Ledarskap

Ledarskap är den svårgripbara substans som managementkonsulter livnär sig på. Chefsutbildning, ledarskapsträning och organisationsutveckling har länge varit grödor som givit god avkastning. Den offentliga sektorn har erbjudit en bördig jordmån. Men sällan eller aldrig bestod effekterna av den utveckling som jag och mina kollegor åtnjöt längre än tre veckor. Sedan återgick allt till det vanliga.

Teorierna, modellerna och käpphästarna har varit legio. Varje konsult erbjuder en verktygslåda som skiljer sig från konkurrenternas. Ändå minns jag några pärlor som jag tagit till mig eftersom de, konfronterade med den praktiska verkligheten, har visat sig innehålla en god dos av klokhet – i varje fall i mitt tycke.

Prästen, ledarskapscoachen m.m. Lennart Koskinen har vid något tillfälle sagt att den viktigaste uppgiften för en ledare är att förmedla energi till medarbetarna. Det kan tyckas självklart, men är en oerhört stor uppgift om man tänker närmare på saken. Jag har sällan känt att jag har haft en chef som genom sin utstrålning har fyllt mig med energi och handlingskraft.

Någon annan, minns inte vem, sa att ledarskap innebär att man ser efter vart folk är på väg och sedan springer fram och ställer sig i täten. Det kan tyckas opportunistiskt, men innebär egentligen samma sak. Nämligen att det är de många människorna som har kunskapen och förmågan och att en god ledares uppgift är att ”möjliggöra” snarare än att styra.

När världen ser problematisk ut ropar många efter en ”stark ledare”. En ”frälsare” som kommer in på scenen och ger de svar man inte själv kommit på. Det kan kännas skönt ett tag att slippa ansvar, men det blir sällan bra på längre sikt. I motsats till Koskinenmodellen växer inte organisationen av ett auktoritärt ledarskap, i stället dräneras den på energi. Och ”frälsaren” tröttnar gärna och drar till andra jaktmarker om anhängarna inte lever upp till förväntningarna. 

I ett tankeväckande gästinlägg på MEDbloggen i söndags, den 12 februari, skriver Malin Kim: ”Auktoritära och totalitära drag förenas i regel med en ledarkult, som upphöjer den enda accepterade auktoriteten.” Hon ger exempel på hyllningen av ”starka” ledare i Nazityskland, i det forna kommunistiska östblocket, i kulturrevolutionens Kina, i det fascistiska Italien, i det nutida Nordkorea och i de islamistiska staterna.

Jag skriver ”stark” inom citationstecken för att markera att auktoritär inte är samma sak som stark i verklig mening. Ingen är betjänt av en svag ledare. Ledares funktion är att vara starka på det sättet att de också gör de ledda starka. Ibland kan det betyda att peka med hela handen. Ibland kan det betyda att ”lyssna till rörelsen”. 

Ännu ett guldkorn från någon nu bortglömd managementkonsult: Det finns många slag av ledarskap. Inget passar alla situationer. När situationen förändras ställs också nya krav på vilket slag av ledarskap som behövs.