Rudyard Kiplings dikt ”The White Man’s Burden” från 1899 kan möjligen ha skrivits som en satir. Mest troligt är dock att den uttrycker skaldens uppriktiga uppfattning att den så kallade tredje världen består av folk som är ”halvt barn, halvt djävlar”, och att det är västerlandets tunga plikt att bistå ”en vettlös hord” med det ”värn och vård” som den är i behov av. På så sätt framstår dikten som ett försvar för det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets imperialistiska kolonialism. Den väcker därför idag avsky och förskräckelse.
Ett av kolonialismens mål var att omskapa de berörda folken så att de skulle bli mer lika västerlänningar. Med mission ersatte man primitiva naturfolksreligioner med kristendom. Med nya gränsdragningar skapade man ekonomiskt fungerande stater i stället för gamla stamrevir. Med etableringen av ett modernt rättssystem ersatte man primitiva modeller för tvistlösning. Med inrättandet av ett skolsystem överförde man västerländska värderingar och ersatte mångskiftande stamspråk med engelska, franska eller tyska.
Nedvärderingen av de berörda folkens kultur, traditioner och värderingar ses i våra dagar som ett oförlåtligt övergrepp, en skuld som måste sonas av senare generationer.
Vår tids ”vite mannens börda” är därför att utveckla u-länderna genom olika former av bistånd.
Odemokratiska regimer ska undanröjas genom stöd till befrielserörelser. Överbefolkning ska motverkas genom familjeplanering. De etablerade familjemönstren och könsrollerna ska brytas genom utbildning och opinionsbildning. Ineffektiv administration ska ersättas av moderna managementstrukturer. Klanvälde ska ersättas med rättsstat.
Precis som på 1800-talet vill vi omskapa u-ländernas folk så att de blir som vi. Skillnaden är bara att nu har vi rätt, då hade man fel.