenska litteraturen som har motstått tidens tand och som förtjänar en plats i folkminnet.

Det är något som delar av den nu aktuella debatten om en litterär kanon har missat – den har mer handlat om att skapa en topp-tio-lista för att glädja dagens författare.

Den gemensamma referensramen är en aspekt. Att skapa en historisk bas som vi kan referera till när vi reflekterar över vad det innebär att vara svensk, och som kan skapa samhörighet med andra med samma nationalitet. Men det finns också en individuell aspekt. Litteratur som står sig genom åren och seklerna har något att säga oss alla på ett mer mänskligt plan. Den kan ge igenkänning, den kan ge tröst, kanske också hopp och mod. Det behöver vi alla, inte minst i vår tid.

I dag väljer jag ett avsnitt ur Det eviga, av Esaias Tegnér, första gången publicerad år 1810. Tegner fick med tiden en framgångsrik karriär som professor, biskop och ledamot av Svenska Akademien. När Det eviga publicerades var han bara 28 år och i början av sin litterära karriär. Så här lyder de två första stroferna.

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd, 
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld 
och pekar alltjämt till en annan. 
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

”Den starke” som Tegnér syftar på är Napoleon, som skalden just hade omvärderat efter att tidigare varit en entusiastisk anhängare av den franska expansionismen. Mer än 200 år senare är det inte svårt att låta tankarna gå till den starke man som idag vill forma med svärdet sin värld.

Vad kan då Tegnér säga oss om hur vi hanterar den som hotar oss idag? Det är naturligtvis en smaksak vad man vill ta till sig som inspiration från en gammal dikt och vad man vill förkasta som irrelevant. För egen del fastnar jag för tanken att ”det sanna är evigt”. Inte nödvändigtvis att forskningens nuvarande ståndpunkt är huggen i sten: den kan och ska alltid kunna ifrågasättas. Snarare som ett grundläggande motstånd mot den kritiska teorins syn att sanning bara är en social konstruktion.

En konservativ princip vars betydelse inte kan överskattas är den vikt som tillmäts ackumulerade erfarenheter och visdomar, som någonting att bygga vidare på och utveckla. (ur Medborgerlig Samlings idéprogram). Den attityden står i kontrast mot ambitionen att radera ut historien i syfte att skapa en ny framtid. Evert Taube beskriver i dikten Muren och böckerna hur kejsar Shi Huangdi ville att ”Kinas historia ska börja med mig”. Men det har också i vår tid och i vårt land funnits en vilja att glömma allt som inte var en del av folkhemsbygget.

Det är hög tid att ”reklejma” vår historia, inte minst vår litterära historia.