Så har nu H.M. Konungen konstaterat att Sverige har fått en ny regering. Det har också resten av Sveriges befolkning – med blandade känslor. Halva väljarkåren anar ankomsten av apokalypsens fyra ryttare. Den andra hälften jublar ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr”.
Sällan har ordet paradigmskifte florerat så ymnigt i spalterna och kommentarerna. Det förekommer i regeringsförklaringen. Det upprepas på ledarsidor, enkannerligen DN:s. Andra som talar om paradigmskifte är Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Maria Malmer Stenergard och Märta Stenevi. För många ses skiftet som en möjlighet, för andra som ett hot. Aida Hadzialic använder ordet för att beskriva vänstersvängen i Stockholmspolitiken.
De flesta av dem som nu talar om ett paradigmskifte syftar på vad man – dvs. den nya regeringen – tänker göra. Att genomföra en politik som radikalt skiljer sig från den som har förts av den föregående regeringen. Bland dem som ser skiftet som ett hot handlar det mer om vad som har gjorts, i form av tidigare otänkbar partisamverkan och gemensam programförklaring. Men paradigmskifte handlar varken om vad som kommer att göras eller vad som har gjorts. Den verkliga innebörden av begreppet är att ett rådande tankemönster utmanas och det nya tankemönstret vinner gehör.
Det innebär att den nya regeringen och dess politiska avsikter inte utgör något paradigmskifte. Den, och det valresultat som ledde dit, är i stället resultatet av ett paradigmskifte som redan inträffat.
Den som följt samhällsdebatten under det senaste året har sett hur ett nytt tankemönster successivt vunnit mark, från att först ha ”brännmärkts”, ”brunråttats” och ”nazistfasciststämplats” av företrädare för det etablerade tankemönstret. Ett annat sätt att tolka vår samtid har blivit alltmer dominerande på sociala medier, främst Twitter, i ofta råa och oartikulerade former. I mer nyanserad och utvecklad form har det nya paradigmet fått spridning i bloggar som Det goda samhället, Ledarsidorna, MED-bloggen och även min egen Skrönsakslandet. Nättidningar har utvecklat nyhetsbevakning med andra utgångspunkter än de traditionella, exempelvis Bulletin, Nyheter Idag och Samtiden. Andra nättidningar som Realtid, Altinget och Dagens Samhälle har varit öppna för att publicera ”kontroversiella” debattinlägg under den tid då de fortfarande ratades av de stora papperstidningarna. Efter hand urholkade droppen stenen: Författare som Nima Sanandaji och Lars Åberg började behandlas med respekt i etablerade media och skribenter som Ingrid Enkvist och Merit Wager fick texter införda. Till slut trängde även det nya tankemönstret in på ledarsidorna på bland annat SvD och GP – det blev möjligt att i klartext skriva saker om allvarliga samhällsproblem som tidigare varit anatema.
Och på så sätt inträffade ett paradigmskifte – ett nytt tankemönster trängde ut det som tidigare varit dominerande. Inte helt, naturligtvis. Det tidigare paradigmet vårdas fortfarande ömt av den politiska vänstern, av kultursektorn och av alla de organisationer som sett sig som politiskt neutrala men nu tar bitter strid mot paradigmskiftet.
Ett resultat av det paradigmskifte som varit på väg under flera år var naturligtvis att väljaropinionen tippade över åt höger. Ett annat att det blev möjligt att skapa ett regeringsunderlag som tidigare hade varit otänkbart. Men den viktigaste förändringen var att fyra partier har enats om en politisk inriktning som flertalet av dessa partier aldrig hade kunnat tänka sig för bara ett år sedan. Folkviljan och opinionen har drivit motvilliga politiker i den riktning som de allt allvarligare problemen kräver.
Den utveckling av sakpolitiska program som bedrivits av Medborgerlig Samling under drygt ett halvt decennium har lett till framgångar, främst på den lokala nivån, men ändå inte givit den utdelning i politisk representation som många hoppats på. Min egen tro är att MED:s programarbete inte har saknat betydelse för den förändring i tankemönstret som lett fram till regeringsskiftet. Det är ett långsiktigt arbete som kräver uthållighet. Och som kommer att fortsätta för att vidareutveckla förnuftsbaserade lösningar på Sveriges problem.