Om jag skulle vilja åka till Åland kan jag välja mellan ett flertal rederier. De tävlar med varandra för att göra mig nöjd: elegant inredning, överdådigt smörgåsbord, underhållning. Ville jag i stället åka till Gotland finns bara ett val. Och får en upplevelse som på alla sätt är en besvikelse. Så är det: kan man välja – och välja bort – blir resultatet bra. Men den som inte kan välja får stå med mössan i hand och acceptera det som erbjuds.
Det gäller i smått, men också i stort. Något mer än hälften av de pengar jag tjänar kan jag själv bestämma hur jag vill disponera. Jag kan välja om jag vill spara eller investera en del av pengarna och i så fall hur och hur mycket. Jag kan skänka en del till ändamål som jag tycker är angelägna. Jag styr över hur jag vill fördela min konsumtion. Om jag vill handla hos ICA eller Coop. Om jag vill lägga mer på mat eller på boende. Om jag vill köpa ekologisk, rättvisemärkt eller ”vanlig” mjölk.
Mina val har inte bara betydelse för mig själv. De är också en signal till den som tar emot mina pengar. Den som får många människors pengar kan växa och bli framgångsrik. Men den som inte vinner kundernas uppskattning får se till att ändra sig eller med tiden se sig om efter en annan sysselsättning. På så sätt styr medborgarnas val produktion och distribution i den riktning som flertalet vill ha.
En nästan lika stor del av de pengar jag tjänar går till det allmänna i form av skatt. Där har jag inget val. Varken hur mycket jag ska betala eller vad pengarna i slutändan används till. Betalar jag inte straffas jag.
Hur mina skattepengar används bestäms av politiker och tjänstemän som inte har något skäl att bry sig om vad jag själv tycker om saken. Trots det går en del till saker som jag tycker det är högst rimligt att jag bekostar genom uttag av skatt. Jag vill att Sverige ska ha ett rättsväsende, ett försvar och olika slag av infrastruktur som jag kan lita på. Kanske jag har synpunkter på detaljer; hur mycket pengar som ska gå till det ena och det andra och på vilket sätt de används. Men i princip kan jag se att beskattning för vissa ändamål är nödvändig och önskvärd.
Däremot går en stor del av mina skattepengar till saker som jag aldrig skulle överväga att bekosta om jag själv fick välja. Det handlar inte bara om att pengarna går till fel saker. Precis som med Gotlandsbåtarna används de ofta på ett sätt som aldrig skulle accepteras om medborgarna kunde välja att sluta betala skatt för just det ändamålet. Finansiering som inte bygger på valfrihet leder oundvikligen till ineffektivitet och slöseri, i brist på konsekvenser av misshushållningen.
Om en stor del av samhällets resurser används på ett ineffektivt sätt, och till fel saker, drabbas vi alla. Med det nuvarande högskattesamhället är det precis den situationen som råder. Därför bör en klok politik inriktas på att successivt minska resursöverföringen till den sektor som politiker och offentliga tjänstemän beslutar om, och i stället låta den sektor som medborgarna själva råder över bli större. Det är en fråga om samhällsekonomisk effektivitet. Men det är ännu mer en fråga om att stärka medborgarmakten.
Den så kallade skattekvoten i Sverige uppgår nu till ca 43 procent – en svag minskning från toppnoteringen 50 procent år 1990. Sverige ligger därmed 10 procentenheter högre än OECD-genomsnittet och 15 procentenheter högre än Schweiz. Att som långsiktigt mål sikta mot en skattekvot omkring 30 procent skulle inte på något sätt hota Sveriges ställning som fullt utvecklad välfärdsstat. Tvärtom skulle den samhällsekonomiska effektiviteten öka och användningen av våra samlade resurser skulle mer styras av medborgarintresset än av politikerintresset.