Uttrycket ”It’s the economy, stupid” myntades av James Carvill som slogan för Bill Clintons presidentvalskampanj år 1992.
Det brukar sägas att politiker bara har två verktyg i sin låda: pengar och regler. Pengar är populärast. Enkelt, tydligt, ger intryck av handlingskraft. Att ändra på regler, dvs. i första hand lagstiftning, är betydligt krångligare. Det krävs utredningsarbete som brukar ta lång tid (utom när Carl Lidbom var konsultativt statsråd) och i slutändan kan man aldrig vara helt säker på hur domstolarna kommer att döma.
Den nya regeringen verkar inte skilja sig från sina föregångare i sin tillit till att problem bör lösas genom att man ”satsar”, dvs. gödslar med skattemedel.
För att satsa på skolan föreslår regeringen 1,6 miljarder kronor. Avsikten är att pengarna ska ge stärkt kvalitet, höjda kunskapsresultat, ökad trygghet och studiero samt förbättrad tillgång till tidiga stödinsatser. Men skolans problem handlar om att lärarna saknar auktoritet, att betygsinflationen inte hejdas genom en gemensam måttstock, att högpresterande och lågpresterande elever ska samsas under samma tak och att diffusa mål inte prioriterar kunskapsöverföring. Det löser man inte med mer pengar.
För att satsa på polisen vill regeringen öka polismyndighetens anslag med 0,9 miljarder kronor. Avsikten är att pengarna ska ge 10 000 fler anställda med målet att polistätheten ska motsvara genomsnittet inom EU. Men polisens problem handlar om att de som söker till polisutbildningen har för låga kvalifikationer och ändå är för få för att öka antalet poliser så som man önskar. Andra problem är att för få jobbar på fältet och för många med internt, administrativt arbete, att organisationen är genomsyrad av svåra ledarskapsproblem och att sociala insatser har fått högre prioritet än traditionell repression. Det löser man inte med pengar.
Vad regeringen vill satsa på kommunerna är ännu inte känt. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) flaggar för att läget är katastrofalt. Man behöver mer stöd från regeringen för att möta ökade kostnader på alla områden, och SKR:s chefsekonom vill gärna att ”det är pengar som man kan använda fritt till de behov man har, inte att de är knutna till specifika saker”. Det ligger i farans riktning att även den nya regeringen faller till föga. Men kommunernas problem handlar om att man inte håller i pengarna. Skrytprojekt och generösa bidrag till allehanda aktiviteter beslutas lättsinnigt i förvissningen att den kommunala skatteutjämningen och statliga bidrag ska rädda situationen. Den kommunala administrationen tillåts växa med kommunikatörer, samordnare och olika slags ”experter”. Många kommuner välkomnade ökat flyktingmottagande men har nu hamnat i en situation med höga sociala kostnader som går ut över välfärden. Det handlar om grundläggande problem som man inte löser med mer pengar.
För att satsa på vården vill regeringen införa en rad åtgärder till en kostnad av 4,7 miljarder kronor. Mest pengar ska gå till ökat antal vårdplatser och ökad tillgänglighet till förlossningsvården. Dessutom föreslås mer pengar för att bryta ofrivillig ensamhet, för att införa ett fritidskort för barn och unga samt för förstärkt stöd till Bris och ”Bostad först”. Men vårdens problem handlar om att det inte längre är attraktivt att jobba inom vården eftersom den professionella ansatsen har trängts undan av administratörer och kommunikatörer. Det löser man inte med pengar.
Sverige har grundläggande problem på en rad områden. De problemen är ofta av ett slag som handlar om annat än pengar, och många gånger kräver lösningen en förändring av förhärskande tankemönster. Med andra ord ett paradigmskifte.