Det var en gång ett arbetareparti som ville rädda proletariatet. Det leddes av pionjärer som inte själva var proletärer. Det var August Palm (skräddare, son till en folkskollärare), Hjalmar Branting (ursprungligen tidningsman, från högborgerlig familj), Claes Emil Tholin (också skräddare), Axel Danielsson (tidningsman) med flera. Man kan säga att proletariatet, den egendomslösa arbetarklassen, inte var subjektet för Socialdemokraterna men objektet. Det var den grupp som var föremål för partiets omsorger och därmed också dess raison d’être.
80 år senare hade proletariatet i stort sett försvunnit. Arbetarklassen var inte längre egendomslös utan hade både villa, vovve och Volvo. Den behövde inte räddas av en välmenande socialdemokrati.
Det var tiden då ledningen av partiet togs över av Olof Palme (jurist, från högborgerlig familj). Palme hade redan tidigare ett starkt internationellt engagemang, bland annat som resultat av en Asienresa 1953 då han ”ställdes inför kolonialismens konsekvenser”.
När Sverige inte i samma utsträckning kunde tillhandahålla ett föremål för socialdemokratins paternalistiska omsorg blev det naturligt att rikta blickarna mot omvärlden. Närområdet, Europa, klarade sig vid den tiden alltför väl på egen hand för att behöva stöd och solidaritet från svensk socialdemokrati. Däremot fanns folken i tredje världen till hands för ett nytt engagemang som erbjöd en fortsatt status som de lidandes välgörare. I synnerhet engagerade sig socialdemokratin för de militanta befrielserörelserna i Sydostasien, Syd- och Mellanamerika, Afrika och Mellanöstern.
Sett från svenskt perspektiv framstod engagemanget som ett stöd för en demokratisk utveckling i utvecklingsländer. Men i själva verket var de rörelser som var föremål för svenskt stöd och solidaritet ofta allt annat än demokratiska. Samtidigt som socialdemokratiska regeringar successivt byggde upp bilden av en ”humanitär stormakt” bidrog de till etableringen av regimer som var kleptokratiska och auktoritära, kommunistiska eller fascistiska diktaturer. Och som utarmade ländernas ekonomi.
Sett från en befintlig regims perspektiv är en rörelse som med våld försöker störta den etablerade ordningen inget annat är en terrororganisation.
För Sverige har det hittills inte varit något problem med att stödja organisationer som vi själva räknar som befrielserörelser och som i det land där de verkar betraktas som terrorister. Det har nämligen handlat om länder som vi inte är beroende av. Vi kan kosta på oss att stöta oss med den etablerade regimen eftersom landet är litet, ligger långt borta, inte har någon ekonomisk betydelse för oss och över huvud taget inte kan skada oss. Det är riskfritt att yvas över vår ”solidaritet” och för socialdemokratin har det varit en viktig del av självbilden.
Tills nu.
Plötsligt hamnar vi i en situation där ett land som Turkiet har möjlighet att skada oss allvarligt. Plötsligt tvingas vi bita i det sura äpplet och ta konsekvenserna av decennier av lättsinnig plakatpolitik. Tack för det, Socialdemokraterna.