Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen
Vi har en tradition att älska storföretagen. De påminner oss om den tid då vi var en ingenjörernas stormakt, med Lars Magnus Eriksson, Alfred Nobel, Gustaf Dalén, Gustaf de Laval och många andra som nationens hjältar. Deras uppfinningar och konstruktioner lade grunden till flera av de företag som fortfarande för ut våra produkter på världsmarknaderna, som gör Sverige känt som en avancerad industrination och som ger viktiga bidrag till vårt välstånd.
Sveriges politiska ledning – som under ett sekel dominerats av socialdemokratin – har också älskat storföretagen. Det gjorde man inte från början, när kampen mot kapitalisterna stod högt på dagordningen. Men många av storföretagen blev lättare att fördra när de inte längre styrdes av kapitalister, dvs. starka ägare. Med tiden blev ägandet alltmer splittrat på småsparare, och än mer genom fonder som i sin tur ägs av många sparare. Ett ägande som är fragmenterat på tusen och åter tusen ägare har inte stora möjligheter att utöva ägarmakt; makten över de flesta storföretagen har därför gått från autonoma grundare och ägare till anställda tjänstemän.
För den politiska makten har det alltid varit lättare att komma överens med anställda direktörer, som Pehr G Gyllenhammar eller Curt Nicolin, än med starka ägare som Ruben Rausing eller Ingvar Kamprad. Dåvarande finansministern Gunnar Sträng menade år 1968 att ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige”. Och fyra år senare sjöng proggbandet Blå tåget ”staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.
Småföretagen har aldrig på samma sätt kunnat glädja sig åt några varmare känslor från socialdemokratins sida. En entreprenör har normalt själv kvar kontrollen över det företag hon eller han grundat, fram till den punkt då mer kapital behövs för fortsatt expansion. Småföretagaren motsvarar därför bättre den traditionella bilden av en kapitalist, om än i liten skala.
Med hänvisning till pandemin har regeringen beslutat om gigantiska stödpaket som i första hand kommit storföretag till godo. I efterhand har det visat sig att många har fått mer än de behövde. Frågan om återbetalning har lyfts (utan att realiseras) och i många branscher har 2020 varit ett gyllene år. Samtidigt har en stor del av småföretagen gått på knäna eller slagits ut utan tillgång till någon ekonomisk frälsarkrans.
Men det räcker inte för att regeringen ska vara nöjd. Tvärtom har finansminister Magdalena Andersson flera gånger förklarat att beskattningsreglerna för småföretagare är för generösa och måste stramas till. Tankar på att återinföra förmögenhetsbeskattning och arvsskatt har torgförts. Socialdemokraterna vill också höja 3:12-beskattningen-
Att storföretagen är viktiga för Sverige är ställt utom tvivel, men bilden är inte entydigt positiv. Teknikutveckling och effektivisering har skapat en arbetsmarknad där godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan ofta är en förutsättning för anställningsbarhet. Det innebär höjd produktivitet, och därmed höjda löner för dem som har jobb. Men för den växande grupp som saknar den utbildning, kompetens och arbetslivserfarenhet som storföretagen kräver måste lösningen sökas någon annanstans.
Enligt organisationen Företagarna är det inte de stora och multinationella företagen som skapar jobben i Sverige. Fyra av fem jobb skapas i små- och medelstora företag. Visserligen anställer och avlönar storföretagen många, men det är de små företagen som skapar de nya jobben.
Att få fler människor i osubventionerad egenförsörjning är idag en av politikens viktigaste uppgifter. Vi har under senare år sett en stor inflyttning av personer som inte klarar kraven från den mer avancerade delen av arbetsmarknaden. Att i det läget försvåra för småföretagen framstår som kontraproduktivt och feltänkt.
Sverige behöver en politik som uppmuntrar entreprenöranda, innovationer och företagsamhet. En politik som erbjuder nya möjligheter till egenförsörjning, även för dem som idag står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Ett viktigt led i en sådan politik är att göra livet lättare för småföretagen.