Massmedial förvirring

De traditionella medierna – TV, papperstidningar – har en stark förkärlek för att sätta etiketter på det man uppfattar som ”dom”. De som är ”vi” föräras aldrig motsvarande epitet. ”Högerextrem” och ”högerpopulistisk” är ymnigt förekommande dödskallemärkningar. När såg vi etiketterna ”vänsterextrem” och ”vänsterpopulistisk”? Men frågan är hur väl genomtänkt denna åkallan av högerspöket egentligen är.

Den nuvarande politiska ledningen i Polen, Ungern och nu senast Israel hör till de länder som mekaniskt stämplas som högerextrema så snart de figurerar i något nyhetsreportage. Den fråga som framför andra har utlöst brännmärkning handlar om ökad politisk kontroll över domstolsväsendet. 

Den ena av två grundläggande modeller för att organisera samhället är Montesquieus maktdelningsprincip. Den förordar en åtskillnad mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Med andra ord, en åtskillnad mellan parlament, regering och domstolsväsende, där var och en av instanserna står fri att agera på sitt kompetensområde utan att vara underställd eller styras av någon av de andra. Den modellen ser gärna att en författningsdomstol utövar kontroll över att grundlagen – konstitutionen – respekteras.

Politiskt hör maktdelningsprincipen hemma på den konservativa eller klassiskt liberala sidan. Alltså till höger.

Den motsatta modellen kallas folksuveränitetsprincipen. Den betyder att all makt utgår från folket, som ger sin makt till parlamentet (riksdagen), som i sin tur ger makten vidare till regeringen. I den modellen delas inte makten utan vilar i en hand, teoretiskt hos folket, i praktiken hos regeringen. Det är den modell som gäller i Sverige.

Politiskt hör folksuveränitetsprincipen hemma på den socialistiska sidan. Alltså till vänster.

Det långa socialdemokratiska maktinnehavet, med åtföljande problemformuleringsprivilegium, har lett till att få reflekterar över hur impregnerat Sverige i realiteten är av en modell som avvisar maktdelning. En maktdelning som syftar till att motverka maktmissbruk. Ett exempel är att vi talar om de tre statsmakterna: regering, riksdag och massmedia. I rättsstater är antalet statsmakter fyra: domstolarna är den tredje och massmedia den fjärde. Ett annat är den utbredda föreställningen att det ”kommunala självstyret” innebär att kommuner och deras folkvalda står över domstolarna och därför inte behöver bry sig om i laga ordning meddelade domar, s.k. kommunalt domstolstrots. Ännu ett exempel är det inbitna motståndet mot en författningsdomstol, som vänstern menar skulle undergräva demokratin.

Det som har hänt i Polen och Ungern, och kanske kommer att hända i Israel, är att man begränsar domstolarnas självständighet och stärker den politiska kontrollen över dem. Det som kan förvirra bilden, och vara upphovet till svenska medias högerstämpel, är att domstolar i alla tre länderna i sin dömande verksamhet har haft en viss lutning år vänster. Men det motsäger inte det faktum att politisk kontroll över domstolar och över tillsättningen av domare är vänsterpolitik. Sak samma när det gäller avskaffande av eller motstånd mot att inrätta en författningsdomstol.

Sverige har under socialdemokratisk ledning riktat stark kritik i EU mot Ungern och Polen för en politisering av domstolsväsendet som redan är väl etablerad i vårt eget land. Vi har också backat upp ekonomiska sanktioner mot de länderna. Hittills tyder inget på att den nuvarande regeringen har kommit på bättre tankar. Etablerade media fortsätter att stödja den socialdemokratiska linjen genom att skrika högerextremism om åtgärder som i verkligheten är såväl vänsterextrema som en sedan länge etablerad ordning i Sverige.

Politisering av domstolsväsendet är förkastligt. Det är vänsterpolitik, oavsett om det genomförs i Polen och Ungern, förbereds i Israel, eller vidmakthålls i Sverige.