Så kan vi klara Coronan

Informationen runt Coronapandemin har utsatts för massiv kritik: för lite, för sen, tillrättalagd, motsägelsefull och inte minst för att den har ändrats från dag till dag. Ändå kan även en lekman som jag dra vissa grundläggande slutsatser om man lägger samman vad vi fått veta och prövar uppgifterna med en kritisk blick. Två saker sticker ut ganska tydligt vid det här laget.

För det första ska äldre – 70+ eller 80+ – och andra riskgrupper inte alls insjukna i Coronainfluensa. Alltför många riskerar att bli allvarligt sjuka. Eftersom sjukvårdens grundläggande uppdrag att förebygga, lindra och om möjligt bota även gäller dem skulle de skapa en ohållbar belastning på vårdapparaten.

För det andra bör övriga gärna insjukna i Coronainfluensa. För nästan alla kommer sjukdomen inte bli värre än en vanlig säsongsinfluensa, vara över på högst två veckor och inte belasta vården på något sätt. Ju snabbare majoriteten av befolkningen blir immun, desto tidigare kan restriktioner för riskgrupperna avvecklas. Naturligtvis kan enstaka personer drabbas allvarligt även i den här gruppen. Desto viktigare att vården då inte är överbelastad av fall som skulle ha kunnat undvikas.

Om vi accepterar de här slutsatserna blir det naturliga svaret att riskgrupperna ska tvingas gå i strikt karantän, om möjligt i hemmet men i annat fall i lokaler som ställts i ordning för ändamålet. Med strikt menas att riskgrupperna måste förhindras att komma närmare andra människor än ett visst säkerhetsavstånd på kanske två meter. Det utesluter besök, att handla i butiker, att resa kollektivt och att delta i något slag av möten eller kontakter som bryter säkerhetsavståndet. För att en sådan total isolering ska fungera måste tillgången till mat och läkemedel garanteras. När existerande möjligheter till hemleverans inte räcker måste det allmänna ta över det ansvaret.

För övriga blir svaret att det helt saknas anledning att gå längre i restriktioner än som är fallet vid en säsongsinfluensa. Människor bör alltså, så länge sjukdomen inte hindrar dem, jobba som vanligt, åka kollektivt som tidigare, fortsätta gå på restaurang och delta i olika möten och evenemang. Som konsekvens kommer produktion och konsumtion i huvudsak fortsätta som under normala tider, folk fortsätter att tjäna pengar och Sverige slipper hamna i en förödande ekonomisk kris.

Är det troligt att regering och myndigheter kommer att ändra sina rekommendationer och krav i den riktningen? Knappast.

Att pandemin utlöser stark oro hos många människor är fullt naturligt. Därför ställs – i Sverige liksom i andra länder – krav på den politiska ledningen att göra allt som står i dess makt för att stoppa virusutbrottet och inte minst att skydda barnen. Men Corona går inte att stoppa; att det skulle vara möjligt är fullkomligt orealistiskt. Det finns inte heller någon anledning att skydda barnen, den enda risk de löper är att inte utveckla den immunitet som skulle skydda dem nästa gång.

Politik är en balansgång på slak lina mellan att göra det som väljarna önskar och det som väljarna behöver. I många länder har politikerna valt att demonstrera kraftfullhet och lyhördhet gentemot väljaropinionen i stället för att låta förnuftet styra. Sverige har gått en medelväg, man har följt råden från en expertmyndighet men utan att ta det politiska ansvar som det innebär att väga samman olika slag av hänsyn. Norge och Danmark har infört mer drastiska begränsningar, men där höjs nu röster för att Sverige kanske ändå har valt en klokare väg.

Den svenska modellen ligger trots det mycket långt från det som skulle krävas för att klara Coronapandemin utan allvarliga effekter på Sveriges ekonomi. Den största skillnaden är att så starka restriktioner för riskgruppernas rörelsefrihet att de undgår att smittas skulle väcka mycket starka reaktioner, som få politiker vågar utmana.

I motsats till Martin Luther har jag valt att leva som jag lär. Det är inte lätt, och inte heller särskilt roligt. Genom frivillig strikt karantän hoppas jag inte bli en av dem som tar upp en plats för akutvård som någon annan kunde behöva bättre – men säker kan man aldrig vara. Jag ser få av mina jämnåriga – multisjuka eller ej – som valt samma väg. Så prognosen för Sverige ser inte ljus ut.