Pandemisk desinformation

I snart ett halvt år har vi nu vetat att ett potentiellt livsfarligt virus härjar i världen och i vårt land. Många har valt att gå in i mer eller mindre strikt karantän. Andra har försökt att fortsätta det vanliga livet så gott det går, med större eller mindre respekt för rekommenderade restriktioner. Ingen är opåverkad. Oron tär. Isolering blir svårare att bära ju längre tiden går.

I den situationen blir kraven allt starkare på tydliga svar, på begriplig information. Men media levererar inte det som efterfrågas. I stället matas vi med desinformation, eller åtminstone information som brister i intelligent analys och förklaring.

När det, som ett exempel, gäller munskydd får vi veta att vissa anser att munskydd är bra och andra att det inte är bra. Åsikt står mot åsikt. Ena sidan upprepar gång på gång att munskydd verkligen är bra, ibland kompletterat med hänvisningar till dem som också tycker det är bra. Och samma sak på andra sidan. Samma budskap om och om igen, åtföljt av förklaringen varför munskydd inte är bra. Allmänheten lämnas i sticket med sin förvirring, utan annan möjlighet än att ”välja sida”, beroende på vem man litar på. 

En analyserande journalistik borde naturligtvis inte stanna vid att rapportera påståenden utan också gräva djupare. Lägger man pussel utifrån den information som ändå finns att tillgå verkar det vara så att munskydd av det slag som allmänheten använder inte skyddar mot att själv bli smittad. Tvärtom kan risken öka om man inte hanterar skyddet på ett sätt som få förmår. Däremot ger sådana munskydd ett skydd mot att man smittar andra människor, eftersom droppsmittan fastnar i munskyddet när man hostar. Valet står alltså mellan att skydda sig själv eller att skydda andra, inte mellan att tro på den ena eller andra experten. Den saken borde till och med en journalist ha kunnat förklara. 

Media rapporterar med braskande rubriker att USA är det land i världen som är värst drabbat av coronapandemin, följt av Brasilien och Indien. Över 150 000 invånare i USA har avlidit i covid-19. Det är många människor, vilket naturligtvis hänger samman med att det bor många människor i USA. Med samma logik kan man påstå att Asien är det område som är värst drabbat, eftersom det bor så många människor där och följaktligen många människor dör – av covid-19 och av andra orsaker.

En seriös journalistik hade naturligtvis inte fokuserat på det totala antalet avlidna och dragit slutsatsen att ”USA är värst”. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det handlar om en politisk agenda i syfte att lyfta fram nyheter som får USA:s politiska ledning att framstå i en sämre dager. Hur drabbat ett land egentligen är av pandemin framgår i stället av antalet avlidna per miljon invånare. Den andelen är för USA 479. Men värre drabbade, räknat på det sättet, är bland annat Storbritannien (696), Italien (582) och Sverige (564). 

Nyhetssändningarna i SVT upprepar dagligen rapporten över antalet som rapporterats avlidna i covid-19 i Sverige under det senaste dygnet. Ett diagram över dagsnoteringarna över tid åtföljs av reservationen att den senaste veckans utveckling inte visas på grund av eftersläpning i rapporteringen. Siffran för den 4 augusti var 3 dödsfall. Efter en topp i mitten av april med ca 130 covidrelaterade dödsfall per dag har kurvan stadigt gått nedåt. Efter den 20 juli har dagsnoteringen varierat mellan 7 och noll. Frågan är då varför SVT fortsätter rapporteringen och vilka slutsatser vi förväntas dra. I genomsnitt avlider varje dag i vårt land mellan 200 och 250 personer. Så är det normalt och så har det också varit i Sverige efter den 20 juli. Det finns alltså fortfarande några få personer som är smittade av covid-19 när de dör, men 98 procent dör utan att vara smittade. Och av statistiken framgår inte heller om de få smittade ändå hade dött av andra orsaker. Så vad betyder den dagliga rapporteringen? En information som vi inte kan dra några som helst slutsatser av förtjänar snarare beteckningen desinformation.

Medierapporteringen har gjort tydligt att förorten Järva norr om Stockholm, i synnerhet områdena Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista, har drabbats särskilt hårt av coronapandemin. Medierapporteringen har också gjort tydligt att äldrevården i Stockholm har drabbats särskilt hårt av coronapandemin. Två observationer, men ingen journalistisk analys av ett eventuellt samband.

För den som vet något om dels befolkningssammansättningen i delar av Järvaområdet, dels rekryteringen av biträdespersonal till äldreboenden är det inte svårt att se kopplingen. Men det är en koppling som förefaller vara tabu för etablerade nyhetsmedier.

Det finns flera orsaker till att vissa områden i Järva med hög andel utlandsfödda har drabbats särskilt hårt: trångboddhet, svårigheter att ta till sig information om smittriskerna, kanske också en viss skepsis mot myndighetssverige. Det finns också flera orsaker till att äldreboenden har en hög andel utlandsfödda bland sin personal: kommunens ekonomiska svårigheter, svårigheter att rekrytera personal till jobb med osäkra anställningsvillkor. Att klarlägga sådana problem är inte att kasta skuld på en viss grupp människor. Men rädslan för att framstå som rasistisk har uppenbarligen hindrat media från att analysera samband som är viktiga att förstå för att undvika misstag i framtiden. Det finns också andra förklaringar till den höga dödligheten på äldreboenden: bristande rutiner eller bristande respekt för de rutiner som fanns, bristande tillgång till skyddsutrustning, bristande tillgång till medicinskt utbildad personal. Sådana förklaringar har rapporterats, men att mörka det som av allt att döma har varit en viktig orsak till smittspridningen på äldreboenden kan inte betecknas som annat än desinformation.

Krigets första offer är sanningen, menade Hiram Johnson, amerikansk senator, år 1917. Det kan vara så att även krisens första offer är sanningen. När bristen på relevant information inte beror på att fakta saknas utan på medias oförmåga eller ovilja att redovisa informationen handlar det i realiteten om en desinformation.