Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen
Glasstillverkaren Ben & Jerry’s, helägt dotterbolag till Unilever, har meddelat att man upphör med sin försäljning i ”ockuperade palestinska områden” i Israel. Företaget har tidigare på olika sätt markerat ett starkt politiskt engagemang med vänsterprofil, bland annat genom att stödja Black Lives Matter. Frågan är då om det är näringslivets sak att bedriva politik.
Ben & Jerry’s är naturligtvis inte ensamma på det tåget. Tvärtom har det under senare år blivit allt vanligare att företag deklarerar sitt stöd för opinioner som man uppfattar uppskattas av den breda allmänheten. Men det är ett spel som är förenat med risk. En sak är att den ”politiskt korrekta” opinion som torgförs av etablerade media inte är så utbredd bland medborgarna som man kan förledas att tro. En annan är att man kan få uppskattning i grupper som man inte hade avsett. I Ben & Jerry’s fall kan det handla om en Israelfientlig opinion med antisemitiska förtecken som har sin grund i den pågående etniska konflikten i mellanöstern och som fått fäste också i vårt land.
H&M:s stöd för uigurernas sak i Kina väcker säkert bred sympati i vårt land. Men i det fallet är det reaktionerna utomlands som är problemet, närmare bestämt den kinesiska motkampanjen som hotar företagets framgångar på en viktig exportmarknad.
En betydande del av företags politiska profilering är säkert ytterst motiverat av krasst egenintresse. Konsumenternas köpbeteende är mer komplext än att bara tillgodose ett fysiskt behov. Ett tydligt exempel är personbilar, där valet av märke och modell inte bara styrs av transportbehovet utan också av önskan att ge uttryck för en identitet. I andra fall kan föreställningar om själva företaget – och inte minst dess etik – innebära att konsumenten väljer att bojkotta eller gynna dess produkter och på så sätt ge uttryck för de egna värderingarna. Genom att appellera till konsumenternas idealism kan ett företag nå det klassiska målet vinstmaximering.
Men en växande opinion menar att företagens ”samhällsansvar” inte bör stanna där, utan att företag måste bli mer etiska, även med risk att det kan gå ut över det ekonomiska resultatet. Ett tydligt exempel är kritiken mot att helt eller delvis skattefinansierade företag inom utbildnings- och vårdsektorerna går med vinst. Kritiken kan förefalla ologisk, eftersom ingen vore betjänt av att de går med förlust, dvs. förbrukar mer resurser än de tillförs. Ändå lockas många intuitivt av kravet att förbjuda vinst i omsorg och skola.
En annan opinion som vuxit starkt även internationellt handlar om s.k. Corporate Social Responsibility (CSR) eller hållbarhet (sustainability). Det handlar då om såväl ekonomiskt som miljömässigt och socialt ansvarstagande, ofta också etiskt ansvarstagande. Från näringslivshåll motiveras kravet på samhällsansvar med att det långsiktigt är lönsamt för företagen. Politiskt, särskilt från regeringen, handlar det snarare om att förmå näringslivet att frivilligt acceptera restriktioner i linje med politiska viljeyttringar i stället för att sätta upp tydliga ramar i form av lagstiftning.
Den liberala marknadsekonomin har erbjudit en utveckling utan motstycke för de delar av världen som anammat den. Ekonomiskt välstånd har också fört med sig hälsa och kulturell utveckling. Viktiga element är företag som är självständiga i förhållande till den politiska makten, fri konkurrens och strävan efter vinst inom tydliga och stabila legala ramar. Att vifta med politiserad flagg kan ge företag uppskattning hos vissa konsumentgrupper och delar av det politiska etablissemanget. Men det kan också innebära att man skjuter sig i foten. Och i slutändan är det den ekonomiska effektiviteten som blir lidande, något vi alla förlorar på.
Att sätta gränser för vad företag får och inte får göra är viktigt. Att företag respekterar gällande regler bör vara en självklarhet. Men att bestämma var gränsen ska gå ska i en marknadsekonomi vara en uppgift för politiken, inte för marknadsaktörerna.