I alla medier hörs rop på ansvar. Men få diskuterar vad man egentligen menar och ännu färre diskuterar det viktigaste.
Min helt okvalificerade gissning är att ordet ansvar just nu är nummer ett i det offentliga samtalet, från de rikstäckande tidningarnas ledarsidor till sociala mediers kommentarsfält. Vad ansvar egentligen betyder förefaller ingen bekymra sig om. Ordet uppfattas som både tydligt och entydigt.
Det är först när man arbetar på ett annat språk, exempelvis engelska, som man tvingas inse att svenska språket har ett och samma ord för ett antal helt olika saker. De här engelska termerna har alla det gemensamt att de på svenska översätts med ansvar eller ansvarig. Men de skiljer sig åt när det gäller betydelsen.
- To be responsible
- To be liable
- To be accountable
- To be answerable
- To be in charge
- To handle
- To vouch
- To be at fault
Ansvar kan vara något man frivilligt har tagit på sig. Det kan å andra sidan handla om ett område som man av någon annan fått till uppgift att sköta. En tredje betydelse är skyldighet att redovisa. En fjärde att ha befogenhet att fatta beslut. En femte att vara den som ytterst ser till att något fungerar. En sjätte att vara orsaken till att något gått fel. En sjunde att vara den som drabbas av konsekvenser om något gått fel. Listan stannar inte där.
”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” säger filosofen Wittgenstein. Med andra ord, eftersom vi inte har olika ord för de skilda betydelserna av termen ansvar klarar vi inte heller att i det offentliga samtalet tydliggöra vad vi egentligen menar när vi kräver ansvar av Anders Tegnell, Stefan Löfven och andra aktörer i samband med coronahanteringen.
Frågan är om det till syvende och sidst alls handlar om ansvar. Om det inte egentligen handlar om en primitiv önskan att kasta skuld när vi drabbas av något hotfullt och oförklarligt.
Så har det i alla fall ofta varit sedan tidernas begynnelse.
I entréhallen till Nationalmuseum upptas den högra väggen av Carl Larssons monumentalmålning Midvinterblot. Motivet är hämtat från den fornnordiska texten Ynglingatal som beskriver hur svearnas kung låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. Att olyckor betraktats som Guds straff och krävde att en syndabock offrades hörde inte bara primitiva kulturer till. Ibland, som i samband med digerdöden, lades skulden på vissa folkgrupper. Men ofta riktades förbittringen över olyckor uppåt, exempelvis mot kungen när sillfisket slog fel. Idag är det få som tror att en pandemi är Guds straff. Men reflexen att hitta någon som ska straffas ligger kvar, kanske som en del av vårt genetiska arv.
Det betyder inte att vi ska sluta granska vad som har gått fel och vad som kunde ha gjorts bättre. På så sätt lär vi oss hur nästa pandemi kan hanteras bättre. I mitt blogginlägg Mordängel i äldrevården tog jag upp ett systemfel som ledde till att ett stort antal personer på äldreboenden aldrig fick någon medicinsk behandling då de insjuknade i covid-19. Det handlar om en konkret åtgärd som kan ändras, nu när vi vet konsekvenserna. Inget blir bättre av att jaga personer att ställa vid skampålen. Mottot bör i stället vara ”gör om, gör bättre”.
Det finns viktigare saker att tala om när det gäller att på riktigt utkräva ansvar, och inte bara stilla sin oro genom att hänga ut förmenta syndabockar.
Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har ansvar för beslut i samband med myndighetsutövning, och därmed kan bli föremål för disciplinåtgärder, avsked eller rättsliga påföljder vid förseelser. Tjänstemannaansvaret avskaffades den 1 januari 1976. Innan dess kunde fel och försummelser leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Det enda som blev kvar var begreppet ”oriktig myndighetsutövning”, med en så svag formulering att den i praktiken inte går att använda. Våren 2018 beslöt riksdagen enhälligt att tjänstemannaansvaret ska återinföras i offentlig förvaltning. Men inte förrän i maj 2020 reagerade regeringen genom ett utredningsdirektiv, något som har kritiserats av bland annat Slöseriombudsmannen Josefin Utas.
”Ett verkligt tjänstemannaansvar måste återinföras” skriver Medborgerlig Samling i sitt demokratipolitiska program. ”Det är inte felaktiga beslut från tjänstemäns sida som ska vara primärt fokus för ett juridiskt tjänstemannaansvar. Fel inträffar när ärenden ska hanteras skyndsamt och kan i regel rättas till genom skadestånd. Det väsentliga att komma åt är långsam och vårdslös myndighetsutövning samt tjänstemän som låter sig påverkas av sin egen ideologiska/politiska uppfattning.”
Det är det här slaget av frågor som diskussionen om ansvar egentligen borde handla om.