Socialdemokratins politiska dominans i Sverige under 1900-talet är starkt förenad med folkhemsmodellen. Löftet om omsorg ”från vaggan till graven” gav stora framgångar, men rymde också i sig fröet till modellens kollaps. Det som skulle vara ett skyddsnät för de få som föll har efter 100 år blivit en studsmatta för de många.
Folkhemmets rötter är äldre än den svenska socialdemokratin och får sökas i tysk socialkonservatism under 1800-talet. Långt senare blev Volksgemeinschaft ett begrepp i tysk politik som anammades av såväl socialister som nationalsocialister. Även i Sverige började folkhemmet till höger genom den konservativa politikern Rudolf Kjellén, som lanserade begreppet på 1910-talet. Men under en remissdebatt i januari 1928 flyttade Per Albin Hansson begreppet till vänster planhalva. I folkhemmet Sverige skulle ”klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt”.
Flera sociala reformer hade genomförts redan före Per Albin Hanssons folkhemsanförande, bland annat folkpensionen (1913, utvidgad genom ATP-pensionen 1958) och 48 timmars arbetsvecka (1919, minskad i flera steg till nuvarande 40 timmar från år 1970). Sedan följde en lång rad reformer som alla syftade till att ge staten ett ökat ansvar för den enskildes trygghet. Några viktiga steg var statligt stöd till sjukkassorna (1931), första lagen om arbetslöshetsförsäkring (1934), bidragsförskott till ensamstående föräldrar och bosättningslån (1937), två veckors lagstadgad semester (1938, förlängd i flera steg till nuvarande fem veckor från 1978), folktandvård (1938), statligt stöd till barnstugor och social hemhjälp (1944), statsbidrag till fria skolmåltider och fri skolmateriel samt allmänna barnbidrag (1948), kommunala bostadstillägg (1952), allmän sjukförsäkring (1955), socialhjälpslagen (1956), Under de följande decennierna utvecklades trygghetssystemen alltmer genom bland annat vidgade grunder för ersättning och höjningar av beloppsgränser.
Fram till 1950-talet betydde utvecklingen av folkhemmet främst att ett antal nya reformer infördes, som tidigare inte varit en del av statens ansvar. Utvecklingen under andra hälften av 1900-talet bidrar inte på samma sätt med helt nya stödformer. I stället växer folkhemmet genom att fler får tillgång till förmånerna och bidragen blir generösare. Effekten syns tydligt i beskattningen. År 1950 uppgick skatteuttaget till beskedliga 18 procent, för att sedan successivt öka till som högst 57 procent år 1989.
Samtidigt krävde utvecklingen av folkhemmet en omfattande administration för att hantera bidragen. År 1930 utgjorde de offentliganställda 4 procent av befolkningen – samma som under stormaktstiden. 1960 hade andelen fördubblats. Därefter följde en exceptionell tillväxt i den offentliga sektorn och andelen offentliganställda steg från 11 procent av befolkningen 1970 till 17 procent 1980. Därefter skedde en stabilisering. Räknat som andel av samtliga förvärvsarbetande är idag en tredjedel anställda i offentlig sektor varav mer än två tredjedelar jobbar i kommunerna och regionerna.
Sammanfattningsvis byggdes alltså folkhemmet i två etapper: först en fas av kvalitativ utveckling under tre decennier, därefter en kraftig kvantitativ expansion – såväl ekonomiskt som administrativt – som i slutet av 1980-talet stabiliserades på en hög nivå.
Parallellt med denna politiska utveckling har Sverige utvecklats ekonomiskt på ett sätt som helt har förändrat den svenska arbetsmarknaden. Antalet jobb i privat sektor är idag oförändrat jämfört med år 1950. Den stora förändringen är att arbetsmarknaden har blivit alltmer avancerad. Så kallade enkla jobb har i rask takt försvunnit. I stället har lika många nya jobb skapats, med höga krav på utbildning och kompetens. Det har varit en för Sverige gynnsam utveckling, inte bara genom att högre krav ger högre lön. Det har också inneburit att förädlingsvärdet i den svenska produktionen har stigit. En orsak är effektivisering och ökad automatisering. En annan att ekonomisk aktivitet flyttat från lågproduktiva till högproduktiva sektorer.
