Månad: juni 2020

SD-ledaren Jimmie Åkesson kräver i ett inlägg på DN Debatt att statsepidemiologen Anders Tegnell avgår (här, bakom betalvägg). Uttrycket ”avgå” brukar avse förtroendeuppdrag, men man kan förmoda att det handlar om att Tegnell ska säga upp sig från sin anställning som statstjänsteman. En sådan anställning kan också avslutas genom avsked, men det verkar inte vara aktuellt här. SD-ledarens krav förefaller grundas på att han anser att Tegnell har haft fel, inte att han gjort fel, vilket är en helt annan sak.

Större delen av mitt yrkesliv har utspelats i den svenska statsförvaltningen. Jag har där sett många exempel på två förhållningssätt som jag vill beteckna som ämbetsmannen och politruken.

Den svenska ämbetsmannamodellen har sitt ursprung i Axel Oxenstiernas reformer på 1600-talet. Syftet var att bygga upp en statsförvaltning som präglades av kompetens, integritet och en förhållandevis stark ställning i förhållande till kungamakten. De tendenser han ville bekämpa handlade om korruption och egenintresse.

Tjänstemän som präglas av ämbetsmannaidealet finns än idag, åtminstone i de statliga förvaltningsmyndigheterna. Mindre uttalat på regional och kommunal nivå. Men det finns också rika exempel på motsatsen: tjänstemän som i första hand prioriterar följsamhet till uppdragsgivaren, inte till uppdraget som sådant. Exemplen från senare års skandaler är väl kända, men jag har också själv upplevt många exempel.

För ämbetsmannen är det en hederssak att bygga slutsatser och beslut på bästa tillgängliga fakta; vetenskap och evidens om man så vill. Politruken tummar däremot gärna på sanningen om det ligger i uppdragsgivarens intresse. Och det intresset styrs i sin tur av vad som är opinionsmässigt populärt.

I min värld framstår Tegnell som ett exempel på den seriöse ämbetsmannen. Han har stått pall inför högröstade opinioner och byggt sina uttalanden på den kunskap som funnits tillgänglig vid varje tillfälle. När kunskapsläget har förändrats har budskapet också förändrats. 

I en tid då stark oro präglar den offentliga debatten har många svårt att smälta bristen på stabilitet i myndigheternas bedömningar och rekommendationer. Man vill att det ska finnas en säker kunskap från början, och att de som sitter inne med den ska kunna tvingas att avslöja vad de vet. I en tänkvärd understreckare i SvD den 31/5 (här) säger filosofiprofessorn Bengt Kristensson Uggla att den som vill påskina att man har absolut kunskap bara visar sin vetenskapliga okunnighet. ”Evidens handlar nämligen inte om säkerhet och slår inte fast någon slutgiltig sanning, i stället handlar det om att hantera osäkerhet inom ramen för en strävan efter sanning.”

Att hantera osäkerhet kan vara ett tungt krav på politiken. Det är lättare att peka med hela handen, att möta människors oro med drastiska beslut oavsett vad man vet om effekten. Och, som i det aktuella fallet, kräva avgång för dem som valt den svåra vägen.

Sverigedemokraterna är uppenbarligen inte ett parti som strävar efter en evidensbaserad politik, med de svåra avvägningar en sådan politik kräver. I stället har man rättat in sig i ledet bland alla de partier som tror sig vinna väljarnas förtroende genom kortsiktig opportunism.

Så har LAS-utredningen nu redovisat sina förslag. Alla viktiga intressenter har raskt intagit sina traditionella platser i skyttegravarna och utgången är inte svår att förutsäga. Det som för C och L skulle bli en höjdpunkt i JÖK:en kommer knappast att smaka bättre än en plastros på en prinsesstårta.

Rapporteringen präglas av sedvanliga dimridåer, eftersom den mer återspeglar partsintressenas taktiska drag än oberoende journalistisk analys.

Det kan verka lätt att avfärda utredningsförslagen som en ballong som aldrig lyfte, och därför är ointressant. Men i själva verket ser vi här en av det svenska politiska landskapets mest fundamentala motsättningar komma i dagen. Jag syftar på motsättningen mellan dem som är ”inne” och dem som är ”ute”. I det här fallet handlar det om arbetsmarknaden. En liknande motsättning finns på bostadsmarknaden när det gäller hyreslägenheter.

