Nationell liberalism?

Att ställa samman två begrepp som för olika människor betyder så diametralt motsatta saker är en – minst sagt – vågad exercis. 

För att börja med liberalism tänker den ene på medborgarens frihet under ansvar med staten reducerad till ett nödvändigt minimum av regler och skydd. För den andre betyder liberalism den starka och goda statens omhändertagande från vaggan till graven.

För många står liberalism för det man vill bekämpa. Antingen kapitalismens nyliberala rovdrift på allt värdefullt. Eller woke-ideologins upplösning av förnuft och sanningskrav, alternativt välfärdsstatens ekonomiska och juridiska ingrepp i varje detalj av den enskildes liv.

Också begreppet nationell ger olika konnotationer. Länge var det hedervärt att hylla det som förenar folket. Senare blev begreppet associerat med exkludering, i förlängningen folkmord. I dagens debattklimat är begreppet nationell så belastat att jag tvekar att ens skriva ut det i rubriken.

Under senare år har vi sett tydliga illustrationer av två vitt skilda samhällssystem som lever sida vid sida i vårt land. Det ena är klansamhället, som har släkten som sin grundläggande enhet. Där finns skyddet mot yttre hot, där finns slitandet av tvister, där finns repressionen i form av hämnd mot förövare. Medlet är den makt som utövas genom våld. Principen är skyddandet av hedern – klanens heder, inte individens.

Alla samhällen har börjat som klansamhällen, även det svenska. Många utvecklades så småningom till rättsstater, med gemensamma regler och statligt våldsmonopol. Och de monarkiska rättsstaterna utvecklades i sin tur till demokratiska nationalstater.

En nationalstat kan – enkelt uttryckt – beskrivas som ett geografiskt område med gemensamma regler och en gemensam offentlig ekonomi. De människor som bor i det geografiska området måste alltså lyda de lagar som gäller där, inte lagarna i andra länder. Och de måste genom skatter bidra till det landets offentliga ekonomi, inte till andra länders. Eftersom det handlar om en demokrati, och inte en auktoritär regim, måste det lagtvånget och den beskattningen framstå som legitima. Där kommer nationen in, känslan av ett kitt som binder samman dem som bor inom ett visst geografiskt område och som främjar inbördes lojalitet och solidaritet.  

Nationalism innebär alltså – i vårt fall – att vi som svenskar ser det som rättmätigt att vi inte beskattas av FN eller lyder under någon sorts världsomfattande lag.

För att uppmuntra den känslan kan diverse kulturella åtgärder hjälpa till. Det jobbades mycket med den saken för mer än 100 år sedan, med Nils Holgersson, Läsebok för folkskolan och Karl XII:s likfärd. Idag handlar opinionsbildningen mer om vår roll som världsmedborgare. Men det finns ingen materiell grund för begreppet världsmedborgare, varken ekonomiskt eller juridiskt.

Nationalism kan vara inkluderande eller exkluderande. Den exkluderande nationalismen är den som har gett nationalismen vanrykte, från kommunisternas och nazisternas aktiva utrotning av folk som uppfattades som fientliga eller underlägsna, till extrema individer eller små grupper i vårt och andra länder. Den inkluderande nationalismen ser inte till ursprung eller etnicitet, den välkomnar envar som vill ingå i medborgarstatens nationella gemenskap och respektera dess regler. Man behöver inte fira jul eller älska ärtsoppa för att vara svensk, men man måste respektera individens rättigheter och lagens företräde.

Den inkluderande nationalismen är också nyckeln till att förena nationalism med den liberalism som ger en djupare innebörd av medborgarskapet. Ett medborgarskap som inte bara är en byråkratisk registrering utan innebär ett ställningstagande till den nation man vill höra till. Till det hör en frihet att inrätta sitt liv efter de egna behoven, så länge det inte inkräktar på andras frihet. Och ett ansvar att leva upp till de krav som ställs på medborgarna, utan att staten intervenerar i varje detalj av medborgarnas liv.

Det går att förena begreppen nationell och liberalism, men inte vilken nationalism som helst och inte heller vilken liberalism som helst.