… men vänta tills jag har förklarat” (okänd källa). Twitters och andra sociala mediers åtgärder mot Donald Trump har utlöst en våg av tvärsäkra åsikter om vad som behöver göras. Färre har synpunkter på vad som inte behöver, eller bör, göras.
SvD Näringsliv 13/1 vet berätta att ”Nya EU-lagar ska stoppa ’digitala oligarker’” (ännu inte i nätversionen). Enligt artikeln har kritiken varit hård bland europeiska ledare mot att sociala medie-jättar som Twitter, Facebook och Instagram stängt ner tiotusentals användare efter stormningen av Kapitolium i förra veckan. ”Yttrandefriheten ska inte begränsas av sociala medier”, enligt en talesperson för Angela Merkel. Den franske finansministern Bruno Le Maire menar att ”staten och inte ’digitala oligarker’ måste ansvara för regleringen av Internet”.
Enligt artikeln förbereder EU-kommissionen sedan en tid ny lagstiftning som klassar de största internetplattformarna som ”grindvakter”. Som sådana måste de ta ansvar för innehållet på sina plattformar och stänga av kunder om dessa inte håller sig inom i lag fastställda ramar.
Det förefaller råda samsyn om att efterspelet till Kapitolium-händelserna kräver åtgärder. Men inte om vad det är som behöver göras. EU-ländernas ledare vill hindra Twitter att stänga ner konton på det sätt man gjort. EU-kommissionen vill tvärtom lägga starkare krav på företagen att blockera kunder som bär sig illa åt. Det man är överens om är att begränsa företagens rätt att fatta affärsmässiga beslut, i ena fallet när de är alltför strikta och i det andra när de är alltför tillåtande.
Det finns en föreställning att sociala medier mer används av den politiska högern än av vänstern. Det finns också en föreställning att den politiska vänstern mer gynnas av etablerade media. Och så är det kanske. Därför driver nu vänstern kravet på ökade möjligheter att blockera oönskade åsikter på nätet. Från höger krävs fri tillgång till nätet för alla som så önskar. I båda fallen är tilltron hög till statens och politikernas klokhet när det gäller vad som ska tillåtas och förbjudas.
I en decentraliserad privatkapitalistisk marknadsekonomi är det företagens ansvar att fatta de beslut som leder till största långsiktiga framgång. Det är inte företagens ansvar att allmänt främja övergripande samhälleliga mål som mänskliga rättigheter, jämställdhet, etnisk mångfald, hållbar miljö eller klimatmål. Och inte heller yttrandefrihet. Det är statens sak, och för att främja sådana mål skapar staten de lagar som företagen måste respektera.
Det höjs nu röster för att Twitter och andra företag har en sådan dominerande ställning att de inte bör tillåtas att agera utifrån egenintresset. Marknadsdominans är ett begrepp hämtat från konkurrensrätten, och det stämmer att ett dominerande företag i en rättslig process kan förbjudas att exempelvis vägra leverans till befintliga kunder. Men för att komma dithän krävs en djupgående analys av om exempelvis Twitter verkligen är dominerande. Om marknaden avgränsas till alla de plattformar som en person kan använda för att göra sin röst hörd är det långt ifrån säkert att så är fallet. Och en viktig faktor är förekomsten av potentiell konkurrens, dvs. hur lätt eller svårt det är att skapa ett alternativ till Twitter om en stor del av företagets kunder är missnöjda.
Att Trump inte tänker låta sig stoppas av de ”digitala oligarkerna” är helt tydligt. Ett försök att gå över till Parler misslyckades visserligen, men han kommer säkerligen inte stanna vid det. All erfarenhet visar att dominans kan utmanas om incitamenten är tillräckligt starka, det handlar mest om tålamod.
Valet står mellan vad som kan vara bra på kort sikt och vad som är bäst på lång sikt. På kort sikt kan det verka gynnsamt för det fria meningsutbytet att genom reglering hindra Twitter från att vidta åtgärder som man bedömer ligger i företagets intresse. Man låser alltså situationen till det som gällde före nedstängningen av ett antal konton. Därmed finns inte heller något incitament att söka sig till alternativ. Om man å andra sidan accepterar att ett privat företag vidtar åtgärder som många kunder är missnöjda med uppstår ett kreativt tryck att utveckla alternativ. Alltså en innovationsfrämjande process som liknar Schumpeters kreativa förstörelse. Men som alltid är problemet att magkänslan gynnar det bestående, eftersom ingen vet med säkerhet vad som ännu inte är ”uppfunnet”. Ändå är det just dessa ”okända uppfinningar” som hela tiden för vår värld framåt.
Reglering är ett tveeggat svärd. Den som är snabb med att ropa på politiska ingrepp i marknaden riskerar alltid att vapnet vänds i motsatt riktning.
Så intressant Lennart! Ska försöka ta till mig allt detta…👍🏻