Reklejma samhället

I socialdemokratiskt Newspeak används ordet ”samhället” för det som mer korrekt bör heta ”staten”. Genom åren har borgerligt sinnade opinionsbildare kritiserat språkbruket, utan större framgång. Även långt utanför de S-märkta leden säger och skriver många ”samhället” när de menar ”det allmänna”. 

Det vanligaste skälet till att vedertagna beteckningar byts ut mot ett annat – ofta nybildat – ord är att begreppet som sådant är förknippat med negativa värderingar. ”Städare” blir ”lokalvårdare”, ”dåre” blir ”förståndshandikappad” och ”zigenare” kallas i stället ”romer”. Tanken är att de negativa attityderna till begreppet är kopplade till ordet och att de raskt kommer att förbytas till en positiv attityd om man byter etikett. Möjligen är det en orealistisk förhoppning.

Med ”samhället” förhåller det sig på ett helt annat sätt. Där handlar det om en politisk ambition att samhället, som i verkligheten är mycket större än staten, i slutändan ska sammanfalla med en alltomfattande stat. Under etiketterna ”folkhemmet” och ”välfärdsstaten” har det allmänna under lång tid brett ut sig som en våt filt över stora delar av det som tidigare var en del av civilsamhället.

Staten, inklusive kommunerna – alltså den offentliga sektorn – har under det senaste dryga halvseklet blivit anmärkningsvärt mycket större i vårt land. Det handlar både om inflödet i form av skatter och utflödet i form av regler och budgetmedel. Den s.k. skattekvoten, alltså summan av alla skatter som andel av BNP, har ökat från 18 procent år 1950 till som högst 50 procent 1990, för att nu ligga på 44 procent. Ökningen av skatteuttaget fick sin motsvarighet i en stark expansion av den offentliga sysselsättningen, mest markant under 1970-talet. Efter en minskning under 1990-talet har den offentliga sysselsättningen åter börjat stiga från 2013. Idag är var tredje förvärvsarbetande anställd i den offentliga sektorn, huvuddelen i kommuner och regioner (f.d. landsting).

Expansionen av det allmänna på civilsamhällets bekostnad handlar i grunden om makt, och vem som sitter vid rodret. Makten över civilsamhället ligger hos medborgarna, hos oss 10 miljoner svenskar, som själva bestämmer hur vi vill använda de pengar vi har kvar efter skatt. Vi bestämmer också själva hur vi vill använda vår tid och vårt engagemang för olika aktiviteter. Och inte minst bestämmer vi våra värderingar.

Staten styrs däremot av den exekutiva makten, dvs. regeringen. Och regeringen styrs i sin tur av de politiker som utgör den inre kärnan i det parti som innehar regeringsmakten. Under det senaste trekvartsseklet – i princip efterkrigstiden – har socialdemokraterna ensamma eller i koalition lett regeringen i 58 år och något borgerligt parti i 17 år. Ingen borgerlig regering har gjort något allvarligt försök att hejda eller vända den offentliga sektorns expansion. Uppenbarligen har också borgerliga partier ett intresse av en stor offentlig sektor som kontrolleras av den politiska eliten.

Hur ser då denna elit ut? Att vara politiker var en gång en uppgift för respekterade medborgare som hade sitt uppdrag vid sidan av den civila verksamheten. Nu är politikerrollen i stället en yrkeskarriär, som på många sätt kan jämföras med andra karriärvägar. En företagsledare i ett storföretag har i allmänhet en bakgrund med framgång under skoltiden, fortsatta studier på universitets- eller högskolenivå (gärna handels- eller teknisk högskola) och som grädde på moset studier i USA. Politiker har däremot sällan avslutade studier på universitetsnivå, ofta inte ens påbörjade.

Den socialdemokratiska karriärvägen går vanligen från medlemskap i Unga Örnar och SSU, via Brunnsvik och Bommersvik, direkt till olika politiska uppdrag som förtroendevald eller politisk tjänsteman. Men vid sidan av de rent politiska jobben kan den S-märkta karriärvägen också föra vidare till uppgifter inom olika delar av Rörelsen och även till ledningen av statliga myndigheter. För många förtroendevalda kan avsaknaden av en parallell civil karriär visa sig problematisk om en avveckling av den politiska karriären hotar. Därför finns ett starkt incitament ett värna om tillgången till ”reträttposter”.

Den politiska karriärvägen inrymmer också fler inslag av familjerelationer än man skulle vänta i ett förment icke-korrupt land. Att komma från ”rätt” bakgrund och att ha de ”rätta” kontakterna skapar ofta en gräddfil in i maktens centrum. Och här står de borgerliga partierna inte fria från inslag av nepotism. Bengt Ericson har i boken Den härskande klassen gett många exempel på hur politisk makt kan gå i arv eller förvärvas genom äktenskap.

Många menar att Sverige styrs av en politikeradel, och det finns utan tvekan företeelser som för tankarna till något som liknar ett klanvälde. Denna politiska klass har ett uppenbart intresse av att staten utvidgas så mycket som möjligt på civilsamhällets bekostnad. Men Sveriges medborgare har ett lika uppenbart intresse av att den utvecklingen vänds till sin motsats. 

Medborgarmakt betyder att vi tar tillbaka makten från politikeradeln att förfoga över huvuddelen av våra inkomster, att bestämma vilka ideella verksamheter vi vill understödja, att välja vilken ”värdegrund” vi hyllar och – inte minst – att uppgiften att styra vårt land blir ett förtroendeuppdrag i stället för en yrkeskarriär. Vägen dit går via avveckling av statens engagemang i en rad uppgifter och verksamheter som bättre hanteras av civilsamhället. Staten ska istället fokusera på sina kärnuppgifter, och klara av dem bättre än idag.