Många av vårt lands aktuella problem tycks ha sin grund i ett underskott på civilkurage. Med andra ord, ett överskott på feghet. Det gäller naturligtvis mig själv också: jag hör redan hur skärvorna från glashuset rasar ned över mig.
Det känt genom många undersökningar att vi svenskar, tillsammans med våra nordiska grannar, är extrema i internationell jämförelse när det gäller tilliten till våra medmänniskor. Vi litar på folk och på det de säger. Vi räknar inte med att någon ljuger oss rätt upp i ansiktet, något som man i andra kulturer måste vara beredd på. Det låter sympatiskt, och förtroendet medborgarna emellan har naturligtvis i allt väsentligt tjänat oss väl. Men det finns en baksida av myntet. När någon ändå ljuger för oss har vi svårt att ta det till oss. Vi vill i det längsta tro att det inte kan vara på det sättet. Och vi vet inte hur vi ska hantera situationen, vi saknar helt enkelt de sociala och emotionella verktygen för att hantera lögnare.
Så länge risken för att utsättas för lögn var liten var det här inget problem. Att vara godtrogen var trots allt en klok strategi i det långa loppet, även om man kunde gå på en nit någon enstaka gång. Men i och med att Sverige har blivit ett mångkulturellt land har vi valt att välkomna kulturer där det är normalt att säga det som är gynnsamt för en själv, oavsett hur det förhåller sig till en objektiv verklighet.
Nu kommer jag säkert att anklagas för cynism, ja till och med rasism, genom att det påstå att det i vissa kulturer är normalt att ljuga. Men en sådan anklagelse bottnar i föreställningen att den svenska normen borde gälla i resten av världen, och är därför etnocentrisk – kanske till och med rasistisk. Om alla i ett samhälle är medvetna om att påståenden inte nödvändigtvis är sanna råder en balans. Problemet uppstår först när ett normsystem möter ett annat.
Den exceptionella invandringen av människor från länder med helt andra normer än våra har skapat många sådana konflikter som vi inte har förstått att hantera. Säger en asylsökande att han är 16 år, kommer från Syrien och är utsatt för personlig förföljelse har det uppenbarligen ofta tagits som bevis för att det förhåller på det sättet. Uppgifter som legat till grund för assistansersättning, samordningsnummer, olika slag av ekonomiska bidrag från A-kassan, Försäkringskassan, CSN eller studiefrämjandet, för bostadsbidrag, barnbidrag och många andra delar av det svenska välfärdssystemet har accepterats som om de motsvarade verkliga förhållanden. Den svenska tilliten har en inbyggd bias att acceptera ett påstående som vore det sant.
Det finns fler förklaringar till att det blivit på det sättet. En är naturligtvis rädsla för den egna säkerheten. Hot är en del av bilden, och det är lätt att förstå när det gäller de tjänstemän som står i första frontlinjen. Däremot är det svårt att försvara de chefer som – bland annat i Göteborgsfallet – ”tystar och vill inte vara de som ger politikerna negativ information”.
Att kalla saker vid dess rätta namn, att stå upp mot det man vet inte bör accepteras, är en svår konst som inte riktigt passar i den svenska konsensusmodellen. Det handlar om civilkurage.
Den svenska tilliten är inte bara horisontell, den är också vertikal. Vi svenskar har förtroende för auktoriteter på ett sätt som saknar motsvarighet i andra delar av världen. Den svenska politikerklassen, inte minst representanter för den nuvarande regeringen, har gång på gång gjort sig förtjänt av reaktioner som i andra länder skulle ha lett till att medborgarna i raseri gått ut på gatorna. När bilar brinner i vårt land beror det inte på missnöje med Morgan Johansson eller Anders Ygeman, det har en helt annan bakgrund. Det vore inte heller något att önska sig. Men den liknöjdhet som tycks prägla större delen av det svenska väljarkollektivet är inte heller uttryck för någon sund medborgaranda.
SVT:s och SR:s nyhetsförmedling och agendajournalistik är också något som borde uppröra människor. Att slänga ut TV-apparaten genom fönstret är knappast aktuellt om den mest används till att streama HBO-serier. Och alternativet att sluta betala TV-licensen finns inte längre kvar. Hur många orkar stå upp och öppet deklarera att gränsen är nådd, det här har inte längre med objektiv nyhetsförmedling och politisk obundenhet att göra?
Trots allt växer en opinion som säger ifrån. Ett embryo till civilkurage. Den kommer främst till uttryck på sociala medier och på bloggar och alternativa nyhetssajter, men ibland också i form av debattinlägg i traditionella media. Det är inte utan risk, den som höjer sin röst riskerar inte bara att angripas som person, även av regeringsföreträdare, utan kan också frysas ut från kanaler och institutioner som är en förutsättning för att nå en bredare publik och kanske också för försörjningen.
I Sverige har traditionellt en konsensuskultur varit tongivande, där idealet är en gemensam strävan att uppnå enighet i en kollektiv beslutsprocess. Det kan leda till en särskilt svår sits för personer med starkt civilkurage. Men vi har inte längre en enhetlig kultur i vårt land utan en så kallad multikultur. Den enda utvägen är då att med beklagande förpassa vår gamla konsensuskultur till de museala samlingarna och i stället bygga ett medborgerligt civilkurage.