Demokrati

Ordet demokrati är så heligt att jag drar mig för att peta i det, att vända och vrida på det för att utröna vad det betyder för mig. Ändå känns det nödvändigt att göra just det, eftersom många åsikter (och även personer) numera stämplas som odemokratiska.

Folkstyre måste, som jag uppfattar det, innebära att den politiska makten ytterst ligger hos individen, medborgaren. Inte hos ett kollektiv som andra eller jag själv vill mena att jag ingår i.  Jag har en gång i tiden gått 8 år i skolan Norra Latin, men det vore inte demokratiskt om föreningen Norra Latinare skulle ha rösträtt i riksdagsvalen. Det skulle inte ens indirekt ge mig någon makt över rikets styre.

En första förutsättning för demokrati är därför att min politiska makt utgår från mig själv som individ. Många menar att individualismen som tankefigur har sitt ursprung i renässansen, som utmanade medeltidens kollektivism för ca 600 år sedan. Också reformationen för 500 år sedan var en viktig drivkraft för att sätta individen i centrum.

Att makten utgår från individer och att deras beslut blir till politiska åtgärder räcker inte för att konstituera en demokrati. Den som är i minoritet måste skyddas från godtyckliga övergrepp från majoritetens sida. Även om Volvo-ägare är fler än BMW-ägare vore det inte demokratiskt om den förra gruppen beslutar att den senare gruppen ska lämna ifrån sig sina bilar. Idén om vissa grundläggande rättigheter ­– exempelvis äganderätten – bör därför ses som ett ytterligare villkor för demokrati genom att den förhindrar godtyckligt maktmissbruk i majoritetens namn. 

De grundläggande rättigheterna handlar om förhållandet mellan individen och staten och är äldre än det demokratiska statsskicket. Exempel på rättighetsgrundande dokument är Magna Charta och Alsnö stadga för ca 800 år sedan och den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter för 234 år sedan.

Trots vackra deklarationer om mina rättigheter känner jag mig inte trygg med demokratin om orden stannar på pappret. Jag måste inte bara ha rätt utan också få rätt. I primitiva samhällen utövas den dömande makten många gånger av den instans som också har den politiska makten, exempelvis en hövding, en monark eller en överstepräst. Den som tydligast har formulerat principen om maktdelning mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten är Charles-Louis de Secondat Montesquieu. Hans verk ”Om lagarnas anda” har nu 275 år på nacken och har fått stort inflytande i många länder, bland annat Storbritannien och USA. Däremot inte i Sverige, som tillämpar den så kallade folksuveränitetsprincipen. Att en monolitisk folkvilja i vårt land inte balanseras av rättsstatsprinciper upplever många vara ett problem.

Mina möjligheter att utöva demokratisk makt förutsätter också att jag får information om alternativ. Jag måste ha tillgång till en fri åsiktsbildning som kritiserar och utmanar den rådande ordningen. Det anses att det första formella kravet på yttrandefrihet gjordes av Sir Thomas More inför det engelska parlamentet och kung Henrik VIII för exakt 500 år sedan. Under upplysningstiden för 300 år sedan utvecklades tankarna om och kraven på pressfrihet och åsiktsfrihet. Sveriges fick sin första tryckfrihetsförordning för 257 år sedan.

Att få tillgång till åsikter räcker inte för att jag på ett meningsfullt sätt ska kunna utöva min demokratiska makt. Om jag bygger mina val på vidskepelse, vanföreställningar och okunskap vore det bättre att jag inte hade någon makt. Ytterligare en förutsättning för en fungerande demokrati är därför att jag har åtminstone teoretisk tillgång till ett så vederhäftigt faktaunderlag som det nuvarande kunskapsläget medger. Den vetenskapliga revolutionen för 400 år sedan – med Francis Bacon som pådrivare – bröt med medeltidens religiösa dogmatism och introspektion. Kunskap skulle i stället sökas genom observation och erfarenhet, något som i förlängningen ledde till den vetenskapliga metoden och hypotesprövning. 

Det finns en utbredd föreställning att demokratin är identisk med partiväsendet. Partier kan visserligen vara ett praktiskt arrangemang när alla inte kan samlas på torget och utöva sin makt genom handuppräckning. Men det finns andra sätt att utöva folkstyre, inte minst med vår tids tekniska utveckling. Att kritisera partier och politiker kan därför inte betecknas som odemokratiskt.

Demokratin anses ha fått sitt genombrott i Sverige för ca 100 år sedan genom införandet av allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. 

När införandet av demokrati i länder utanför vår världsdel diskuteras handlar det bara om den detalj som i vårt land infördes för 100 år sedan. Inte om det som hände i Västeuropa för 800, 600, 500, 400 och 300 år sedan och som ofta saknar motsvarighet i de länder där progressiva krafter vill ”införa demokrati” genom allmän rösträtt. Saknas de nödvändiga grunderna så röstar naturligtvis medborgarna som man kan vänta.

Nu påstås en stor del av svenskarna oroa sig för att demokratin är hotad. Organisationen Civil Rights Defenders är ”mycket oroade över Tidöavtalet och hur det i förlängningen kommer att påverka den svenska demokratin. Grundläggande fri- och rättigheter skulle inskränkas om åtgärderna i Tidöavtalet blir verklighet”. Man kunde tro att organisationen ser framför sig en begränsning av den allmänna rösträtten, men så är inte fallet. I stället handlar det i hög grad om FN:s rättighetskatalog, ett regelverk som förtjänar en särskild granskning och som har väldigt lite att göra med min möjlighet att aktivt delta i folkstyret.

Det finns mycket som det finns större anledning att oroa i sig över, till exempel hur yttrandefriheten påverkas av deplattformering och cancelkultur, hur den vetenskapliga metoden åsidosätts i forskning och opinionsbildning, hur Sverige lever upp till rättsstatsmodellen och hur kollektivism påverkar den politiska processen. Frågor som är grundläggande delar av den demokratiska infrastrukturen.