Två i grunden motsatta uppfattningar om förhållandet mellan staten och civilsamhället står mot varandra.
Den ena ser ingen skillnad mellan stat och samhälle, och säger ”samhället” när man menar ”staten”. Man säger också ”politiken” eller ”demokratisk kontroll”, men menar samma sak. Den grunduppfattningen innebär att det är statens sak att styra och ingripa i individens liv så att allt blir till det bästa, utifrån det kollektiva intresset. Även ekonomiskt ska staten se till att välståndet fördelas på ett ”rättvist” sätt mellan medborgarna.
I sin extrema form har denna första modell kommit till uttryck i kommunistiska länder, exempelvis Sovjetunionen och DDR. Men även socialdemokrater, socialkonservativa och socialliberaler har anammat starka inslag av den modellen, så låt oss för enkelhetens skull kalla den ”socialism”.
Den andra modellen lägger tyngdpunkten på individen/medborgaren, som i de flesta fall har både viljan och förmågan att ta ansvar för sitt eget liv. Statens roll är i den modellen mycket mer begränsad. Bland annat är det statens ansvar att skydda medborgarna mot yttre och inre hot och att tillhandahålla och hävda det regelverk som håller samman nationen. De västliga öppna marknadsekonomierna har stora inslag av denna modell. I den svenska samhällsdebatten är det främst Medborgerlig Samling som betonar medborgarens rättigheter och skyldigheter samt civilsamhällets betydelse.
Att den stora invandringen av personer från MENA-länderna (Middle East North Africa) sedan 2015 har skapat stora problem är det idag få som förnekar, även om många fortfarande menar att orsaken till problemen inte är invandringen i sig. I stället hänvisar man till sociala orsaker och pekar på att lösningen handlar om en förbättrad integration. För att åstadkomma denna integration föreslår man en rad åtgärder som är anpassade till respektive problem.
Problem 1: När personer inte har den kompetens (utbildning, arbetslivserfarenhet, social kompetens) som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden får de inte någon betald anställning. Därför föreslås att de skattemedel som kommer från den arbetande befolkningen också fortsättningsvis, och i ökad omfattning, överförs till dem som inte lyckas få anställning så att de kan få den önskade ekonomiska standarden.
Problem 2: Mångkultur innebär att invandrares värderingar och traditioner som har utvecklats i andra miljöer ska fortsätta att leva sida vid sida med värdlandets kultur. Staten stöder sådan segregation genom omfattande bidrag till etniska och religiösa organisationer. Det skapar problem när skillnaderna är stora och oförenliga, till exempel när det gäller föräldrars oinskränkta makt över sina barn, religiösa dogmers företräde framför nationell lag, och attityderna till kvinnor, homosexuella och judar. De motåtgärder som föreslås handlar bland annat om att stärka statens makt över invånarna via de sociala myndigheterna och att påverka barns attityder genom obligatoriska aktiviteter.
Problem 3: Ett stort antal bostadsområden domineras av en kriminell och klanbaserad infrastruktur som resulterar i mord, sprängningar, narkotikahandel, utpressning (beskyddarverksamhet), rån och inbrott. De motåtgärder som föreslås utgår ofta från att problemen har sin grund i fattigdom, social utsatthet och majoritetssamhällets diskriminering. Därför får polisen till uppgift att prioritera förtroendeskapande åtgärder och andra uppgifter som traditionellt ankommer på de sociala myndigheterna. När det gäller olika former av social och kulturell verksamhet anses problemets lösning ligga i kraftigt ökade resurstillskott i form av mer pengar och fler offentliganställda.
Mångkultur kan möjligen fungera i ett imperium men inte i en nationalstat (se mitt blogginlägg http://blogg.skronsakslandet.se/2022/01/14/nationalstaten/). Trots det blev mångkulturen officiell svensk politik den 14 maj 1975, då Sveriges riksdag beslöt att invandrare i Sverige bör ”ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. I 40 år kunde mångkulturen hyllas i officiella deklarationer utan att någon behövde bekymra sig om den reella innebörden. Sedan kom sanningens minut, när effekterna av den massiva invandringen från MENA-länderna blev alltmer uppenbar.
När det nu inte längre är möjligt att förneka förekomsten av problem tävlar riksdagspartierna om att föreslå motåtgärder. Det man hittar i den politiska verktygslådan är då för det första mer pengar, dvs. ökad omfördelning från skattebetalarna till bidragsmottagare. För det andra mer personella resurser, dvs. ökat antal anställda i den offentliga byråkratin. Och för det tredje ökad makt för staten på bekostnad av den enskilde medborgarens självbestämmande.
Alla de åtgärderna innebär att den socialistiska samhällsordningen får ett starkare genomslag i vårt land. Bland dem som hyllat mångkulturen kan det för vissa ha handlat om en medveten och önskad konsekvens. För andra bara aningslöshet. Men för den som inte vill att Sverige omdanas i en alltmer socialistisk riktning är det viktigt att se att vi inte kan ha ett parallellsamhälle där stora grupper tar avstånd från de värderingar som är grundläggande för en västerländsk demokrati.