Inflation

Statistiska Centralbyrån (SCB) meddelar att inflationstakten på årsbasis nu är uppe i 4,5 procent. Det är den högsta siffran på närmare 30 år – men ändå inte exceptionellt i ett längre historiskt perspektiv. I oktober 1980 noterades 15,5 procent.

En inflationstakt omkring 4 procent sågs länge som ett önskvärt normaltillstånd. En effektiv ekonomi måste tillåta relativprisförändringar, dvs. att vissa saker blir dyrare och andra billigare som en återspegling av att produktiviteten i skilda sektorer förändras i olika takt. Men priset på arbetskraft är svårt att sänka nominellt. En konstant lön trots stigande priser på varor slinker lättare igenom.

I början av 1970-talet uppfattades prisstegringarna alltmer som ett problem som måste bekämpas politiskt. Statens pris- och kartellnämnd (SPK), som levt ett stilla liv som registrerande och utredande myndighet, fick en roll som inflationsbekämpningens spjutspets. En ny generaldirektör rekryterades från Regeringskansliet, och prisstopp blev ett nytt verktyg i regeringens hand – först på livsmedel, därefter i form av allmänt prisstopp.

Med aktiv medverkan från SPK producerades en departementspromemoria som lanserade en helt ny teori för orsaken till prisstegringarna. Den gick ut på att inflation uppstår på grund av att en prishöjningsimpuls sprider sig i efterföljande led. Inflationen skulle därför bäst bekämpas genom att sådana sekundära prishöjningar förbjuds. 

Det var en hypotes som saknade varje stöd i nationalekonomisk teori, och den samlade ekonomkåren skakade på huvudet. Det bekymrade dock inte regeringen, som i stället såg till att prisregleringslagen ändrades. I stället för de generella prisregleringar som tidigare kunde införas skulle selektiva prisstopp mot begränsade varu- och tjänsteområden bli det viktigaste vapnet mot inflation.

SPK fick samtidigt ett uppdrag att genom förhandlingar med företag och branschorganisationer ”övertyga” dem om att det var olämpligt att höja priserna mer än som motsvarade de godkända kostnader som myndigheten hade räknat fram. Misslyckades förhandlingen gick genast en promemoria till regeringen som såg till att införa prisstopp på det berörda området. 

Eftersom regeringen inte alltid var helt nöjd med hur inflationen enligt SCB:s statistik utvecklades, trots de nya verktygen, fick SPK också i uppdrag att redovisa en egen beräkning av prisutvecklingen. Det skapade givetvis en viss spänning mellan statistikmyndigheten och priskontrollmyndigheten och kampen var hård om vilken siffra som skulle få bäst genomslag i media. SPK lyckades i allmänhet väl med uppgiften att hålla sig i rampljuset, även i fall då det krävdes viss fingerfärdighet för att få ner inflationssiffran till den nivå som regeringen önskade.

Lyckades regeringen dämpa inflationen med de här metoderna? Naturligtvis inte. Förhandlingsverksamheten var i själva verket kontraproduktiv eftersom den gick ut på att företagen skulle kunna kompensera sig för de kostnadshöjningar man kunde visa upp. Det fick nämligen inte hända att myndighetens ingripande drev ett företag i konkurs. Men i en fungerande marknadsekonomi går ineffektiva företag i konkurs hela tiden, just därför att intäkterna inte täcker kostnaderna. Dessutom satte förhandlingarna konkurrensen mellan företag ur spel, genom att högsta ledningen för exempelvis ICA, KF och Dagab inbjöds att i samlad tropp presentera sina krav och önskemål.

Prisregleringspolitiken var ifrågasatt från flera håll och en offentlig utredning tillsattes för att utvärdera om regleringarna hade haft någon effekt och om man borde fortsätta på samma spår. Flera av Sveriges mest namnkunniga ekonomer deltog, men huvudsekreterare var en tjänsteman från SPK. Utredningsarbetet präglades av en intensiv kamp mellan priskontrollens försvarare och motståndare, men slutresultatet blev ett försiktigt konstaterande att det var svårt att se någon effekt av regleringarna – och i så fall snarast i prishöjande riktning. Rekommendationen blev att prisregleringspolitiken skulle avvecklas i normala tider. 

Så skedde också, så småningom. Men även borgerliga regeringar hade svårt att frigöra sig från frestelsen att ingripa mot prishöjningar. Lösningen blev att avskaffa den myndighet som administrerade regleringarna. På så sätt fick politikerna fortsättningsvis nöja sig med att bekämpa en skadlig inflation med verktyg som har empiriskt stöd.

För att citera Runeberg: ”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”