I februari 2023 låg 12-månadersförändringen för konsumentprisindex (KPI) på 12,0 procent. Så hög har inflationen inte varit i mannaminne. Mannaminne är en tidsperiod som i praktiken brukar uppgå till 3 år. I oktober 1980 uppgick inflationen till 15,5 procent. Det verkar inte vara så många som minns det.
Eftersom politiker ser som sin främsta plikt att ställa till rätta det som allmänheten ogillar haglar det nu förslag om vad som bör göras för att tvinga inflationen att åter bli den önskvärda. Snabbast ut var vänsteroppositionen, som menar sig sakna skuld. Regeringen låg till en början lågt för att inte ge intrycket att de hade kunnat göra något annat än de faktiskt gjort.
Tre gamla favoriter återlanserades omedelbart som mirakelmedicin: prisstopp, momssänkning och förhandling med företagen. Alla veritabla Döbelnsmediciner (”Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!”).
1970-talet var de selektiva prisregleringarnas guldålder. Efter hand blev de alltmer ifrågasatta, och en offentlig utredning – Prisregleringskommittén – fick uppgiften att utvärdera om de haft den avsedda effekten (SOU 1981:40 Prisreglering mot inflation?). Slutsatsen (starkt förenklat) blev att det inte gick att visa någon inflationssänkande effekt av prisstoppen, däremot möjligen en viss prishöjande. Slutsatsen är egentligen inte så förvånande, med tanke på att ingen myndighet vågar pressa priserna så hårt att ett enda företag går i konkurs, något som däremot händer titt som tätt i en fri marknad. Eftersom frestelsen för politiker (även borgerliga sådana) är alltför stark att mot bättre vetande införa prisstopp när inflationen går upp löstes så småningom problemet genom att avskaffa den enda myndigheten som hade kompetens att administrera ett prisstopp.
Möjligheten att differentiera momsen har också utretts av en offentlig utredning (SOU 1983:54 Skall matmomsen slopas?). Slutsatsen blev att starka skäl talar för en enhetlig moms, bland annat för att minska administrativa kostnader samt motverka fusk och snedvridningseffekter, och att en sänkt moms på mat främst gynnar höginkomsttagare.
Förhandlingar med företagen ”i syfte att påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning” var en central del av 1970-talets ekonomiska politik. Det innebar att Statens pris- och kartellnämnd (SPK) kallade till sig högsta ledningen för ICA, Kooperativa förbundet och Dagab (den dåvarande företrädaren för ”tredje blocket”) för ”överläggningar” om prissättningen. De inbjudna var medvetna om att om de inte ”tog sitt ansvar” skulle SPK raskt skicka en promemoria till regeringen med argument för att införa prisstopp. Vad som hände var naturligtvis att de företag som borde ha konkurrerat med varandra i stället tvingades in i ett kartelliknande beroende av varandra.
Vår nuvarande finansminister Elisabeth Svantesson har lyckligtvis inte frestats att införa prisstopp eller sänka matmomsen. Däremot har hon kallat till sig matjättarna, en och en, för att inskärpa att det är ”oacceptabelt om det finns aktörer som höjer priserna i onödan”. Det har hittills inte framkommit om initiativet har haft någon annan effekt är att ge den allmänna opinionen intrycket av handlingskraft.
Ska regeringen då överhuvudtaget försöka pressa ned inflationen? Långsiktigt finns naturligtvis mycket att göra när det gäller förbättrat konkurrensklimat och sänkta kostnader för företagen. Många kostnadsökningar har sitt ursprung i politiska beslut som aldrig borde ha tagits, exempelvis förtidsavvecklingen av elproduktion eller EU:s taxonomiska regelverk. Kortsiktiga inflationsbekämpande åtgärder är mer tveksamma. Riksbankens ensidiga strävan att motverka inflationen genom att sänka hushållens köpkraft kan diskuteras, med tanke på att den nuvarande inflationen mer drivs av stigande importpriser än av efterfrågeöverskott och att räntehöjningar i sig höjer KPI. Frågan är också om situationen för hushållen är så allvarlig som reaktionerna ger intryck av.
I Sverige har vi under det senaste halvseklet kunnat glädja oss åt en mycket stark reallöneutveckling. Perioden 1979–1995 låg reallönerna stilla, men både före och efter ökade de snabbt. Det betyder att vi alla lever med en oerhört mycket högre ekonomisk standard än vi gjorde för 25 år sedan, och än mer för 50 år sedan (i den utsträckning vi var med då). Talet om att den senaste tidens inflation innebär att ”vi inte har råd att leva längre” saknar all grund.
För politiken borde taktiken vara att ha is i magen och sitta still i båten. För oss konsumenter finns stora möjligheter att anpassa våra köpmönster så att vi i realiteten inte drabbas av de kostnadshöjningar som det genomsnittliga KPI ger uttryck för. Vi bör gärna ”hata inflationen”, som LO-ekonomen Gösta Rehn förklarade redan i slutet av 1940-talet. Den innebär en omfördelning av resurser från dem som har små möjligheter att styra sina inkomster och utgifter till de rika och de smarta. Men i en sund marknadsekonomi går den över, och under tiden är det viktigt att boten inte blir värre än soten.
Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
F.d. huvudsekreterare Prisregleringskommittén
F.d. huvudsekreterare Utredningen om differentierad mervärdeskatt
F.d. avdelningschef Statens pris- och kartellnämnd