Den alltmer avancerade arbetsmarknaden har samtidigt skapat problem genom att arbetskraftens kompetens inte har ökat i samma takt som de krav som arbetstillfällena ställer. Något förenklat anses idag godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan vara ett krav för anställningsbarhet. Inget tyder på annat än att än högre krav kommer att ställas i en nära framtid. Men 15 procent av de elever som går ut nionde klassen når inte upp till kraven för att börja ett yrkes- eller högskoleförberedande program och drygt 20 procent av dem som påbörjar gymnasiestudierna avslutar dem utan godkänd examen.
Orsaken ligger dels hos skolan, som efter decennier av reformer varken förmår upprätthålla en miljö som är gynnsam för lärande eller prioriterar utbildningsmålen. Orsaken ligger också i de senaste årens massiva invandring till Sverige, där en alltför stor del av de nytillkomna saknar den grundläggande utbildning och de arbetslivserfarenheter som gör det möjligt att inlemma dem i den svenska arbetsmarknaden.
När folkhemmet lanserades var Sverige ett land där folk så långt möjligt ville göra rätt för sig och inte ligga det allmänna till last. I ett sådant Sverige kan folkhemsmodellen fungera. Vi är inte längre där nu. Attityderna hos nya generationer är inte de som gällde på 1920-talet. Dessutom har de 25 procent av Sveriges befolkning som har utländsk bakgrund ofta andra traditioner när det gäller förhållandet mellan staten och den enskilde än de som utgjorde den kulturella grunden för folkhemmet.
Allt fler är beroende av skattemedel för sin försörjning, dels genom en inflaterad offentlig sektor, dels genom omfattande bidrag och transfereringar. Allt färre är nettoskattebetalare som försörjer sig utan bidrag från det allmänna. Det har lett till en skattekvot som med närmare 45 procent är den fjärde högsta bland OECD-länderna. Att fortsatt öka skatteuttaget är inte en väg som kommer att fungera.
Situationen är allvarlig men inte hopplös. Det går att riva upp de reformer som har gjort den svenska skolan dysfunktionell och i stället skapa en kunskapsskola som gör det möjligt för de flesta att stå på egna ben ekonomiskt. Det går att sätta stopp för all invandring av personer som aldrig kommer att motsvara den svenska arbetsmarknadens krav. Det går att montera ned den bidragskarusell som skapades under det fartblinda 70- och 80-talet.
Gör vi det så är Sverige inte längre ett folkhem. Man kan sörja, om man är lagd åt det hållet. Men att klamra sig fast vid folkhemsmodellen är inte bättre, eftersom vi redan nått därhän att ekvationen inte går ihop. Som många stolta projekt hade folkhemmet en guldålder, men det innehöll också inbyggda systemfel som lett till dagens mycket allvarliga problem.
Per Albin Hansson erbjöd med sitt folkhemsanförande en modell som många såg som ett hopp och som blev tongivande för politiken under många år. Vi behöver idag en annan bild av ett Sverige som ger hopp. En bild där vi som vuxna medborgare äntligen lämnar det skyddande folkhemmet och går ut för att skapa vår framtid tillsammans med de vänner vi själva väljer.
Tack för denna genomgång! Efter ett genomförande av åtgärdsförslagen enligt tredje stycket från slutet, och där bidragskarusellen åtgärdas med varsam hand, borde Sverige på nytt kunna vara ett folkhem.
Däremot betraktar jag inte dagens samhälle som ett folkhem, eftersom det råder mer eller mindre oreda med det mesta. Och där tryggheten får anses obefintlig.
Vi måste tillbaka till en anda där det är självklart att göra rätt för sig. Annars lär vi få fortsätta att ha det som nu. Det går inte.