Vi som framhärdar i att följa det bredare informationsutbudet – papperstidningar, skattefinansierade etermedia och liknande – får lätt intrycket att den dominerande ambitionen är att underblåsa medborgarnas ångest.
Klimatet har numera passerat miljön som det mest effektiva sättet att skrämma upp oss. En strid ström av reportage berättar om rekordtemperaturer, stigande havsnivåer, smältande glaciärer och havsisar och extrema oväder. Vi får också veta att FN varnar för att tidigare prognoser ersätts av än mer hotfulla prognoser. Vi får veta att de mål Sverige ställt upp för vårt eget land kanske inte kommer att uppnås. Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad som ska hända med jordens klimat.
Den lättsammare delen av media ägnar mer uppmärksamhet åt vad vi äter och dricker än åt våra koldioxidutsläpp. Den ena dieten följer den andra som osviklig väg till hälsa och långt liv. Långa listor över substanser som vi måste se till att få i oss, lika långa över allt som kommer att förgifta oss. Och som konsekvens rekommendationer om livsmedel som innehåller det nyttiga och undviker det skadliga. Men rekommendationerna varierar, både över tid och beroende på vilken källa man litar på. Därför är det idag i det närmaste omöjligt att bjuda in familj och släkt till en middag med en gemensam meny. I stället förväntas en à la carte där var och en ska kunna välja: medelhavs, stenålders, laktosfritt, glutenfritt, veganskt, vegetariskt och kanske också kosher och halal. Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad de ska äta och undvika att äta.
En ökande källa till ångest är kravet att inte kränka någon som kan identifiera sig som en utsatt minoritet. Ord och uttryck som en gång var gängse blir ”dödskallemärkta” och den som råkar försäga sig blir lätt stämplad som förövare. Särskilt illa ligger man till om man inte är vaksam på människors hud- eller hårfärg (utom ljus), på deras familjebakgrund (utom majoritetssvensk), på deras sexuella böjelser (utom hetero), på deras etnicitet (utom västeuropeisk), på deras religion (utom kristen) eller på deras kulturella identitet (utom liberal/demokratisk). Opinionsundersökningar bekräftar att många, särskilt unga människor, känner stor ångest för vad de får säga och uttrycka.
Handlar det om en konspiration? En ondskefull grupp vars mål är att skrämma oss och få oss att känna skuld? Eller ligger drivkraften hos oss själva, att vi har ett grundläggande behov av att söka efter det som oroar oss? Kanske för att befria oss från det som är farligt på riktigt?
Det var på sitt sätt enklare förr. När folk bara behövde ha ångest för att hamna i helvetet. Tidvis, och på vissa ställen, kunde man köpa ett avlatsbrev som gav absolution för alla synder. Idag vill många trösta sig med att man betalar skatt som på olika sätt kompenserar allt det man har ångest för.
Men trots att hälften av det vi gnetar ihop går till skatt kommer orsaken till vår ångest inte lyftas från oss. Vi får ingen absolution. Det blir allt varmare på planeten vare sig Sverige når sina egna mål eller inte. Vi kommer en dag dö trots alla kampanjer om vad vi bör äta och inte äta. Och dricka. Minoriteter kommer att förbli minoriteter, hur mycket bidrag deras intresseorganisationer än får.
När det kommer till kritan tjänar våra höga skatter inte till att befria oss från vår ångest. Deras egentliga syfte är att cementera en partipolitisk hierarki som inte är beroende av sina medlemmar utan av medborgarnas beredvillighet att finansiera alla deras ”satsningar”, och därmed inte bara deras egen välfärd utan också alla deras vapendragares inom media, kultursektorn och offentlig administration.
Behovet av ett paradigmskifte är monumentalt. Tidöavtalet är en krusning på ytan.