Den fackliga rörelsens grundläggande ”raison d’être” är just att skydda dem som är ”inne”. Facket finns till för att skydda medlemmarna och medlemmarna utgörs i allt väsentligt av personer med ett fast anställningskontrakt. Den tryggheten kan hotas, och där är fackets uppgift att motsätta sig allt som kan göra den trygga anställningen mindre trygg. Arbetarrörelsens politiska gren har sin ekonomiska bas i de LO-anslutna facken. Också för S handlar det alltså om att konsekvent skydda dem som är ”inne”. Men som ofta är fallet har det som en gång var bra förbytts i sin motsats när det nått dominans.

När skyddet för dem som har ett anställningskontrakt stärks ökar risken för arbetsgivarna att en misslyckad rekrytering permanentas. Det gäller oavsett om ”misslyckandet” har med den anställdes egenskaper eller förmåga att göra, eller om man var alltför optimistisk när det gäller företagets ekonomiska utveckling. Det är en orsak till att allt större grupper nu hamnar ”ute”, i visstidsanställning, som uppdragstagare eller i andra former som präglas av stor osäkerhet. Diskussionen om LAS handlar om just detta. Hur göra det lättare för stora grupper att få en ”riktig” anställning?

I konflikten mellan de två grupperna har alltså endast den ena – de som är ”inne” – ett massivt stöd genom fackets och socialdemokratins samlade styrka, med mer än 100-årig tradition bakom ryggen. Det politiska motståndet har dessutom varit svagt eftersom borgerligheten, till stor del och under långa tider, ömsom har funnit sig i, ömsom aktivt stöttat den ordning som är en del av ”den svenska modellen”.  Den andra gruppen – de som är ”ute” – saknar däremot det slaget av företrädare. Det socialdemokratiska problemformuleringsmonopolet har också gjort det lättare att framställa LAS som ett skydd för de svaga. Men de är som är ”inne” är i själva verket den starkare parten, åtminstone jämfört med dem som är ”ute”.

Vid sidan av dessa två grupper kan man också identifiera en tredje, låt oss kalla den ”den ekonomiska effektiviteten”. En marknad fungerar mest effektivt när ”entry” och ”exit” fungerar utan hinder. Det gäller inte bara produktmarknader utan också arbetsmarknaden. En sådan flexibilitet innebär nämligen att utbudet och efterfrågan kan anpassas när förhållandena ändras, utan de stelheter som leder till effektivitetsförlust. Men ”den ekonomiska effektiviteten” har svårt att mobilisera stödtrupper. De positiva effekterna är för långsiktiga och indirekta; alltför svåra att kommunicera på ett sätt som övertygar den genomsnittlige väljaren. De framstår som en akademisk överkurs.

Nu ligger i alla fall LAS-utredningens förslag på bordet och måste hanteras. Två vägar har angetts som möjliga. En är att fack och arbetsgivare förhandlar, och kommer fram till en balanserad kompromiss. Den vägen kommer inte leda till ett gynnsamt resultat, om man inte bara menar något som parterna förklarar sig någotsånär nöjda med utan också väsentligt förbättrar situationen för dem som är ”ute”. 

Grundproblemet är att arbetsgivarorganisationerna inte är rätt motpart. Visserligen har företagen ett intresse av att slippa turordningsregler och fackligt inflytande över undantagslistor. Men förhållandet att många människor är hänvisade till osäkra anställnings- eller uppdragsförhållanden är inte arbetsgivarnas största bekymmer. De som är ”ute” saknar helt enkelt talesperson. Till det kommer att facket har mycket svaga incitament att ge ifrån sig något av betydelse i en sådan förhandling. Status quo är tillräckligt bra, och att bli överkörd genom lagstiftning uppfattas inte som något reellt hot.

Den andra vägen är alltså lagstiftning. Med nuvarande mandatfördelning har S och V 128 mandat. Övriga partier skulle lätt kunna genomdriva en arbetsmarknadspolitisk reform som bryter det nuvarande ensidiga skyddet för dem som är ”inne”. Men det skulle i så fall innebära en totalkonfrontation med facket, socialdemokratin och ”den svenska modellen” liknande den som Thatcher genomdrev i Storbritannien på 1980-talet. Inget tyder på att de marknadsliberala partierna idag skulle gå så långt, givetvis inte heller Sverigedemokraterna.

Insikten om att den svenska arbetsmarknaden behöver reformeras omfattas av många som ser en effektiv marknadsekonomi som garanten för det svenska välståndet. Däremot saknas motsvarande förståelse för vad det betyder för fackets sedan länge etablerade maktställning. Tiden för ”sista striden” har inte kommit än, men den närmar sig.