Leve polariseringen!

Oron för en tilltagande polarisering är utbredd – i Sverige liksom i världen. Det diskuteras vad den beror på. Det diskuteras vad man kan göra åt den. Alltid med utgångspunkten att den utgör ett problem och att det hade varit bättre om det inte hade funnits någon polarisering. Att det vore bättre om folk blev sams och kom överens i stället.

Ett bland många exempel är Johanna Möllerströms krönika i SvD den 10 juni. Hon redogör där för en enkätundersökning som hon genomfört i USA, där de som svarade på enkäten bland annat menade att bristande information och kunskap om hur samhället fungerar är en anledning till att polarisering uppstår. Dock ansåg både ”höger” och ”vänster” att kunskapsbristen fanns i det motsatta lägret – själv var man välinformerad. Man uttryckte med andra ord en önskan om att alla skulle vara mer välinformerade, men trodde inte att vare sig de själva eller de i den andra änden av det politiska spektrumet faktiskt skulle ta till sig informationen, om de fick den.

Slutsatsen av undersökningen, att information inte kan råda bot på polariseringen, uppfattar Möllerström som ”rätt nedslående”. Därför återstår inget annat för henne själv och ”alla andra som börjar tröttna på polariseringen” att ”sätta på tänkarhatten igen”.

För alla dem som oroar sig för, eller bara har tröttnat på polariseringen finns en tröst: Det har inte alltid varit på det här sättet. Sverige har för inte så länge sedan varit ett land utan polarisering. Det var den tid då 

• Sverige karakteriserades som en ”enpartidemokrati”,
• ett av riksdagens partier – men bara det – betecknades som ”statsbärande”,
• alla svenskar i grunden var socialdemokrater, även de som röstade på Högerpartiet,
• samhällsdebatten bara hade rum för en åsikt i taget,
• svenskarna hade världsrekord i tillit, både horisontellt och vertikalt,
• konsensus och konflikträdsla var medborgerliga dygder.

Detta monolitiska samhälle finns inte kvar längre, och det är inget att beklaga eftersom det var förenat med allvarliga brister – både när det gällde fungerande demokrati och utifrån rättsstatsprinciper. Men även idag är stora delar av samhällsinstitutionerna marinerade i attityder som har sina rötter i ”enpartidemokratin”. 

När den etablerade ordningen först utmanades av kritiska röster sågs det som en revolt från extremhögern. Reaktionerna präglades av lika delar panik och hätskhet och riktades oftast mot kritikerna, inte mot kritiken. ”Brännmärkning” och ”bruna råttor” var bara några exempel på invektiv som personer i framskjuten ställning tog till. Och när ord inte räckte fortsatte man med ”deplattformering”.

Sedan gav det ena det andra. På den högra sidan blev tonen allt skarpare, särskilt i sociala medier där etablissemanget betecknades som ”landsförrädare”. Och som konsekvens hårdnade också tonen hos den extrema vänstern, där all kritik slentrianmässigt klassades som ”fascism”, ”nazism” eller ”rasism”.

Där står vi nu, med en polarisering som på ytterkanten till höger respektive vänster tar sig uttryck som är långt ifrån slätkammade. Det är ointressant. Det viktiga är att polariseringen är betydligt bredare och djupare än så.

Idag är det uppenbart att Sverige är en flerpartidemokrati och att inget parti är ensamt ”statsbärande”. Många, även i det borgerliga lägret, är fortfarande någon sorts socialdemokrater i själ och hjärta, men allt fler ser att det som tidigare gällde inte längre håller. Vi har numera en seriös samhällsdebatt, även i etablerade media men framför allt i nätmedia, där den dominerande ”berättelsen” utmanas. Tilliten har fått sig en allvarlig törn, det är inte längre hedrande att vara ”naiv”. Och framför allt, allt fler vågar ta en konflikt. Det är inte alltid självklart att man måste komma överens och kompromissa.

Sverige är långt ifrån att lösa sina allvarliga problem. Men för att citera Churchill, vi kanske åtminstone närmar oss ”the end of the beginning”. Genom polariseringen har det blivit möjligt att utmana de gamla svaren och lägga grunden för ett paradigmskifte.

Leve polariseringen!